Dagen började soligt och vackert, men det har varit hemskt kallt i natt. -11° i slutet av mars är vi inte vana vid. Jag städade ur bilen lite på förmiddagen, för jag hade bjudit några bekanta på skjuts i dag när vi skulle åka på Onsdagsträffen i Eksta. Sen satte jag mig och läste en stund. Nu har jag bara några sidor kvar av Elena Ferrantes Det förlorade barnet. Den är så fängslande, så jag kan nästan inte sluta läsa när jag väl börjat.
Det var många som samlades till dagens Onsdagsträff och det blev några riktigt trevliga timmar. Prästen började med att kommentera namnet på dagen, Dymmelonsdagen och påminde om vad den innebär. Förr bytta man kläpparna i kyrkklockorna till träkläppar (dymmlar) eller svepte in dem i säckväv för att få en dovare klang de dagar som var kvar till påsk, men numera avstår man helt från klockringningen.
Dagens underhållning stod Owe Järlö för. För alla som inte vet vem han är, så kan jag berätta att han är en stockholmare som av olika anledningar har förälskat sig i Eksta och Gotland. Första gången han kom till Gotland var han 4 år och då hamnade han som sommarbarn hos en familj i Eksta och sedan blev han sommarbarn där i flera år. Han växte upp och drömmen om Gotland fanns alltid och till slut bosatte han sig här för gott.
Han har varit fritidsledare på ungdomsgården P.U.M.A i Visby och han har jobbat på Gotlandsradion där han efter några år blev sportchef. Owe är en duktig berättare och vi ömsom grät och ömsom skrattade åt det vi fick ta del av.
I pausen fick vi kaffe och semla och sedan fortsatte han sin berättelse, ackompanjerad av dragspelsmusik av Robert, kantor i pastoraret. En sak är säker Owe Järlö älskar Eksta och ekstaborna och han hyllade dem för den kärlek och empati de visat honom och hans familj.
En mycket givande eftermiddag!
Det är en härlig vårdag den här torsdagen, med sol och svaga vindar. Temperaturen är det dock inte så mycket att skryta med. Nu vid tolv-tiden har vi bara 7°.
Naturligtvis fick jag fina skott när jag satte saxen i dem, men det sved i hjärtat när den ena blomknoppen efter den andra föll, men jag tog vara på skotten och i stället för fyra plantor har jag nu nio. Det kommer säkert att bli hur tjusigt som helst i mitt köksfönster.
Sedan gick jag ut i förrådet och hämtade en säck jord och krukor som jag skulle ha till de stora plantorna. Nu är de på plats och ute för första gången. De har börjat blomma, men för att underlätta den här omställningen knep jag bort alla blommor. Jag lär få bära dem ut och in ett bra tag tills de acklimatiserat sig, men de står precis utanför terrassdörren, så det ordnar sig nog.
Grattis Carina!
…men i dag har solen visat sig och det har varit förunderligt ljust här inne.
Nu har jag stått ute ett bra tag och lyssnat på suset från regnet och njutit av ljudet av skvalandet i stupröret. 10 mm hade det kommit i regnmätaren för en stund sedan och ännu regnar det. Härligt tycker jag och det tycker säkert naturen också.
Dagens ordspråk:
Vad händer när älskaren får något osäkert i blicken och ger sig av med sin rundnätta sekreterare? När mamma ägnar alltmer av sin tid åt att desinficera sin kliniskt rena lägenhet? Och – värst av allt – när mormor, den vitala Selma, blir så förvirrad att hon inte klarar sig själv längre? Amelia är trettioett när hennes tillvaro börjar kollapsa. Och mormor som alltid har varit hennes stöd finns inte till hands längre, utan är mot sin vilja flyttad till ett ålderdomshem. Rollerna har blivit omvända.
En flicka i tjugoårsåldern försvinner i trakten av Bräcke, Jämtland. Misstankarna om att ett brott har begåtts bekräftas aldrig och fallet förblir ouppklarat i trettio år. Tills den dag en okänd man dyker upp i de trakter där flickan en gång försvann. Efter att ha blivit ertappad i området avlägsnar sig den okände snabbt därifrån, men den plastsäck han bar på blir kvar och i den kvarlevorna av den försvunna flickan. Med detta rullas de trettio år gamla händelserna på nytt upp och en vindlande jakt efter den undflyende mannen tar sin början.
Den utstuderade ondskan ruvade i skogens snart ogenomträngliga mörker medan den gamle mannen mödosamt genomförde sina kvällsritualer. Oförsonliga ögon följde honom där han tungt stödd mot den kläppförsedda käppen stapplade framåt
