I dag tog jag mig själv på orden och bestämde mig för att ta en biltur och mitt mål var Petesgården i Hablingbo. Där har jag inte varit på många år, men nu hade jag ett ärende. Jag hade, via en kommentar i bloggen, fått en propå från de som arrenderar Petes nu:

Hej Ingrid. Tomas här som arrenderar Petesgården och guidar om Ada och hennes fantastiska gärning. Den boken du talar om som Victor skrivit på. Det vore fantastiskt att få se den. Tänk om den var möjlig att visa i samband med guidningen? Hör gärna av dig eller kom förbi. Med vänlig hälsning, Tomas Petesgården

Så när frukosten var avklarad och jag hade gått runt med vattenkannan ett par vändor, tog jag med mig boken och gav mig i väg. Jag började med att åka till kyrkogårdarna och kolla att det fanns vatten i lådorna och det behövdes faktiskt fyllas på både i Klinte och i Fröjel.

Sedan fortsatte jag till Petes och där blev jag väl mottagen och efter kaffet var det dags för en av de guidade visningarna och då gick jag med. Där träffade jag en gammal bekant som Åke och jag varit ute på bussresa tillsammans med.

Det var varmt! Vi har haft temperaturer på runt 30° i dag, men inne i det stora stenhuset fanns det lite svalka, så länge man höll sig på nedre plan i alla fall. Efter rundvandringen åkte jag därifrån och det var gott att sitta i svalkan i bilen ett tag. Jag åkte via Hemse hem, var och handlade på Högbyhallen och Gröna skylten och på hemvägen tog jag en sväng in till Gahms i Fardhem för att få en ny regnmätare. När jag kom hem mullrade åskan, men nu är det tyst igen, så jag kanske inte får användning för mitt nyförvärv i dag.

Vill du har mera information om Ada, Victor och Petesgården finns det i inlägget på Ada-dagen 10 mars 2018, se Ada nr 2.

Trevlig fortsättning på onsdagen!

Share on Facebook

Nu får vi se om ni lyckas bättre än alla de andra fruntimren den här veckan, för även om det varit en solig och varm förmiddag säger prognosen att det ska mulna till i eftermiddag och att det eventuellt ska kunna komma någon skvätt regn.

Kerstin och Kristina är välbekanta namn och jag känner många som heter så, främst mina båda systrar förstås. Kerstin är min yngsta syster och Barbro, som heter Kristina i tillnamn är mellansyster till oss.

Vi heter alltså Ingrid, Barbro och Kerstin, vanliga namn på 40-talet och många i vår ålder heter så. Här på Odvalds bor det åtminstone fyra källinggar som heter Ingrid och så jag då.

Första åren jag jobbade på Payex (som då hette Faktab) höll jag på med redovisning till företages kunder och bakom mig satt en tjej som hette Kerstin som skötte bokföringen. När jag skulle gå på semester tog Kerstin över mitt jobb och så kom det en ekonom som hette Barbro från en redovisningsbyrån och tog över Kerstins arbetsuppgifter. Under en inkörningsperiod satt vi där på rad; Ingrid, Barbro och Kerstin. Det kändes riktigt hemtamt!

Nu hoppas jag att molnen tätnar så att det blir lite svalare, för i eftermiddag är det dags för ett arbetspass på Kupan och om det inte blir strandväder kan man ju hoppas på många kunder.

Trevlig tisdag!

Share on Facebook

Det är varmt, men det blåser lite och det ligger ett svagt dis för solen. Ute är det nästan 28° och inne nästa lika varmt.

Temat i dag är second hand, för det är vad ska jag jobba med i eftermiddag och det här fotot är också återvunnet. Det tog jag hemma i trädgården på Stenstugu den 21 juli 2006 och hade med det i bloggen samma dag.

Trevlig tisdag!

Share on Facebook

I dag kom glädjebeskedet att alla pojkar som varit instängda i en grotta i Thailand sedan de 23 juni har räddats. Nog har man tänkt på dem många gånger om dagens sedan nyheten kablades ut om vad som hänt dem, så det känns jättebra att veta att de har klarat sig allihop.

Glädjande var också kassan på Kupan när vi gjorde redovisningen i kväll. Det är begränsat med tillfällen till shopping i Klinte och det var massor av turister som letade sig till oss i dag och det var många fulla kassar med kläder, böcker och andra prylar som lämnade butiken. Barbro och jag jobbade så svetten lackade och i kväll känner vi oss nog ganska möra båda två.

Det är också glädjade att se att ”mammas doftranka” blommar i år också. Jag är egentligen ganska trött på den, om sanningen ska fram. Den växer och växer och trots att jag med jämna mellanrum skär ner den, letar sig rankorna upp längs fönstret fast jag försöker hålla dem på plats.

Den här blomman gav jag till mamma när hon bodde på Åvallegården. Mamma bodde på Åvallegården i 5 år och hon gick bort år 2002, så den måste vara runt 20 år gammal och i 16 år har jag haft den i mina fönster. På Stenstugu åkte den ut i salen på vintrarna och då brukade den fälla en hel del blad, men det gjorde ingenting, för där var det ju ingen som såg den. På våren tog jag in den, beskar rankorna och planterade om den och så var den igång igen. Här har jag bara vardagsrumsfönstret och där är den egentligen för stor, men den är mig kär, så jag kämpar väl på med den några år till.

Trevlig tisdagskväll!

Share on Facebook