Underkläderna

”Kulturen börjar med underkläderna” har Gustaf Hellström någon gång sagt. Även om detta inte håller streck, så äro dock underkläderna en viktig mätare på en persons nivå, tillförlitligare än den del av dräkten som är avsedd att synas. På underklädernas område uppträda emellanåt små modenycker, som den verklige gentlemannen lugnt kan sätta sig över. Sålunda var det ett eller två år fashion, att hålet för kragknappen i nacken var vertikalt. Sådana omotiverade capricer försvinna alltid, innan man hunnit slita ut de plagg, som signerats av dem.

Kalsongerna äro – under alla årstider! – ett av renligheten obevekligt föreskrivet plagg. Under högsommarens värmeböljor må det vara tillåtet att bära dem knäkorta, med risken att i dessa plagg göra ett något kokett och omanligt intryck. Mera att rekommendera äro om sommaren tunna nätkalsonger, klädsammast i vitt.

Begagnar man lågskor, måste stor omsorg och smak nedläggas på strumporna. Genombrutna sådana ha dock icke blivit mindre narraktiga och omanliga därför, att damerna tillsvidare lagt bort dem. Första villkoret för att foten skall verka elegant är att strumpan sitter slät och spänd över vristen. Strumpebandet är därför ett hart när lika oundgängligt plagg för gentlemannen som för ladyn.

Exteriören

”Kavaj är för äldre överklassperson endast ett res-, skriv- och morgonplagg” dekreterar Jörgen i sin läsvärda och lustiga Det passar sig inte. Dessa ord uttrycka likväl snarare Jörgens åsikt om den roll kavajen borde spela, än en karaktäristik av dess verkliga betydelse. Hos oss är den ju även inom överklassen det i vardagslag mest brukade plagget.

Kavajkostymen är en ful, men praktisk uppfinning; västen en rudimentär kvarleva av den forna underrocken, som på sjuttonhundratalet förlorade ärmarna och blev opresentabel sedan man började tillverka ryggstycket av tarvligare tyg. De förändringar, som kavajen undergått under den senaste mansåldern, utgöra det mest slående och bedrövliga beviset på den moderna engelska skräddarkonstens fullständiga fantasilöshet och sterilitet.
Ena året skall den vara uppslitsad i ryggen och gå ett stycke ned över bakdelen för att det nästa vara helskuren och ett par centimeter kortare. Ena året har den en tendens mot tvära hörn för att nästa återgå till de runda. Man har svårt att bakom dessa förändringar spåra någon annan tanke än den, att för gentlemannen omöjliggöra bruket av samma kostym under två på varandra följande år.

Den minst brukliga, men manligast och vackraste kavajkostymen är väl den dubbelradiga, i vilket fall rocken alltid bör bäras tillknäppt. Kan man tala om en verklig nationaldräkt, så skulle det väl vara den blå kavajkostymen, med tillhörande segelmössa eller platt halmhatt. Inte ondt i det: den blå färgen är estetiskt absolut att föredraga framför det överväldigande flertalet av melerade, grå- eller brunspräckliga tyger, som engelsk och tysk industri förser våra skräddare med.

För att ge ett prov på sitt färgsinne och en antydan om sin indivduella smak, är gentlemannen på nytt så godt som uteslutande hänvisad till halsduken. Det är den lilla oasen i hans klädsels reserverade uniformitet. Och även där är han strängt kringskuren och har egentligen fullt fria händer endast till kavaj, där även klara och ljusa färger är tillåtna.

Hår och skägg

Till gentlemannens klädsel får man väl till slut även räkna hans egen hårbeklädnad, som ju att börja med varit den enda. Men som då också var väsentligt rikare än nu. För att börja från ovan, behöver man väl knappt numera varna för att bära håret för långt. Det poetiskt lockiga eller knollriga håret tycks ha sett sin tid. Vid en enquête härom året om deras manliga ideal voro nästan alla Oscarsteaterns balettflickor ense om, att hans hår ”inte på villkor fick locka eller krylla sig på något sätt”. Den som haft olyckan att av naturen utrustas med dylika hårstrån må alltså se till att på konstlad väg räta ut dem.

Med det anglosachsiska gentlemannaidealet har följt det slätkammade, mittbenade eller kortklippta håret, som framhåller huvudformen. Att ha det rundklippt i nacket utsätter bäraren för risken att bli tagen för svensk- eller rent av söderamerikan. Till skillnad från damerna färgar en gentleman aldrig sitt hår för att synas yngre.

Åsikterna om klädsamheten hos skägg och mustascher ha brutit sig genom tiderna och äro ju alltjämt ganska skiljaktig inom olika nationer. Men hos de flesta högtstående raser och epoker kan man spåra en tendens mot den slätrakade typen. Ett helskägg kan ju likvisst vara tilltalande nog, om det är mjukt, glänsande och välvårdat, nota bene. Den som lägger sig till med ett sådant för att slippa kostnader och tidsspillan begår alltså ett grundligt misstag!

Förbjuden äro däremot skepparkransen under hakan, såvida man ej representerar någon Blekingesocken i andra kammaren eller är fanatisk Wagnerian. Likaså små örompolisonger, annat än till 1830-tals-dräkt eller – livré. Stubbmustaschen må däremot som anspråkslös och hygienisk gärna brukas, när den inte karrikeras till formen av två små koketta tofsar under näsborrarna.

Smycken

Gentlemannen är, till skillnad från den grannlåtsälskande vilden, till ytterlighet försiktig med smycken. Han anser dem för ett övervägande kvinnligt prerogativ och vet, att den som i sin utstyrsel visar för stor förkärlek för dem, röjer egenskaper som ej är fullt manliga.
En uppmärksam iakttagare skall också snart lägga märke till att det är inom en särskild kategori av herrar som man företrädesvis påträffar guldarmband, briljantringar, berlocker av olik slag.

Liksom halsdukar är det enda attribut i vilket gentlemannen kan visa sitt färgsinne och sin smak så är kråsnålen snart sagt hans enda smycke. Den för en mansålder sedan så omhuldade carneolringen är sällan insigniet på mer kultiverad smak. Än mindre den tjocka guldkedjan, som om den går tvärs över magen och behängd med berlocker, snarare kan betraktas som brackans speciella signatur.

Ett cigarettetui av guld eller silver vanpryder ingen gentleman. Silverkrycka på käppen smakar däremot redan en smula av länsmanselegans. Rättare är att nöja sig med ett smalt beslag i ädel metall.

Parfymer

Innan vi lämnar gentlemannens yttre, kanske ett ord om parfymen också torde vara på sin plats. Varning för missbruk torde hos oss vara överflödig; inte bara svensken, utan även svenskan har i allmänhet en utpräglad skygghet för att parfymera sig. Och dock kunna ett par droppar av någon fin diskret parfym verka ytterst behaglig som motvikt mot vissa animala dofter, vilka inte alltid kunna undvikas. En rafraichsseur med eau-de-cologne bör i alla händelser varje gentleman unna sig på sitt toalettbord.