I dag åkte Eva och min syster Kerstin och hennes man, så nu är jag ensam på allvar. Kerstin och Hassine kom i måndags eftermiddag för att var med på begravningen och Eva har varit här sedan den 7 februari. Nu blir det tyst och tomt!

Foto Krister Levander

Igår var det alltså Åkes begravningsdag och vi hade nog alla sovit lite dåligt och funderat på hur vi skulle orka ta oss igenom den dagen, men det gick mycket bättre än väntat.

På förmiddagen kom begravningsbilen och stannade till vid Stenstugu. Bosse hade hissat flaggan på halv stång och vi var där på gården och tog ett farväl innan vi fortsatte efter bilen upp till kyrkan och var med när sönerna, Thomas och några av våra grannar bar in kistan i kyrkan.

Det var väldigt mycket folk i kyrkan under begravningsakten, säkert ett 60-tal hade ställt upp för att vara med. Prästen, Elisabeth Sjölander, höll ett fint och personligt griftetal, trots att hon aldrig träffat Åke. Hon var hemma hos oss förra veckan och vi satt och berättade om Åke för henne. Det visade sig inte vara helt lätt att svara på frågan: ”Vem var Åke?” Att i några korta meningar beskriva den man levat med i över 50 år kändes väldigt futtigt och konstigt, men på något sätt hade hon ändå lyckats fånga en del av hans personlighet

Det svåraste ögonblicket under begravningen var när akten i kyrkan var slut, kistan burits ut till begravningsbilen och vi stod och sjöng ”Härlig är jorden” och bilen med kistan så sakta gled iväg från kyrkogården. Då gick det upp för mig att nu var det allvar, nu är Åke borta och finns bara kvar i våra minnen.

Ett 45-tal gäster var med på minnesstunden efteråt. Yngste sonen, Krister, höll ett tal till sin fars minne och han hade verkligen träffat mitt i prick. Vill du läsa det finns det en länk HÄR till Kristers blogg. Krister fick oss att skratta och gråta om vartannat!

Mina vanvördiga söner kallar mig nu för ”Gamla änkan Levander”. Så fasligt gammal är jag väl inte, men änka är jag onekligen och det innebär ett nytt skede i livet. Nu gäller det att få nya rutiner och hitta mening med tillvaron utan Åke. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men det måste ju gå!

Jag får väl börja med att gå på sjukgymnastiken i morgon och på lördag är det ett månadsmöte med SPF. Och så ska jag ju försöka att uppdatera bloggen regelbundet igen. Och bloggvandra förstås, för nu är det länge sedan jag varit på besök och om jag varit det har jag inte riktigt haft ork att kommentera.