Där låg jag i godan ro i solstolen när det plötsligt hördes ett kraftig Bang. Jag for upp, ”vad i hela friden var det där”? Då kom det ett Bang till och så hörde jag ljudet av flygplan på väldigt långt avstånd.

När jag tittade upp mot himlen och såg de här k-strimmorna förstod jag vad explosionerna kom från. Det var ljudbangar! Det händer inte så ofta och det brukar stå i tidningen och på helagotland.se när det inträffat.

Kraftiga smällar hördes på Gotland: "Väggen skakade" kunde man läsa några minuter senare på just helagotland.se. Jag kan tänka mig att våra asylsökande blev ordentligt skrämda, när till och med vi gotlänningar blev så upprörda att vi tog kontakt med media.

Vid hastigheter över ljudets skapas en tryckvåg kring det föremål som färdas fortare än den naturliga vågutbredningshastigheten i mediet det färdas i. Tryckstegringen framför flygplanet ger upphov till en stötvåg, som när den når marken uppfattas som en kraftig och plötslig explosion, en så kallad ljudbang.

/Wikipedia

Det är med andra ord en fin sommarsöndag och jag har latat mig nästan hela dagen. Jag har suttit ute och läst färdigt Elena Ferrantes tredje bok; Den som stannar, den som går:

Lila och Elena försöker var och en på sitt sätt navigera genom det italienska 70-talet med all dess politiska oro, sexuella frigjordhet och sociala förändringar. Båda känner sig vilsna i den moderna världen och söker sig till varandra. Elena befinner sig i ett vägskäl i sitt äktenskap och Lila blir på nytt hennes förtrogna.

Boken slutar med en riktigt cliffhanger, som jag givetvis inte vill avslöja, men nu måste jag få tag i nästa bok; Det förlorade barnet.

Trevlig söndag!

Share on Facebook

10 mm regn fick vi i dag och det är ju inte så mycket, men givetvis bättre än ingenting. Det har regnat precis hela dagen, men nu för en stund sedan klarnade det och blev uppehåll och då passade jag på och gick ut med soporna.

I förmiddags städade jag kylskåpet och rensade ut en massa gamla burkar och flaskor. Om något har passerat förbrukningsdatum med några dagar gör det inte så mycket, men det får inte bli för gammalt och nu fanns det en hel del som passerat även min gräns för när det är dags att kasta. Dessutom har lampan i kylskåpet inte fungerat på ett tag, men nu är den bytt och det lyser så fint igen. Jag har faktiskt varit där och öppnat dörren ett par gånger, bara för att få se hur fint jag har i kylskåpet nu.

Efter lunch satte jag mig och fortsatte läsa om de gränslösa svärmödrarna. Det passar ju alldeles utmärkt att sitta och läsa med en pläd över axlarna när regnet strilar ner längs fönsterna. Boken var faktiskt ganska bra. En oförarglig bagatell, ett nöje för stunden, men den fick mig att skratta högt några gånger.

Huvudpersonen Angelika Lagermark lagar mat väldigt ofta och i slutet av boken finns en hel receptsamling Ur Ödesgudinnans kokbok. En del riktigt spännande, så jag började skriva av dem. Det är alltid kul med lite nya recept. Jag har skrivit av några stycken, men ska fortsätta vid ett annat tillfälle, men receptet på lammskallar och fyllda torskboddar tror jag att jag hoppar över. Det lär jag i alla fall aldrig laga till, även om jag tycker att i alla fall lammskallar är gott.

Förr hade Fröjel hembygdsförening lammskallefest varje höst, så hur man lagar till dem vet jag. Vi fick lammskallarna precis som de var, men ull och allt och sedan skulle de flås, klyvas, rensas…… Det var många moment innan de blev ätbara. Med rotmos till var det riktigt gott, men det serverades alltid fläsklägg också för de som tyckte att lammskallar var otäckt att äta.

Ha en skön onsdagskväll!

Share on Facebook

Jag har just kommit hem från ett pass på Kupan. Det har varit en trevlig eftermiddag, men inte så många kunder tråkigt nog. Det kanske har varit för vackert väder, så folk har haft annat att pyssla med än att handla secondhand? Det har varit blå himmel och solsken hela dagen, men lite kyligare än igår.

På förmiddagen tog jag vara på lite tvätt och sedan satt jag ute och läste ett tag. Just nu läser jag Anna Janssons bok Svärmödrar utan gränser, en fristående fortsättning på Ödesgudinnan på Salong d’Amour och den är väl sisådär, men den kanske blir bättre när jag kommer in i den. Den verkar i alla fall lovande om man läser Tidningen Kulturs recension av den:

”Svärmödrar utan gränser” är en utmärkt relationsbok, med massor av spänning och med en rejäl knorr på slutet. En överraskande twist, värdig vilken deckare som helst! Ja, ”Svärmödrar utan gränser” är verkligen lika spännande som en deckare, men så är den ju också skriven av deckarmästarinnan Anna Jansson. Och hon är så duktig att hon inte behöver begå mord för att hålla intresset uppe! I ”Svärmödrar utan gränser” bjuder hon dessutom på en mycket rolig parodi på en deckarförfattare!

Trevlig kväll!

Share on Facebook

I dag har det varit växlande väder, men soligt och skönt då och då. På förmiddagen satt jag ute och läste och då kom en granne in och pratade en stund, men efter en stund mulnade det och blev kallt, så då drog vi oss var och en in till sitt.
Egentligen borde jag ha gått ut på en promenad i eftermiddag, men hade inte någon lust. De här blåsippsbilderna tog jag igår när jag tog en vända Konsum tur och retur. På Konsum hade de så fina minipåskliljor, så jag köpte en som jag åkte upp och satte på tant Linas grav. Tant Lina var syster med min farmor och hon ligger begravd i samma grav som sin mor, alldeles bakom familjegraven.

Efter lunchen fortsatte jag min läsning och nu har jag plöjt igenom Hennes nya namn en diger roman på 493 sidor, som slutar med att Elena skriver en bok som hon får utgiven. Nu är hon författare och jag längtar redan efter de tredje boken, Den som stannar, den som går – Boken mitt i livet.

Elena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.

Lila och Elena försöker var och en på sitt sätt navigera genom det italienska 70-talet med all dess politiska oro, sexuella frigjordhet och sociala förändringar. Båda känner sig vilsna i den moderna världen och söker sig till varandra. Elena befinner sig i ett vägskäl i sitt äktenskap och Lila blir på nytt hennes förtrogna.

Nu är det snart dags för mig att gå ut i köket och börja förbereda söndagsmiddagen. Jag ska ugnssteka en kyckling och har kallat in förstärkning (inte till stekningen, utan till förtäringen).

Trevlig fortsättning på söndagen!

Share on Facebook

Det har varit strålande solsken hela dagen och i förmiddags lyxade jag till det riktigt och satt ute och läste. Jag tycker faktiskt att det är riktigt lyxigt att mitt på en vardag bara kunna sätta sig ner och läsa.

Jag har alltid läst och när jag var barn och ungdom var biblioteket ett ställe som vi ofta besökte och jag lämnade tidigt barn och ungdomsböckerna och gick över till vuxenlitteraturen.

När jag gifte mig med Åke och flyttade upp till Stenstugu och hans familj fortsatte jag att läsa, men det var inte lika självklart att bara ta en bok och sätta sig ner. Nej jag smög upp på rummet och satt på sängkanten och läste och snabbt som attan gömde jag undan boken om någon kom.

Jag tror egentligen inte att det var någon i familjen som irriterade sig på att jag satt och läste, men mitt dåliga samvete över att jag inte var igång och jobbade, när alla andra höll på med en massa saker, fick mig att känna att det var fel.

Hur som helst, jag tycker om även den här boken trots att det inte händer så mycket och egentligen bara beskriver ungdomars besvärliga kamp för att hitta sin personlighet och försöka utröna vilka de är. Jag hade en riktigt härlig förmiddag!

Eftermiddagen har det inte heller varit något fel på och vi hade många trevliga kunder på Kupan som både handlade och fikade. Nu får vi se om kvällen också blir bra, för om en halvtimme ska vi ha ett styrelsemöte i bostadsrättsföreningen. Årsstämman närmar sig!

Trevlig kväll!

Share on Facebook

I strålande solsken körde jag till Visby och parkerade nere på hamnen och sen gick jag direkt till Almedalsbiblioteket, där Eva stod och delade ut broschyrer och information till besökarna.

Nu har de tryckt upp jättefina medlemskort till de ca 130 medlemmarna i föreningen och när jag hämtat ut mitt kort gick jag till hörsalen där man skulle prata om Elena Ferrante och hennes böcker.

När jag kom höll Virginia Piombo, direktör för Italienska kulturinstitutet i Stockholm på och pratade om institutets verksamhet, men sedan tog Johanna och Margareta vid och berättade om Elena Ferrante och hennes böcker. Johanna Hedenberg sitter för övrigt på Översättar- och författarcentrum i Visby och översätter den fjärde boken nu. Den heter Una bambina perduta, på svenska kommer den att få titeln Det förlorde barnet.

Jag gick innan föredraget var slut, för jag hade bestämt mig för att gå och se en italiensk film på Folkets Bio. Det var Fula, Skitiga och Elaka, en film av Ettore Scola och nog var de precis just det; fula, skitiga och elaka. Filmen utspelade sig i en kåkstad utanför någon storstad, ovisst vilken, och var en riktig burlesk. Först tänkte jag nästan gå, men jag blev kvar och hade faktiskt ett par trevliga timmar i fulingarna sällskap.

När filmen var slut gick jag tillbaka till biblioteket där höll ett teatersällskap, Teater Wåga från Kulturskolan, redan på med sin föreställning, så jag fick bara se slutet.

Under tiden som Claudio underhöll fick de som så önskade prova på olivolja och andra godsaker från Apulien och jag, som inte hunnit få i mig något eftermiddagskaffe, lät mig väl smaka.

Nu började det mörkna och jag körde hem till Klinte igen och väl hemma hamnade jag givetvis i tv-soffan och det blev en lång kväll, för inte nog med Melodifestivalen och Hotel Halcyon, sen började den underbara filmen Untoutchable, så det blev verkligen senafte.

Trots den sena kvällen kom jag upp i skaplig tid i dag, för det var en solig och fin morgon och efter frukosten gick jag ut på en promenad. Det blåste lite snålt, inte såg jag några blåsippor och inte hörde jag några lärkor, men det var trots allt skönt att röra på sig lite.

I eftermiddag blir det en tur till Visby igen, för visst vill jag var med på Gran Finale. Först hade jag tänkt strunta i det, men Claudio och Alessia ska åka in, så då åker jag med dem. Det ska bli roligt att få se de där pizzicadanserna.

Trevlig fortsättning på söndagen!

Share on Facebook

Det är mulet och regnigt väder i dag, men just nu är det uppehållsväder och det ser ut att kunna klarna upp. Jag ska åka och handla om en stund, för i morgon ska vi koka kroppkakor på Stenstugu och då ska jag bidra med fyllningen. Redig husmanskost blir det alltså den här helgen och jag har just varit och tagit ut en kålpuddning ur ugnen. Den ska jag ha till lunch och det som inte går åt i dag hamnar i lagom porionstbitar i frysen. Det är bra att ha som reserv när lusten att laga mat tryter.

Igår blev det ingen bloggning, för jag tillbringade större delen av dagen i Neapel. Ja, inte fysiskt förstås men mentalt, för efter förmiddagspysslet satte jag mig och läste om Elena och Lily och deras vänskap, som Elena Ferrante beskriver så målande i boken Min fantastiska väninna.

Det är så roligt att se på den här kartbilden (den är klickbar), för i Neapel (Napoli) har jag varit tre gånger och på Capri och Pompei också. Det har i och för sig bara varit kortare utflykter, men den senaste gången jag var i det här området var när vi firade min 60-årsdag tillsammans med barn och barnbarn i Sorrento.

Där satt jag alltså i fåtöljen igår och lät mig trollbindas av allt som hände mellan flickorna och deras kamrater i Neapel och fick även följa med på en tur till Ischia där Elena tillbringade några sommarveckor som barnflicka. Beskrivningen av hennes osäkerhet och vånda över att inte vara tillräckligt vacker, populär bland de andra ungdomarna och duktig i skolan, känner nog alla som minns sin tonårstid igen.

Vid tvåtiden kom min ”vice” från SPF hit och vi gick igenom vad jag håller på med och hur bokföring och annat fungerar. Det känns bra att ha en ersättare som är lite informerad och kan ta vid om jag vill åka bort eller (Gud förbjude!) skulle bli sjuk och inte kunna fortsätta som kassör.

När vi var klara med genomgången och fått oss en kopp kaffe åkte hon hem och då fortsatte jag att läsa och missade både Antikrundan och vad det nu var som surrade på TV:n. En del böcker kan man ”slarvläsa”, men det gick inte med den här. Det fick ta den tid det gjorde! Nu är den i alla fall utläst och jag kan lämna den vidare till Eva.

Fortsättningen Hennes nya namn, som väl syftar på att Lily på de sista sidorna i Min fantastiska väninna gifter sig, är det ingen brådska med, den ska jag njuta av när solen och värmen tillåter att man kan sitta ute och läsa.

Trevlig fredag!

Share on Facebook

Det är mulet och grått i dag, det såg jag redan tidigt i morse när jag var uppe en vända, så jag la mig och sussade ett tag till, så jag kom med andra ord sent upp, men det kan man väl unna sig någon gång då och då. Sen blev jag sittande vid köksbordet med det sista av GA-kryssen och när jag var klar med dem var det nästan dags för lunch, men först satte jag på datorn, för det var en sak jag skulle göra.

För ett tag sedan läste jag hos Carita om Postcrossing och det lät väldigt spännande, så i dag har jag registrerat mig och väntar på det första vykortet, eller om jag först kommer att få en adress att sända ett vykort till? Jag vet inte riktigt hur det här fungerar, men det lär jag väl komma på med tiden. Titeln på Caritas inlägg är Postcrossing förenar världen och kanske är det så. Det här med postcrossing är tydligen ingenting som är nytt, utan det har förekommit i flera år, men det är inte så många i Sverige som anslutit sig. På deras hemsida kan man läsa att vi är 1.526 deltagare i Sverige och därmed ligger på plats 40. Nu har jag gjort mitt för att bättra på de siffrorna.

Efter lunch parkerade jag i en av fåtöljerna i vardagsrummet och började läsa Min fantastiska väninna och har tagit mig genom barndomen och allt som hände Elena och hennes vän Lila under de åren och är nu redo att starta med tonåren, men tar en liten bloggpaus först. Jag måste säga att jag är imponerad av Elena Ferrantes berättarteknik. Spelet mellan de två barnen är beskrivet på ett fantastiskt sätt och miljöskildringen från ett fattigkvarter i Neapels utkanter gör att man känner sig delaktig i det som händer.

Nu ska jag ha mig en kopp kaffe innan jag fortsätter med tonåren och sen blir det tv. I kväll väntar ännu ett avsnitt av Innan vi dör, en av de få serier som är så spännande att jag bara längtar efter att avsnittet ska ta slut.

Trevlig fortsättning på söndagen!

Share on Facebook

Solen lyser i dag också och det blåser lika kallt som igår. Det kände jag när jag var en vända till soprummet.

Det är ju bokrea nu och förr passade jag alltid på att köpa en trave böcker då, men hyllorna är fulla och jag har upptäckt hur behändigt det är att ladda ner e-böcker från biblioteket, så inköpen blir inte så många numera, men i torsdags, när jag var i Visby, tog jag en sväng in på Åhléns och fick se att de hade Elena Ferrantes romansvit Min fantastiska väninna och Hennes nya namn på rean. Jag har inte läst något av henne tidigare, men jag vet att hon är lovprisad för de här böckerna och jag har flera bloggvänner som läst dem och tyckt om dem. Jag kollade med Eva och hon hade inte köpt någon av böckerna, så jag slog till på direkten.

Dessutom kommer översättaren, Johanna Hedenberg, till Visby under den italienska helgen 10-12 mars. I samarbete med Italienska Kulturinstitutet kommer hon, lördagen den 11 mars kl 14.00, att hålla ett föredrag med rubriken: Att översätta Elena Ferrante och platsen är Almedalsbibliotekets hörsal E22.

Elena Ferrante är en pseudonym och efter många år som doldis tror man sig ha upptäckt att hon med stor sannolikhet är en 63-årig översättare bosatt i Rom. Det ska bli spännande att höra vad Johanna Hedenberg har att berätta.

Trevlig lördag!

Share on Facebook

Väderläget är likadant i dag som igår, det upptäckte jag när jag öppnade persiennerna i morse. Jag låg och tryckte ett tag i goa sängvärmen innan jag steg upp, för det är lite kyligt i lägenheten nu. Det är som om den här utetemperaturen på 7-8° inte kompenseras tillräckligt av värmesystemet. Elementen är knappt ”fisljumma”. På kvällarna är det extra tröja och en pläd över benen som gäller för att det ska vara behagligt, men det brukar faktiskt bli varmare inne när det blir lite kallare utomhus.

När jag tittade ut fick jag se att jag missat att ta in solstolen när jag var ute och röjde i måndags, så efter frukosten tog jag på mig min varma sköna vardagsjacka och gick ut och tog in den och de sista plaststolarna, för nu ger jag definitivt upp hoppet om fler solstunder på terrassen. Jag rensade upp i kökshörnan också och tog in hörnhyllan, så nu är jag i stort sett klar med höstbruket. Det är bara kärleksörten som ska klippas ner, men de blommar ännu, så det får vara tills de inte är någon prydnad längre.

Jag tog mig en promenad efter lunch, men det blev bara Konsum tur och retur, för det duggregnade och jag ville inte bli alltför våt. Fördelen med att gå ut även om det är lite ruggigt, är att det är skönt att komma in igen.

Nu ska jag koka mig en kopp kaffe och fortsätta läsa boken jag håller på med. Det är Alla kan se dig av Anna Jansson och den är riktigt bra.

I sin nya kriminalroman tar Anna Jansson upp högst aktuella teman. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?

Det är ett ämne som verkligen röner till eftertanke. Nätet är bra, Facebook är bra, men det ska användas med förstånd och eftertanke. Som vapen är det hur farligt som helst och kan vara rent förödande.

Trevlig onsdag!

Share on Facebook