Till Åkes minne

Den 8 februari 2012 tidigt på morgonen somnade Åke in efter en kort tids sjukdom. Den 16 januari fick han en svår stroke och efter drygt tre veckor på sjukhuset var min man, livskamrat och bäste vän borta för alltid. 53 lyckliga år fick vi tillsammans, nästan 51 år som gifta.

Vår och vinter

Det känns som tre veckor av isande kyla. När greppet lossnar slutar kampen. Pappa gick bort klockan sex i morse. När vi träffade honom en dryg timme senare, hördes en talgoxe förkunna våren utanför hans fönster.

/Krister 8 februari 2012

Foto Krister

Nekrologen

Åke Levander Klintehamn har efter en kort tids sjukdom stilla somnat in 84 år gammal. Åke var född vid Stenstugu i Fröjel och har nästan hela livet bott kvar på gården och varit verksam som lantbrukare.1961 gifte Åke sig med Ingrid f. Svanborg. Numera är släktgården överlämnad till en son. Vid sidan av lantbruket har Åke arbetat som stuveriarbetare i flertalet av Gotlands hamnar bland annat i Rone, Klintehamn och Visby. Så sent som i september 2011 flyttade makarna från Stenstugu till en lägenhet i Klintehamn. Intressen var i yngre dagar jakt och tillsammans har makarna tyckt om att resa gärna ut i Europa och särskilt uppehålla sig kring medelhavet. Gårdens skötsel och omsorg om familjen har varit det allra viktigaste för Åke. Närmast sörjande är makan Ingrid i hemmet i Klintehamn och dottern Eva med make Claudio och deras barn bosatta på Sicilien, sonen Bo med sambo Carina i Klintehamn och sonen Krister med sambo Thomas i Visby samt systern Barbro Glifberg med make Bengt i Endre.

Begravningsgudstjänst

Begravningsgudstjänst för Åke Levander hölls i Fröjel kyrka tisdagen den 21 februari. Färden till kyrkan gick förbi hemmet vid Stenstugu. Kistan, prydd med vita blommor, placerades i koret och omgärdades med många vackra blommor. Efter klockringning inledde kantor Olof Stenström med att spela ”Så skimrande var aldrig havet” av Evert Taube och därefter sjöng Jörgen Larsson ”Jag är främling” av E.S. Lorenz. Tillsammans sjöng man psalm 249 ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”. Officianten Elisabeth Sjölander höll griftetalet hämtat från 1 Kor. 13:12 ”Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild…”. Hon uppehöll sig också kring dikten ”Livsbåten” av Pär Lagerkvist. Överlåtelse följde och därefter läste officianten några bibelord. Psalm 304 ”Lär mig du skog att vissna glad” och psalm 190 ”Bred dina vida vingar” omramade begravningsbön och Fader vår. Under stilla musik togs avsked vid kistan innan Jörgen sjöng Lydia Lithells ”Flyttfåglarna”. Till avslutningsmusik i kyrkan spelade Olof ”Koppången” av Pererik Moraeus. Kistan bars under klockringning ut till den väntande begravningsbilen och då den lämnade Fröjel kyrka sjöngs som avfärdspsalm 297 ”Härlig är jorden härlig är Guds himmel”.

Vid den efterföljande minnesstunden i Skolgården hälsade prästen välkommen och läste minnesgåvor till Strokefonden, Läkare utan gränser och Fröjel Hembygdsförening. Bland gåvorna märktes en officiell från SPF-Klinteorten.

Yngste sonen Krister talade till sin fars minne – ett tal som rörde både till skratt och tårar. Lars Österlund framförde en dikt som en hälsning från sin moster Evy som inte kunde närvara. Irma Larsson höll ett minnestal om Åke och berättade vad deras vänskap betytt för henne. Prästen tackade å familjens vägnar för deltagande och påminde om att så länge vi minns Åke lever han vidare i våra hjärtan.

 

Kristers tal till sin far, som han höll på minnesstunden.

Det här kommer aldrig att gå

Den höstsådden var nog ingenting att hoppas på. Det kommer aldrig att ta sig. Lika gärna att planera något annat för den åkern.

Nu kommer det för glest! Det är för surt! Det blir för mycket ogräs. Ska vi inte plöja ner det nu med en gång?

Nu växer det för fort, det blir för högt! Axen är för korta, kornen för små, stråna för grova. Det kommer att lägga sig! Det kommer inte gå att skörda! Trösken kommer att gå sönder, vi får väl inget betalt för det här, dieseln är för dyr, det går inte runt. Det här kommer aldrig att gå.

Efter skörden kunde vi konstatera att åkern gav fler säckar än någonsin tidigare. Vad kan man dra för slutsats? Vi kommer aldrig få en bra skörd ur den marken igen.

En ständig oro, en livsåskådning där allting riskerar att misslyckas, där alla möjliga katastrofer målas upp är en oerhörd kamp, men kanske också ett recept på framgång.

För alla onda aningar bekämpades med hårt arbete. Grova, valkiga händer som slet med djur och redskap, ved och jord. Evigt slit med eviga diken, tidiga mornar för tidiga djur, slit i hamnen när jobbet var kvar därhemma. Sakta förändras landskapet, större åkrar, pallar med ved, fälld och odlad skog, tryggade inkomster, trygg familj. Men ändå oro.

Det finns några jag tycker synd om sa pappa, det är människor som vantrivs med sitt jobb! Jag tror aldrig att han vantrivdes med sitt jobb, eller ens såg att han hade ett jobb.

Å andra sidan var pappa sällan ledig. Söndagarna, om det inte var skörd, var lugnare stunder. Då tog vi bilen och åkte ut och tittade på andra gårdar. Såg om någon sått snett. Eller tänk, när en gård fick det värsta betyget, Naj, vilket rumraj! På Stenstu står ju allt i räta linjer, om något står ute alls. Mycket glädje minns jag, många skratt. Vilda diskussioner med bror Harry, stora julfester, kycklingdans hos Daléns. En av många saker jag bär med mig från Mamma och Pappa, är gästfrihet.

Dåbiskt sa mamma. Nu är det något dåbiskt på gång. Pappa och bror ute på något projekt, oklart syfte, ju konstigare det var desto bättre.

Helst skulle alla vara med, ut med hela familjen. Och man skulle inte bara göra det, man skulle se glad ut också. Nu blir det andra bullar av! Nu är det slut på sötebrödsdagarna! Skrek han i farstu, när jag satt framför TV:n mitt på dan!

Men de andra bullarna var inte så farliga. Mest tror jag att jag stod och väntade. På att pappa skulle prata klart med Mats, Svenne, Sture, med Lasse eller Claes. Jag vet inte vad han var tvungen att diskutera, men jag fick en känsla av att något oerhört viktigt måste förmedlas till hela bygden.

Tyst! Det är vädret! Dånade det i hela huset. Hur många prognoser kan man hinna med på en dag? Och om någon missades fick mamma i uppdrag att lyssna av. Med åren blev hon expert på att svänga ihop en gotländsk prognos utifrån de sista meningarna om västra Götalands kustland.

Nu grubblar han igen! På sjukhuset sa sköterskorna att pappa ibland fick en rynka mellan ögonbrynen. Han såg oroad ut. Grubblandes.

Valkiga, grova händer blev till slut tunna och kraftlösa. Rynkan försvann. Striden tog slut och vilan, lugnet infann sig.

Livet ska inte levas utan bekymmer, utan oro, i så fall har det varit för kort.

Och pappa se, allt gick ju väldigt, väldigt bra.

 

Foto Krister Levander

Till Åkes minne kom det blommor från:
Mia, Ulla, Per Svanborg.
Lillemor och Peter Samsioe.
Familjen Lange.
Eva
Evy, Per, Lars, Birgitta med familjer.
Agnetha & Sven-Åke med familj.
Kicki och Leif
Däppsättlingarna; Ingegerd, Margareta, Åke, Christina och Monica med familjer.
Harriet och Göran, Carin och Viktor.
Gunilla och Sören.
Ulla, Bengt och Barbro.
Idrottskamraterna Klintehamns IK.

 

MINNESGÅVOR

Strokefonden:
Familjen Bäckström, Svarvare,  Sussi och Göran, Tage och Ritva, Einar och Gerd, Margareta; Evy, Per, Lars, Birgitta – med familjer; Ege och Elly, Pia och Jerker, Familjen Rodebjer, Nellie och Börje, Vännerna i SPF-Klinteorten, Lars och Yvonne Schöön; Gunnel, Monika och Krister, Magnus; Billy; Ingrid och Elisabeth med familjer, Stina och Sture, Cecilia och Lasse, Signe; Berit och Lennart, Inga-Maja Wiman, Eva och Tojje, Bosse och Barbro, Sture Kristoffersson, Janne Holmberg; Sennie, Mats, Micael; Birgitta, Lena och Lasse Högdal med familj; Kalle P, Familjen Dalén; Ann-Christine och Marie, Inga-Maj och Kenneth, Stig och Per, Lisbeth Öhlin-Petersson; Curt Cedergren med familj; Anita Ö; Irma och Sven-Olof




Hjärnfonden:
Gunnie och Göran Norrby

Läkare utan gränser:
Yvonne och Kenneth

Fröjel Hembygdsförening:
Kerstin och Lassis

Vård i livet:
Tommy, Eva, Jennifer, Joel


Urnnedsättningen
1 maj 2012 hade vi urnnedsättningen av askan efter Åke. Vi, barnen med familjer, Åkes syster och hennes man och så jag, samlades utanför Fröjel kyrka i strålande solsken.

När alla kommit gick vi in i kyrkan, där vår underbara klockare, Gunilla Lövgren, hade ställt urnan, tillsammans med tända ljus och en vas blommande körsbärskvistar framme vid altarringen och även tänt den stora ljuskronan med levande ljus. När klockan slog två började kyrkklockorna ringa och då gick vår äldste son Bo fram och tog urnan, för att bära ut den till graven. Vi följde efter och klockorna ringde ändå tills han sänkt ner urnan. Gunilla hade gjort så vackert på graven. Hon hade lagt murgröna och vitsippor i botten av hålet och runt det låg en krans av vitsippor.

Vi hade ingen präst med oss, men när vi tagit farväl av Åke sjöng vi Härlig är jorden. Inte kan det ha låtit vackert, för det är inte lätt att sjunga när man gråter, men vi gjorde så gott vi kunde och jag tror att Åke tyckte om det. Det var en tung stund, men ändå inte så svår som jag föreställt mig. Nu vet jag var han är någonstans, nu har jag en grav att gå till!

Uppdatering 27/8 2014

Jag tyckte att det var så tomt att inte Åkes namn fanns på en sten, så efter mycken vånda beställde jag en gravsten till honom på försommaren 2014 och den 27 augusti ringde de från stenhuggeriet att stenen var på plats.

Det känns jättebra och jag tror att Åke, trots att han var väldigt anspråkslös, gillar att det finns en sten med hans namn på och så småningom ska ju mitt stå där också.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Alla själars dag 2012

40 kommentarer till Till Åkes minne

  1. Börje & Nellie Jemt skriver:

    Det var de finaste som jag kunde få, att förstå, vilken fin människa Åke har varit för er, det blev för kort tid att få bli bekant med honom. Nellie & Börje.

  2. Laila skriver:

    Vilket fint tal Krister höll och vad fina blommor Åke fick. Laila

  3. Har ögnat igenom och läst det och lyssnat på den fina sången i slutet.
    Det är gripande. Fast jag inte kände Din Åke mer än vad Du har berättat.Så känns det som jag gjorde det lite grann ändå.

    Det var en fin begravning.Det har jag förstått.
    Många minnen kommer fram av Kristers fina dikt.
    Både Du och Din Åke hade ett slitsamt liv på Stenstugu.
    Härligt att veta att det går i arv i familjen.
    Så Du får komma dit när Du vill i stort sett.

    • Ingrid skriver:

      Det är en stor glädje att Stenstugu blir kvar i släkten, även om vi sagt till sonen som tagit över det, att han får göra med det vad han vill. Vill han sälja, så är det hans sak….

  4. per-ola skriver:

    Det var ett tag sedan jag var inne på din sida. Nu då jag tagit mig lite tid igen blev jag så glad då jag såg den fantastiska bilden av Åke bland vitsipporna.
    Jag kände ju inte Åke, har bara träffat honom en gång, men jag tycker att jag känner dig.
    Härligt att livet går vidare för dig och att du fortsätningsvis kan återvända till Stenstugu.
    Jag tänkte på dig igår då jag såg ett inspelat avsnitt av ”Svenska dialektmysterier”. Det var delvis inspelat i Hemse om jag förstod det rätt.

    Ha det gott!
    Stor KRAM
    Per-Ola

  5. Eleonora skriver:

    Din underbara hyllning till en kär make och kamrat har rört mig till tårar. Så och Kristers otroligt fina avskedstal till sin far. Han var en älskad människa – uppskattad och mycket omtyckt av alla i sin närhet. Saknaden blir stor efter honom, men minnena av en aktiv och varm människa lever kvar länge.

  6. Berith skriver:

    Det var länge sedan jag var in till dig och såg nu detta som gjorde mig rörd till tårar..
    Så otroligt vackert..
    Jag blev själv drabbad av en stroke i augusti och jag har återhämtat mig rätt skapligt, så Vi Två är ute igen och spelar och sjunger som aldrig förr.. Men jag har haft en otroligt tuff tid, det ska jag inte sticka under stolen med..
    Önskar dig en fin sommar!
    Kram / Berith

  7. Lambergsfrua skriver:

    Ingrid, go’a bloggvän!
    Jag har läst Kristers fina tal tidigare med ett vemodigt leende på läpparna – så mycket värme och med glimten i ögat.

    Nu har jag läst allt i din minnessida om din käre Åke, din man,din livskamrat och din allra bästa vän. En mycket älskad person.

    Jag förstår att sorgen är oerhört stor och tung, men jag kan naturligtvis ändå inte helt förstå. Som med allt annat måste man själv uppleva en sak, för att helt förstå – och den tanken spjärnar jag emot och skjuter ifrån mig…

    Jag kan bara ödmjukt böja mitt huvud av tacksamhet över, att du delar med dig av dina känslor och upplevelser. Och blinka bort det fuktiga i ögonen…
    Stor varm kram,
    Lambergsfrua

  8. Janne skriver:

    Vad tragiskt !! Jag har ju själv fått en liten stroke 4 Juni 2010 och är mycket tacksam för att jag lever. Vad jag förstår så var Åke en sådan människa som jag gärna skulle vilja ha som vän. Kram !

  9. En sådan vacker minnessida. Full av fina minnen. Den påminner mig om alltings förgänglighet och att vi ska ta vara på allt det fina vi har omkring oss.
    Kram!

  10. Gerd skriver:

    Så vackert!
    Jag kom in på din sida av en tillfällighet, så ditt bloggnamn hos Znogge.
    Än mer gripande blev det då vi mist våra män ungefär samtidigt. Jag miste min i sjukdom den 24 januari i år.
    Kramar /Gerd

  11. Eva Trillian skriver:

    Så fint! Här vill man ”lyfta på hatten” och sitta i stillhet en stund.

  12. Lisa skriver:

    Det var mycket värme i talet från sonen. En stor kram från Lisa i Örebro

  13. Läser din blogg ofta. Läste om din mans liv och död både i bilder och i text. Jag rördes till tårar av din sons tal vid begravningen. Det påminde mig om min egen pappa som var bonde hela sitt liv. Jag skrattade vid texten om väderprognoserna som var på pricken vad jag hörde flera gånger om dagen som barn. Tusen gånger hojtade pappa: Tyyyst! det är vädret på radion. Och denna typiskt lantbrukar-oro om väder och vind. Det sitter i mig fortfarande – jag oroar mig ständigt över torkan där åker och äng bränns ner. Säden brådmognar och andraskörden av vallen torkar bort. Ändå så kära minnen från en försvunnen barndom. TACK!

    • Ingrid skriver:

      Så roligt att du läser min blogg Gunilla, det gläder mig och tack för din kommentar!
      Lever man på att vara jordbrukare betyder vädret väldigt mycket. Det gör ju detsamma hur skicklig bonden än är, vill inte vår Herre hjälpa till med regn och solsken i lagom mängd, fungerar det inte.
      Nog sitter funderingarna på sådd, skörd och väder djupt.
      Völkommen tillbaka Gunilla!

  14. susan skriver:

    Skickar en extra varm kram till dig idag Ingrid!

  15. Anne-Lie skriver:

    En stor KRAM till dig!

  16. GeddFish skriver:

    En stor varm kram till dig denna dag, Gerd♥

    • Ingrid skriver:

      Tack Gerd!
      Jag förstår att du och andra med dig hamnade här på minnessidan när ni försökte kommentera dagens inlägg. En sida och ett inlägg med samma permalink krånglar till det för WP. Nu har jag ändrat.

  17. Znogge skriver:

    Vilket fint foto av din Åke. Vissa dagar blir tomheten ännu större.

    Många kramar till dig.

  18. Jag återkommer faktiskt hit ibland, för jag tycker sidan är så vacker.
    Kristers tal, alla bilder. Så här lever minnet av din livskamrat vidare.
    53 år är en lång tid, allt kan ju inte bara ta slut då någon går bort.
    Minnena lever för att du vårdar dem och delar dem med dina vänner.
    Kram!

    • Ingrid skriver:

      Jag är ofta inne på minnessidan, gråter en skvätt ibland, men inte alltid. Det känns gott att läsa den när jag känner mig ensam och övergiven.
      Kram

  19. Bosse Lidén skriver:

    Jag känner inte din Åke. Ändå har jag suttit här och gråtit under tiden som jag läst allt på denna sida. Det är en mycket fin sida som du ställt samman som jag är säker på att din man hade uppskattat.
    Vilket fint tal Krister höll.
    Kram Bosse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *