Vi tänkte sitta uppe igår kväll för att se hur det skulle gå för de chilenska gruvarbetarna, som nu äntligen skulle börja räddas från sitt ofrivilliga fängelse 600 m ner i underjorden. Man skulle börja hissa upp dem i den kapsel som man döpt till Felix vid 23-tiden, men vi orkade inte vänta och gick till sängs i vanlig ordning. Det var därför med spänning vi satte på radion i morse och kunde konstatera att man nu får upp den ena efter den andra. Men det tar lång tid, man får upp en i timmen ungefär. Det är bara att hålla tummarna för att alla kan räddas.

Här kommer den första upp

Och lite senare kom den här mannen, som hade stenar med sig från gruvan, stenar som han delade ut till massuppbådet av journalister och anhöriga.

Att glädjen helt förklarligt är enorm går inte att ta fel på.

När man ser de här arbetarna, som klarat så lång tid i isoleringern där nere i gruvan, inser man att människan är otroligt anpassningsbar och de flesta klarar mycket mera än de tror. Står man väl inför en svårighet och inte har något annat val än att ta sig igenom den så går det i regel bra. Se bara på alla som överlevde Hitlers koncentrationsläger trots alla fasor man fick stå ut med!

Till lite mera näraliggande problem. Min hosta börjar faktiskt bli lite bättre, även om det är ett förfärligt kraxande när jag ska igång på morgonen. Jag känner mig lite piggare idag och har gjort en äppelpaj och städat av ordentligt i köket nu på förmiddagen. Solen skiner lite svagt och det är ganska hyfsat väder, få se om det kan bli några uteaktiviteter efter lunch. Maken håller sig framför TV:n idag – det är ju den trettonde!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...