Livet efter 70

I dag åkte Eva och min syster Kerstin och hennes man, så nu är jag ensam på allvar. Kerstin och Hassine kom i måndags eftermiddag för att var med på begravningen och Eva har varit här sedan den 7 februari. Nu blir det tyst och tomt!

Igår var det alltså Åkes begravningsdag och vi hade nog alla sovit lite dåligt och funderat på hur vi skulle orka ta oss igenom den dagen, men det gick mycket bättre än väntat.

På förmiddagen kom begravningsbilen och stannade till vid Stenstugu. Bosse hade hissat flaggan på halv stång och vi var där på gården och tog ett farväl innan vi fortsatte efter bilen upp till kyrkan och var med när sönerna, Thomas och några av våra grannar bar in kistan i kyrkan.

Det var väldigt mycket folk i kyrkan under begravningsakten, säkert ett 60-tal hade ställt upp för att vara med. Prästen, Elisabeth Sjölander, höll ett fint och personligt griftetal, trots att hon aldrig träffat Åke. Hon var hemma hos oss förra veckan och vi satt och berättade om Åke för henne. Det visade sig inte vara helt lätt att svara på frågan: ”Vem var Åke?” Att i några korta meningar beskriva den man levat med i över 50 år kändes väldigt futtigt och konstigt, men på något sätt hade hon ändå lyckats fånga en del av hans personlighet

Det svåraste ögonblicket under begravningen var när akten i kyrkan var slut, kistan burits ut till begravningsbilen och vi stod och sjöng ”Härlig är jorden” och bilen med kistan så sakta gled iväg från kyrkogården. Då gick det upp för mig att nu var det allvar, nu är Åke borta och finns bara kvar i våra minnen.

Ett 45-tal gäster var med på minnesstunden efteråt. Yngste sonen, Krister, höll ett tal till sin fars minne och han hade verkligen träffat mitt i prick. Vill du läsa det finns det en länk HÄR till Kristers blogg. Krister fick oss att skratta och gråta om vartannat!

Mina vanvördiga söner kallar mig nu för ”Gamla änkan Levander”. Så fasligt gammal är jag väl inte, men änka är jag onekligen och det innebär ett nytt skede i livet. Nu gäller det att få nya rutiner och hitta mening med tillvaron utan Åke. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men det måste ju gå!

Jag får väl börja med att gå på sjukgymnastiken i morgon och på lördag är det ett månadsmöte med SPF. Och så ska jag ju försöka att uppdatera bloggen regelbundet igen. Och bloggvandra förstås, för nu är det länge sedan jag varit på besök och om jag varit det har jag inte riktigt haft ork att kommentera.

Share on Facebook

I dag blir det en liten uppdatering trots bloggstoppet, men det är ju dags för månadsbilden, som du ser här intill. Klickar du på den blir den ännu större och vill du se skillnaden sedan förra månaden kan du klicka HÄR.

Eva är ännu hemma och hon stannar till begravningen den 21 februari. Det är gott att ha haft sällskap de här tunga dagarna.

Varmt tack till alla som uttryckt sitt deltagande över vår stora förlust!

Share on Facebook

Åke somnade lugnt och stilla in tidigt idag. Nu slipper han lida längre.

Eva kom hem igår kväll tillsammans med vårt yngsta barnbarn och tillsammans med dem och våra söner har vi varit på lasarettet och tagit farväl av Åke.

Nu blir det bloggpaus ett tag.

Share on Facebook

….vid minsta halmstrå, men i dag känns det som om Åke har blivit lite bättre, som om han tagit sig igenom krisen. Jag blev så glad när jag möttes av en klar blick och några försök till kommunikation, när jag kom i förmiddags. Visserligen var det bara en stund, men ändå! Han sover mest hela tiden, men jag sitter där och håller handen de stunder han är vaken och en av sköterskorna sa att hon varit inne och klappat honom.

-Det är så synd om honom och han verkar så snäll, sa hon.

Igår kom en ny madrass som de beställt, en växeltrycksmadrass, som ska göra att risken för tryckskador och liggsår ska minska. Den har en motor som med jämna mellanrum ändrar trycket i olika luftkanaler i madrassen.

Lungröntgen är gjord och visar att han har haft flera proppar i lungorna, så det är inte att undra på att han haft andningsbesvär. Nu har han behandlats med propplösande medel i flera dagar och andas utan några problem igen och nu slipper han syrgasen också.

På lunchen gick jag ner i restaurangen och åt en flottig och god rödspätta med remouladsås, potatis och sallad och för första gången på många dagar smakade maten riktigt bra.

Tack för all omtanke som möter oss här i bloggen!

Share on Facebook

Åke är fortfarande väldigt dålig och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. I dag skulle han ha gjort en lungröntgen, men läkaren tyckte att han var för medtagen, så det får avvakta tills i morgon.

Den otäcka kylan fortsätter, just nu har vi -16°, men dagen har varit solig och fin. Jag tog bussen till Visby i morse, så i dag blev det ingen sjukgymnastik för mig.

I dag var det lugnt och stilla på bussen, men ett par gånger när jag åkt har det varit riktigt snacksaliga ungdomar med. En dag var det en kille som satt för sig själv, men han hade kompisar framför och bakom och dem pratade han med oavbrutet. I fredags var det en tjej som antingen pratade väldigt högt i mobilen eller med sina väninnor. Hon höll låda hela vägen från Klintehamn till Visby.

Där satt jag med mina dystra tankar och kände mig som en riktig surkärring. Jag ville ju ha lugn och ro! Jag var irriterad, men också avundsjuk på deras ungdomliga glädje och frejdighet.

Samtidigt kunde jag inte undvika att tänka på hur jag uppförde mig när jag åkte skolbuss, när jag gick på läroverket. Vi var ett gäng som satt längst bak i bussen och flamsade och vi tog inte någon som helst hänsyn till andra och att folk vände sig om och blängde på oss bekom oss inte alls, snarare tvärtom.

Svinhugg går igen!

Share on Facebook

Första av allt, varmt tack för alla bevis på omtanke som möter oss här i bloggen! Ett tag tänkte jag att jag skulle ta en bloggpaus, för inte kan det väl vara något roligt att bara läsa om våra tråkigheter? Jag har ju liksom ingen ork att engagera mig i annat än Åke och hans sjukdom och inte blir det så många foton tagna heller, men när jag ser hur många det är som har tanke på oss, så måste jag ju uppdatera lite trots allt och ett foto tog jag idag från Åkes sjukrumsfönster.

Visbyborna är minsann inte rädda för kyla och blåst, för det har gått en strid ström av folk längs Strandpromenaden både igår och i dag.

Igår var Åke riktigt dålig och när jag pratat med jourhavande sköterska på morgonen, som berättade att han var sämre igen, körde jag direkt in till Visby och sedan var jag på sjukhuset hela dagen. På eftermiddagen kom Krister och Bosse också. Jag övernattade hos Krister, som bor i Visby, så att jag hade nära till sjukhuset ifall Åkes tillstånd skulle försämras ännu mera under natten, men ingen hörde av sig, som tur var.

Idag mår han faktiskt bättre och jag hoppas att förbättringen fortsätter. Han får i alla fall en helt fantastisk vård! Sköterskor och biträden visar stor medkänsla och verkar göra allt som står i deras makt, för att han ska ha det så bra det bara går och läkarna har gett sig tid att sitta ner hos mig och berätta om hur de behandlar och varför.

När jag kom hem hit till Odvalds i dag kollade jag termometern och i natt har vi haft -21,8°, men som tur är har det inte kommit mera snö i alla fall

Share on Facebook

Jag har varit på lasarettet hela dagen, för Åkes tillstånd har försämrats.

Läkarna vet inte riktigt vad det är som hänt och spekulerar i olika riktningar.

Share on Facebook

…kallt tycker jag att det är just nu!

Jag kollade temperaturen vid fem-tiden när sonen ringde och rapporterade att han varit i skogen och att vattnet i flaskan han haft med hade frusit. Då var det ”bara” -14,2°. Man undrar vart det ska sluta.

Jag måste säga att det känns skönt att inte behöva bekymra sig om eldning. Speciellt när jag tänker på att det idag är två år sedan vi hade branden på Stenstugu. En brand som uppstod för att en sten i skorstenen lossnat efter att sotaren varit på besök samma dag. Det var också en pärsing!

Uppdatering 20.00 – Nu är det -17,6°!

Share on Facebook

Än så länge, har snöovädret varit beskedligt. Det kom väl någon dm i natt och vaktmästaren var igång och plogade i morse. Vår uppfart skottade grannen innan han gick till jobbet, för nu har jag ju ingen make som kan rycka ut med snöskyffeln. Åke hann bara skotta snö en gång i vinter innan han blev sjuk

Jag var på sjukgymnastiken i morse och när jag kom hem ringde jag till lasarettet och kollade läget och det var stabilt. Åke satt uppe och hade fått frukost. Jag bad dem framföra att jag inte kommer in idag, men att jag ska försöka ta bussen i morgon.

Sen gick jag ut och skottade av uppfarten igen, för det snöar hela tiden, inte så intensivt, men det är väl bäst att hålla efter snön, så att det inte blir för mycket att ta vara på. En liten promenad tog jag mig också och det är faktiskt ganska skönt ute, trots att det är kallt och snöigt. I morse hade vi -12°, men nu är det beskedlig -7,5°.

Nu ska jag ta det lugnt i eftermiddag och lägga mig i soffan och läsa, jag kanske rent av plockar fram några praliner också

En fin torsdag önskar jag alla underbara vänner som tittar in här och muntrar upp mig. Stort tack till er!

Share on Facebook

Visby lasarett ligger så vackert precis nere vid havet och Åke har turen att ha fått havsutsikt. Klicka på bilden om du vill se en större upplaga av den.

Ännu en dag med skapligt väder blev det. Det har yrt lite snöflingor i luften och det är kallt, men vägarna är fina i alla fall. Jag åkte in till Åke idag också, för om stora snökanonen dundrar in i morgon får man kanske hålla sig hemma. Jag stannade inte så länge idag heller, för Åke var så trött, så jag kunde inte göra så mycket mera än att sitta och hålla handen ett tag.

När jag kom hem tog jag en sväng förbi biblioteket och lämnade tillbaka de utlästa böckerna och lånade ett par nya. Jag hade lite svårt att koncentrera mig, så jag greppade bara några stycken ur hyllorna. De jag kom hem med är Unni Lindells Sockerdöden och Åke Edvardsons jukebox. Det här är författare som jag känner igen sedan tidigare, så det blir nog trevlig läsning.

Share on Facebook