Böneskrift för en fattig skeppareänka

Krister håller på med släktforskning och nu har han lyckats få tillgång till gamla tidningsarkiv i USA och när han sökte på Levander hittade han det här fantastiska dokumentet.

Havet ger och havet tar – Läser man om den fattiga skeppareänkan Levander verkar det som om det är det sistnämnda som gäller.

Dokumentet fanns i en svenska tidning i Amerika från 1870, där man återger en artikel i Gotlands Tidning där prosten i Klinte berättar om Åke och hans syskons farfars mors oblida öde. Jag vet ju inte riktigt vad en böneskrift är och det finns lite olika förslag när man googlar på ordet t ex ödmjuk anhållan. Kanske utfärdade prosten den här böneskriften för att få allmänheten att hjälpa den drabbade änkan med försörjningen.

Det är inte lätt att tyda den gamla texten, men jag har gjort ett försök. Klippet är klickbart om du vill titta närmare på det.

Visby – Svåra Missöden

I ”Gotl Tidn” har prosten C Ahlberg i Klinte utfärdat en böneskrift till allmänheten för en gammal fattig skepparänka, Greta Lena Olofsdotter Levander vid Mulde i Fröjel socken, som drabbats av följande olyckor:

1) Drunknade hennes 23-årige son Anders Elias år 1842, stadd på fiske.

2) Drunknade år 1844 hennes äldste son, Johan Petter, utanför Visby, 23 år gammal. Han skulle samma år taga skepparexamen.

3) Låg hennes man Petter Levander sjuk i tre års tid, kom efter tillfrisknandet åter i verksamhet, men drunknade 1853 utanför Ölands södra udde, 58 år gammal.

4) Drunknade hennes måg, skepparen Petter Pettersson 1860 utanför Sundsvall, 40 år gammal.

5) Förolyckades år 1869 hennes son, skepparen Carl Levander med fartyg och besättning på hemresa från Kiel till Visby 40 år gammal.

6) Har hennes ännu levande son August Levander 2 gånger haft del i fartyg och själv fört dem. Båda har förolyckats och båda gångerna har han förlorat alla sina tillhörigheter, sista olyckan skedde nysslidne vår, då fartyget, som var lastat med släckt kalk brann upp 6 mil från Öland. Besättningen räddades av tillkommet fartyg.
Han var moderns enda stöd, men äger nu ingenting själv.

Emma o August med de två äldsta barnen Amalia och Reinhold

På något sätt ordnade det sig tydligen för August efter de två förlisningarna, för här sitter han, ägaren till Stenstugu, som han och hustrun Emma köpte år 1876. Inne på trappan, till höger i bilden skymtar en annan person i vitt huckle, kan det vara hennes svärmor, den fattiga skeppareänkan, som sitter där? Nog borde August ha tagit hand om sin mor! Han var ju hennes enda stöd enligt böneskriften. Hon levde då fotot togs någon gång runt år 1880, för enligt Krister dog hon först år 1884. Tankarna går……

Vi har alltid hört att August var sjörädd och det var väl kanske inte att undra på efter alla dessa olyckor och dödsfall som utraderade hela hans syskonskara. På Emma-dagen förra året skrev jag det jag då kände till om Emma och August.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Nostalgi, Stenstugu och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Böneskrift för en fattig skeppareänka

  1. Ditt namn skriver:

    Vilket öde att förlora så många till havet. Det måste ha varit tungt.
    Kram

  2. Krister skriver:

    De köpte huset 1876, 6 år efter artikeln. Margareta Helena (Greta Lena) dog inte fören 1884. Jag ser alltid en kvinna till höger på farstukvisten. Klart att hon fick bo hos dem.

  3. Musikanta skriver:

    Jag läste faktiskt artikeln innan jag läste din översättning och den stämde precis med vad jag läste. Ett sådant fruktansvärt liv hon hade, änkan. Man får väl hoppas att hon hade någon dotter också även om de inte nämndes i artikeln. Skönt att det fixade sig för August.
    Så intressant att C lyckats få tag i detta – han måste ha jobbat väldigt!
    Kram från Ingrid

  4. Skogsnuvan skriver:

    Tänk så dom hade det förr i tiden och hur klarade man av all denna sorg och dessutom fattigdom som också hörde till livet. När man ser sådant här så kan man verkligen känna att vi ofta gnäller i onödan för vi har det ju väldigt bra egentligen

  5. Hillevi skriver:

    Vilket dokument! 😮 Frakturskriften är vacker och alls inte så lätt. Jag lärde mig den som tonåring, därtill nödd och tvungen då halva bokskatten hemma bestod av sådan – på tyska – och jag var väldigt glad i böcker.
    Svårt att förstå sådana svåra livsöden idag (härhemma) men på något sätt verkar det ha gått vägen i alla fall för August och fotot på Stenstugu bevisar det. Fantastisk historia!

  6. Gunnar skriver:

    Vilket fascinerande och samtidigt sorgliga öde. Jag antar att många sjömän och fiskare drunknade på den tiden men så många låter ändå mycket. Jag kollar ibland på en TV-serie där man följer fiskebåtar i besvärliga förhållanden. Dom är ändå modernt utrustade och man törs knappt tänka på hur det var förr.

  7. Vilken otrolig tragisk läsning, men samtidigt så otroligt intressant! Läste också – eller rättare sagt försökte läsa klippet – innan jag läste din ”översättning”. Ibland undrar man hur folk över huvud taget kunde fortsätta att leva efter att ha upplevt så många sorgliga dödsfall. Men det verkar som om människan kan sätta sig över sånt och bara fortsätta med sina liv, speciellt på den tiden då det inte fanns några alternativ och då dom flesta levde ett hårt och tufft liv.
    Jag har också några sorgliga berättelser i min släkt (min kusin släktforskar), men inte på långa vägar så otroligt många som avled i förtid. Men det fanns ju en del förstås……
    KRAM
    susie

  8. Gunnel skriver:

    Vilken spännande berättelse. Tänk vilket slit det var för människor förr. Att drabbas av så många olyckor som du skriver om här kunde ha knäckt vem som helst. Jag undrar om inte folk var lite starkare och mer beredda att ta tag i saker själv förr i tiden. Kram

  9. Oj, oj, vilket tragiskt livsöde den stackars kvinnan hade! Och det är ju inte SÅ länge sedan. Allt var inte bättre förr…
    Det är jätteroligt med släktforskning, vi gjorde det ett tag för ett par år sedan, men nu har det legat på is ett tag. Dags att starta igen i vinter, kanske?
    Är det din dotter och måg, som bor på Stenstugu nu?
    Ha en bra ny vecka, kram, Monica

  10. Fantastiskt att hitta ett sån här skrift från 1800-talet som gått vägen över Amerika för att bli läst igen på Gotland. Hälsningar Britta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *