Den 8 februari 2012 tidigt på morgonen somnade Åke in efter en kort tids sjukdom. Den 16 januari fick han en svår stroke och efter drygt tre veckor på sjukhuset var min man, livskamrat och bäste vän borta för alltid. 53 lyckliga år fick vi tillsammans, nästan 51 år som gifta.

Vår och vinter

Det känns som tre veckor av isande kyla. När greppet lossnar slutar kampen. Pappa gick bort klockan sex i morse. När vi träffade honom en dryg timme senare, hördes en talgoxe förkunna våren utanför hans fönster.

/Krister 8 februari 2012

Foto Krister

Nekrologen

Åke Levander Klintehamn har efter en kort tids sjukdom stilla somnat in 84 år gammal. Åke var född vid Stenstugu i Fröjel och har nästan hela livet bott kvar på gården och varit verksam som lantbrukare.1961 gifte Åke sig med Ingrid f. Svanborg. Numera är släktgården överlämnad till en son. Vid sidan av lantbruket har Åke arbetat som stuveriarbetare i flertalet av Gotlands hamnar bland annat i Rone, Klintehamn och Visby. Så sent som i september 2011 flyttade makarna från Stenstugu till en lägenhet i Klintehamn. Intressen var i yngre dagar jakt och tillsammans har makarna tyckt om att resa gärna ut i Europa och särskilt uppehålla sig kring medelhavet. Gårdens skötsel och omsorg om familjen har varit det allra viktigaste för Åke. Närmast sörjande är makan Ingrid i hemmet i Klintehamn och dottern Eva med make Claudio och deras barn bosatta på Sicilien, sonen Bo med sambo Carina i Klintehamn och sonen Krister med sambo Thomas i Visby samt systern Barbro Glifberg med make Bengt i Endre.

Begravningsgudstjänst

Begravningsgudstjänst för Åke Levander hölls i Fröjel kyrka tisdagen den 21 februari. Färden till kyrkan gick förbi hemmet vid Stenstugu. Kistan, prydd med vita blommor, placerades i koret och omgärdades med många vackra blommor. Efter klockringning inledde kantor Olof Stenström med att spela ”Så skimrande var aldrig havet” av Evert Taube och därefter sjöng Jörgen Larsson ”Jag är främling” av E.S. Lorenz. Tillsammans sjöng man psalm 249 ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”. Officianten Elisabeth Sjölander höll griftetalet hämtat från 1 Kor. 13:12 ”Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild…”. Hon uppehöll sig också kring dikten ”Livsbåten” av Pär Lagerkvist. Överlåtelse följde och därefter läste officianten några bibelord. Psalm 304 ”Lär mig du skog att vissna glad” och psalm 190 ”Bred dina vida vingar” omramade begravningsbön och Fader vår. Under stilla musik togs avsked vid kistan innan Jörgen sjöng Lydia Lithells ”Flyttfåglarna”. Till avslutningsmusik i kyrkan spelade Olof ”Koppången” av Pererik Moraeus. Kistan bars under klockringning ut till den väntande begravningsbilen och då den lämnade Fröjel kyrka sjöngs som avfärdspsalm 297 ”Härlig är jorden härlig är Guds himmel”.

Vid den efterföljande minnesstunden i Skolgården hälsade prästen välkommen och läste minnesgåvor till Strokefonden, Läkare utan gränser och Fröjel Hembygdsförening. Bland gåvorna märktes en officiell från SPF-Klinteorten.

Yngste sonen Krister talade till sin fars minne – ett tal som rörde både till skratt och tårar. Lars Österlund framförde en dikt som en hälsning från sin moster Evy som inte kunde närvara. Irma Larsson höll ett minnestal om Åke och berättade vad deras vänskap betytt för henne. Prästen tackade å familjens vägnar för deltagande och påminde om att så länge vi minns Åke lever han vidare i våra hjärtan.

 

Kristers tal till sin far, som han höll på minnesstunden.

Det här kommer aldrig att gå

Den höstsådden var nog ingenting att hoppas på. Det kommer aldrig att ta sig. Lika gärna att planera något annat för den åkern.

Nu kommer det för glest! Det är för surt! Det blir för mycket ogräs. Ska vi inte plöja ner det nu med en gång?

Nu växer det för fort, det blir för högt! Axen är för korta, kornen för små, stråna för grova. Det kommer att lägga sig! Det kommer inte gå att skörda! Trösken kommer att gå sönder, vi får väl inget betalt för det här, dieseln är för dyr, det går inte runt. Det här kommer aldrig att gå.

Efter skörden kunde vi konstatera att åkern gav fler säckar än någonsin tidigare. Vad kan man dra för slutsats? Vi kommer aldrig få en bra skörd ur den marken igen.

En ständig oro, en livsåskådning där allting riskerar att misslyckas, där alla möjliga katastrofer målas upp är en oerhörd kamp, men kanske också ett recept på framgång.

För alla onda aningar bekämpades med hårt arbete. Grova, valkiga händer som slet med djur och redskap, ved och jord. Evigt slit med eviga diken, tidiga mornar för tidiga djur, slit i hamnen när jobbet var kvar därhemma. Sakta förändras landskapet, större åkrar, pallar med ved, fälld och odlad skog, tryggade inkomster, trygg familj. Men ändå oro.

Det finns några jag tycker synd om sa pappa, det är människor som vantrivs med sitt jobb! Jag tror aldrig att han vantrivdes med sitt jobb, eller ens såg att han hade ett jobb.

Å andra sidan var pappa sällan ledig. Söndagarna, om det inte var skörd, var lugnare stunder. Då tog vi bilen och åkte ut och tittade på andra gårdar. Såg om någon sått snett. Eller tänk, när en gård fick det värsta betyget, Naj, vilket rumraj! På Stenstu står ju allt i räta linjer, om något står ute alls. Mycket glädje minns jag, många skratt. Vilda diskussioner med bror Harry, stora julfester, kycklingdans hos Daléns. En av många saker jag bär med mig från Mamma och Pappa, är gästfrihet.

Dåbiskt sa mamma. Nu är det något dåbiskt på gång. Pappa och bror ute på något projekt, oklart syfte, ju konstigare det var desto bättre.

Helst skulle alla vara med, ut med hela familjen. Och man skulle inte bara göra det, man skulle se glad ut också. Nu blir det andra bullar av! Nu är det slut på sötebrödsdagarna! Skrek han i farstu, när jag satt framför TV:n mitt på dan!

Men de andra bullarna var inte så farliga. Mest tror jag att jag stod och väntade. På att pappa skulle prata klart med Mats, Svenne, Sture, med Lasse eller Claes. Jag vet inte vad han var tvungen att diskutera, men jag fick en känsla av att något oerhört viktigt måste förmedlas till hela bygden.

Tyst! Det är vädret! Dånade det i hela huset. Hur många prognoser kan man hinna med på en dag? Och om någon missades fick mamma i uppdrag att lyssna av. Med åren blev hon expert på att svänga ihop en gotländsk prognos utifrån de sista meningarna om västra Götalands kustland.

Nu grubblar han igen! På sjukhuset sa sköterskorna att pappa ibland fick en rynka mellan ögonbrynen. Han såg oroad ut. Grubblandes.

Valkiga, grova händer blev till slut tunna och kraftlösa. Rynkan försvann. Striden tog slut och vilan, lugnet infann sig.

Livet ska inte levas utan bekymmer, utan oro, i så fall har det varit för kort.

Och pappa se, allt gick ju väldigt, väldigt bra.

 

Foto Krister Levander

Till Åkes minne kom det blommor från:
Mia, Ulla, Per Svanborg.
Lillemor och Peter Samsioe.
Familjen Lange.
Eva
Evy, Per, Lars, Birgitta med familjer.
Agnetha & Sven-Åke med familj.
Kicki och Leif
Däppsättlingarna; Ingegerd, Margareta, Åke, Christina och Monica med familjer.
Harriet och Göran, Carin och Viktor.
Gunilla och Sören.
Ulla, Bengt och Barbro.
Idrottskamraterna Klintehamns IK.

 

MINNESGÅVOR

Strokefonden:
Familjen Bäckström, Svarvare,  Sussi och Göran, Tage och Ritva, Einar och Gerd, Margareta; Evy, Per, Lars, Birgitta – med familjer; Ege och Elly, Pia och Jerker, Familjen Rodebjer, Nellie och Börje, Vännerna i SPF-Klinteorten, Lars och Yvonne Schöön; Gunnel, Monika och Krister, Magnus; Billy; Ingrid och Elisabeth med familjer, Stina och Sture, Cecilia och Lasse, Signe; Berit och Lennart, Inga-Maja Wiman, Eva och Tojje, Bosse och Barbro, Sture Kristoffersson, Janne Holmberg; Sennie, Mats, Micael; Birgitta, Lena och Lasse Högdal med familj; Kalle P, Familjen Dalén; Ann-Christine och Marie, Inga-Maj och Kenneth, Stig och Per, Lisbeth Öhlin-Petersson; Curt Cedergren med familj; Anita Ö; Irma och Sven-Olof




Hjärnfonden:
Gunnie och Göran Norrby

Läkare utan gränser:
Yvonne och Kenneth

Fröjel Hembygdsförening:
Kerstin och Lassis

Vård i livet:
Tommy, Eva, Jennifer, Joel


Urnnedsättningen
1 maj 2012 hade vi urnnedsättningen av askan efter Åke. Vi, barnen med familjer, Åkes syster och hennes man och så jag, samlades utanför Fröjel kyrka i strålande solsken.

När alla kommit gick vi in i kyrkan, där vår underbara klockare, Gunilla Lövgren, hade ställt urnan, tillsammans med tända ljus och en vas blommande körsbärskvistar framme vid altarringen och även tänt den stora ljuskronan med levande ljus. När klockan slog två började kyrkklockorna ringa och då gick vår äldste son Bo fram och tog urnan, för att bära ut den till graven. Vi följde efter och klockorna ringde ändå tills han sänkt ner urnan. Gunilla hade gjort så vackert på graven. Hon hade lagt murgröna och vitsippor i botten av hålet och runt det låg en krans av vitsippor.

Vi hade ingen präst med oss, men när vi tagit farväl av Åke sjöng vi Härlig är jorden. Inte kan det ha låtit vackert, för det är inte lätt att sjunga när man gråter, men vi gjorde så gott vi kunde och jag tror att Åke tyckte om det. Det var en tung stund, men ändå inte så svår som jag föreställt mig. Nu vet jag var han är någonstans, nu har jag en grav att gå till!

Uppdatering 27/8 2014

Jag tyckte att det var så tomt att inte Åkes namn fanns på en sten, så efter mycken vånda beställde jag en gravsten till honom på försommaren 2014 och den 27 augusti ringde de från stenhuggeriet att stenen var på plats.

Det känns jättebra och jag tror att Åke, trots att han var väldigt anspråkslös, gillar att det finns en sten med hans namn på och så småningom ska ju mitt stå där också.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Alla själars dag 2012