…. det undrade sjukgymnasten på Osteoporosmottagningen när jag var där och jag kunde nöjt konstatera att det egentligen bara hänt en gång. Det var när jag med blöta fötter rusade från badrummet för att ta mig till sovrummet för att stänga av väckarklockan. Precis när jag tog kurvan in i rummet halkade jag på mattan och föll i golvet, men det blev inget hårt fall, för jag liksom gled omkull, så jag skadade mig inte alls. Jag hade tur i oturen.

Och tur i oturen hade jag igår kväll också. På väg hem från styrelsemötet passerade vi ett område där det var väldigt mörkt för att en ytterbelysning hade slocknat och på andra sidan var det en häck. Det regnade och vi hade bråttom att komma under tak igen.

-Här var det mörkt, sa mitt sällskap.
-Ja, här var det verkligen mörkt, svarade jag och i samma sekund snubblade jag på någonting.

Som tur var fick mitt sällskap tag i min arm, så det blev inte något ”platt fall” den här gången heller. Jag är lite öm i bröstkorgen bara, för jag landade på höger arm och jag trodde att jag skulle ha ett stort blåmärke på armen i dag, men det är pyttelitet. Så jag slapp lindrigt undan den här gången också.

Jag har inte värre ont än att jag varit och tagit mig en titt på lekplatsen, där man håller på att byta ut all kattbajsig sand mot fallplattor. Det blir säkert jättefint när det blir färdigt. Givetvis ska det finnas en sandlåda och den sanden måste bytas med jämna mellanrum.

Det blir säkert bra och det är roligt att det bor så många barnfamiljer i området som det gör. Pensionärer i all ära, men det är trevligt med boende av alla ålderskategorier.

Nu ska jag skriva ett protokoll från gårdagens möte. En passande sysselsättning den här dagen då solen gått i moln och det har börjat regna igen.

Trevlig torsdag!