Igår åkte jag in till Visby på eftermiddagen och hälsade på hos Krister och Thomas. Det är länge sedan jag var där och jag var nyfiken på det nya badrummet som de håller på att bygga och på trädgården. Vi drack kaffe med en god äppelkaka till och satt och pratade.
Sedan skulle jag till Wisbygymnasiet och se en film ”BIANCA COME IL LATTE, ROSSA COME IL SANGUE” ”vit som mjölk röd som blod” för att tillsammans med andra italienvänner runt om i landet fira ”La settimana della lingua italiana nel mondo”. När jag gav mig iväg vid halvfyra-tiden hade jag ännu inte bestämt mig för om jag skulle gå på filmvisningen, eller om jag skulle åka hem.
-Jag bestämmer mig när jag kommer till avtagsvägen till gymnasiet. Antingen svänger jag höger, eller också fortsätter jag rakt fram, sa jag till Krister. Jag gillar ju inte att köra i mörker, speciellt när det regnar och visste ju att när det var dags för hemfärd skulle det vara mörkt och det blev senare än jag beräknat.
Solen sken och vädret var ännu fint, så jag svängde höger och sedan in på den stora parkeringen där det bara stod en 10-15 bilar, så jag hade lite svårt att bestämma mig för vart jag skulle ställa den lille Golfen. Jag körde rätt långt fram i en rad där den fick stå i ensamt majestät.
Vart skulle jag nu ta vägen? Det är cirka trettio år sedan jag var där senast och allt är om/till- och nybyggt, men jag visste att vi skulle vara i Steffenhuset, så det tittade jag efter. Då kom det en dam på cykel och hon visste var det låg och hon skulle också med på filmvisningen, så vi följdes åt. Vi gick in, men kom bara in i en tambur, sedan var det låst, men där fanns en trappa upp och den tog vi. Vi kom upp i en tom korridor och gick där och tittade och vi hittade hörsalen, men den var låst. Vi fortsatte fram mot biblioteket och där mötte vi en dam, som inte visste någonting alls om någon filmvisning.
-Var kom ni in? frågade hon.
-På södergaveln, sa mitt sällskap, som tydligen hade koll på väderstrecken.
-Ni måste ner igen, men ni kan gå ner här, sa hon och pekade på en trappa, så där gick vi ner och kom ut igen.
Längre bort, vid ett annat hus öppnades en dörr och det kom ut någon som stod och tittade sig omkring, så då gick vi dit. Det var en man från föreningen. Man hade ändra lokal från Steffenhuset till Hansahuset, för när de skulle gå in i Steffenhuset hade larmet gått. Inte undra på att vi inte hittade dem. Puh, vi var äntligen på plats!
Två ungdomar från gymnasiet presenterade filmen och sedan började den. Den var ganska bra, man jag förstod inte så mycket av italienskan, så det var tur att det fanns engelsk text också. När filmen var slut fick vi cider och snacks och så pratade vi om vad vi tyckt om filmen. Det hela drog ut lite på tiden, men när klockan var sju började vi avsluta och jag var ganska snabbt iväg.
När jag kom ut ur salen kändes det som om jag ville gå till vänster, men en man som gick före mig tog till höger, så jag tog rygg på honom – och kom ut på ett ställe där jag aldrig varit förut. Det var mörkt och det blåste, men som tur var var det uppehållsväder, för parkeringen var borta. Var är parkeringen?
Det stod rader med bilar här och det stod rader med bilar där, men jag såg ingen stor parkering. Jag gick och gick och precis som när man går vilse kom jag tillbaka till utgångsläget igen. Nu får jag ringa efter Krister! Neeej, då blir jag utskrattad! Och diskussionen om demens och alzheimer skulle ta fart.
Jag tänkte till lite! Jag hade ju ingen karta och kompass, men jag hörde ju trafiken från Allégatan, så jag tog en gata som gick åt det hållet och kom ut på den. Ska jag gå till höger eller vänster för att hitta rätt avtagsväg där parkeringen är? Jag tog till vänster, men insåg ganska snabbt att det var fel och vände och bara några hundra meter längre fram stod skylten – Wisbygymnasiet – och där var parkeringen. Parkeringen, som var tom när jag kom dit var nu smockfull av bilar. Var kunde Golfen befinna sig? Jag har ju inget sån där fiffigt lås, så att man kan öppna på avstånd, så det var bara att leta. Jag gick rad upp och rad ner en gång och en gång till, men ingen Golf. Tredje gången fick jag dock se den!
-Det var hemskt vad det var besvärligt att hitta dig, sa jag till den och gav den en spark innan jag låste upp och satte mig vid ratten och körde hem.
Jag som tycker att jag har bra lokalsinne!
Visserligen har det varit soligt och fint idag, men ganska kallt och blåsigt, så den där hängmattan verkar lite malplacerad nu.
I köksfönstret har den första amaryllisstänglen slagit ut. Klockorna är inte så stora, men vackra ändå. 
Jag såg i tidningen att ca 50 000 julkort aldrig kommer fram och då räknar man bara de som ligger i kuvert. Orsaken till att de inte kommit fram till adressaten kan bero på felaktig adress eller att man glömt sätta på ett frimärke. Om det bara skulle bero på felaktig adress så har alltså svenska folket lagt ut 325 000:- på frimärken till julkort som inte posten lyckats leverera. Sen tillkommer ju en massa vanliga julkort (utan kuvert). Det är stora värden som går tillspillo! Det gäller alltså att vara noga med att adressen blir rätt. Jag får väl ta och dubbelkolla med Hitta.se så att det blir rätt.
Någon rödnäbbad anka har jag inte upptäckt ännu i vår, men den kanske kommer senare, när badsäsongen börjar. Det är dock glädjande att konstatera, att det finns åtminstone två olika arter av flamingo i Klintehamn, den ena mer rosa än den andra. Det kunde jag konstatera när jag tog mig en promenad nu på förmiddagen. En promenad som inte blev riktigt så lång som jag tänkt mig. Det började regna, så jag fick snabba mig på hem igen!
