…nu på förmiddagen. Jag skulle önska att det där stänkandet kunde gå över i ett ordentligt regn, men det vågar man väl inte ens hoppas. Jag har tagit vara på lite tvätt och så har jag ”daterat” en stund.

Igår var det en solig och fin dag och på förmiddagen satt jag ute i skuggan och läste ett tag och laddade upp inför veckans pass på Kupan. Vi hade ganska många kunder på eftermiddagen och det är väldigt trevligt att jobba där, för vi får ständigt beröm för vår fräscha butik, det goda kaffet och så framför allt, de goda bullarna. Folk uppskattar verkligen att kunna få en vanlig hembakad sockerbulle. De är, som en kund sa, bakade på naturlig ingredienser och innehåller inte ett enda E-ämne.

När jag kom hem däckade jag i tv-soffan och där blev jag liggande. Förkylningen har i stort sett gett med sig och det är bara halsen jag känner av lite grann, men man blir trots att lite trött efter de där timmarna. Åldern tar ut sin rätt

I dag för 40 år sedan gick ”The King” bort, men ännu lever han och hans musik kvar i våra minnen. Här en ung Elvis i en inspelning från 1962.

Trevlig onsdag!

Share on Facebook

Tisdagen började molnigt, men det klarnade upp fram på dagen och när det var dags att gå till Kupan och jobba var det riktigt fint väder och vi hade många glada kunder som satt ute på terrassen och fikade eller gick runt i butiken och fyndade.

När jag kom hem kom min granne Rut in och frågade om jag ville åka med henne till Sproge kyrka på kvällen och lyssna på en stunds kvällsmusik. Rubriken på evenemanget var ”Musiken kring ett traditionellt gotlandsbröllop” och visst ville jag ta del av det. Det blev en trevlig stund i den vackra kyrkan och det var många som hade sökt sig dit.

Man är verkligen flitiga i pastoratet; under perioden 3/6-3/8 ordnar man vid 16 tillfällen Musik i sommarkväll i de olika församlingarna. Nästa gång är redan nu på torsdag, då man kan åka till Mästerby kyrka och lyssna på ”Barock och folkton” och nästa tisdag spelar Gotlands Blåsarkvintett i Klinte kyrka.

På hemvägen körde Rut runt i socknen och visade mig var hon hade bott en gång i tiden. Jag har ju hört talas om gården Kruse och de andra gårdarna runt omkring i Sproge och sett bilder av dem då vi hållit på med dokumentationen kring släktforskningen som Rut håller på med, så det var väldigt roligt att få ta sig en titt på dem i verkligheten.

I dag skiner solen och det blåser nästan ingenting, så en stund i solstolen medan jag lyssnar på Sommar i P1 är en självklar punkt i dagens program.

Trevlig onsdag!

Share on Facebook

Jag såg inte Talang och vet inte ens när det gick, men såg i nyhetsrubrikerna att det här inslaget måste ses. (Ha tålamod med reklamen bara)

Och jag håller helt med! Ibrahim är värd att lyssna på och man kan bara hoppas att han och hans familj får stanna i Sverige.

Share on Facebook

Nu är den fantastiska Primavera-helgen slut och det har varit väldigt trevligt. Jag har ju faktiskt varit med på något alla de tre dagarna, så jag känner mig verkligen delaktig och gårdagens Gran finale med pizzicadans var också ett underhållande inslag.

Gia Schager, Owe Ronström och Madeleine Nilsson berättade om pizzicadansen och dess rötter och jämförde den även med uppkomsten av andra folkdanser. Pizzica betyder ett bett och innebär att man blivit biten av t ex en tarantel, som gjort att man blivit lite galen.

Sedan kom det lärare och elever från Kulturskolan Gotland och Wisbygymnasiets musikesteter och de underhöll oss med sång och musik och avslutade sitt uppträdande med Verdis Va Pensiero ur operan Nebukadnessar. Så vackert!

Ett exempel på pizzicadans med musiker och dansare från Apulien tillsammans med en rad gotlänningar som också ser ut att ha blivit bitna.

I publiken fanns Emilio Estrada med sin fiol och Claudio (min svärson) med gitarren och inte kunde de motstå att få vara med och spela när det var dags för nästa pizzicadans. Vilken internationell blandning; dansare från Apulien, Claudio från Sicilien och Emilio från Kuba. Musiken förenar!

Så var det dags att avrunda och styrelsen fick komma fram och ta emot publikens tack och applåder (Eva står som tvåa från vänster). De har verkligen gjort ett fantastiskt arbete och det är bara att hoppas att det här evenemanget kan komma igen. Om inte nästa eller nästnästa år så någon gång i framtiden.

Nu är det vardag igen och en helt vanlig måndag. Solen lyste i morse när jag vaknade, men nu har det mulnat till igen. Få se om jag kan gå ut och göra det jag tänkt mig ute i min lilla täppa i dag, annars får jag väl spara det till någon annan gång.

Trevlig måndag!

Share on Facebook

I strålande solsken körde jag till Visby och parkerade nere på hamnen och sen gick jag direkt till Almedalsbiblioteket, där Eva stod och delade ut broschyrer och information till besökarna.

Nu har de tryckt upp jättefina medlemskort till de ca 130 medlemmarna i föreningen och när jag hämtat ut mitt kort gick jag till hörsalen där man skulle prata om Elena Ferrante och hennes böcker.

När jag kom höll Virginia Piombo, direktör för Italienska kulturinstitutet i Stockholm på och pratade om institutets verksamhet, men sedan tog Johanna och Margareta vid och berättade om Elena Ferrante och hennes böcker. Johanna Hedenberg sitter för övrigt på Översättar- och författarcentrum i Visby och översätter den fjärde boken nu. Den heter Una bambina perduta, på svenska kommer den att få titeln Det förlorde barnet.

Jag gick innan föredraget var slut, för jag hade bestämt mig för att gå och se en italiensk film på Folkets Bio. Det var Fula, Skitiga och Elaka, en film av Ettore Scola och nog var de precis just det; fula, skitiga och elaka. Filmen utspelade sig i en kåkstad utanför någon storstad, ovisst vilken, och var en riktig burlesk. Först tänkte jag nästan gå, men jag blev kvar och hade faktiskt ett par trevliga timmar i fulingarna sällskap.

När filmen var slut gick jag tillbaka till biblioteket där höll ett teatersällskap, Teater Wåga från Kulturskolan, redan på med sin föreställning, så jag fick bara se slutet.

Under tiden som Claudio underhöll fick de som så önskade prova på olivolja och andra godsaker från Apulien och jag, som inte hunnit få i mig något eftermiddagskaffe, lät mig väl smaka.

Nu började det mörkna och jag körde hem till Klinte igen och väl hemma hamnade jag givetvis i tv-soffan och det blev en lång kväll, för inte nog med Melodifestivalen och Hotel Halcyon, sen började den underbara filmen Untoutchable, så det blev verkligen senafte.

Trots den sena kvällen kom jag upp i skaplig tid i dag, för det var en solig och fin morgon och efter frukosten gick jag ut på en promenad. Det blåste lite snålt, inte såg jag några blåsippor och inte hörde jag några lärkor, men det var trots allt skönt att röra på sig lite.

I eftermiddag blir det en tur till Visby igen, för visst vill jag var med på Gran Finale. Först hade jag tänkt strunta i det, men Claudio och Alessia ska åka in, så då åker jag med dem. Det ska bli roligt att få se de där pizzicadanserna.

Trevlig fortsättning på söndagen!

Share on Facebook

Nu har jag tagit modet till mig och tänkte skriva lite om gårdagens Melodifestival, för jag hamnade där, trots att jag inte planerat kvällen så. Det fanns inte så mycket att välja på och lördagens avsnitt av Morden i Midsomer kan jag nästan utantill. Alltså blev det Mello!

Vad är det nu för farligt att skriva om det? Jo, jag tänker sticka ut näsan och tala om att jag tycker att det var väldigt patetiskt att se Owe Törnqvist på scen. Han var duktig och han lät som han alltid har gjort, men ska en gammal man, som inte ens klarar att stå själv, vara med i ett sådant sammanhang? Har vi verkligen en sådan brist på artister i Sverige, eller väljer de populära sångarna bort det evenemanget? Se bara på Så ska det låta, där har man inga problem att fånga upp den ena skickliga musikalstjärnan efter den andra. Varför är ingen av dem med i Melodifestivalen? Det verkar som om det bara är äldre och nykomlingar som ställer upp i den tävlingen.

Låten Dagny fanns på jukeboxen på Kondis där jag jobbade på kvällar och helger när jag gick i skolan och där fanns det en annan servitris som hette just Dagny. Den låten spelades ofta och killarna skrålade DAGNY, kom hit och spill…..

Owe Törnqvist har funnits som en idol i hela mitt liv och jag är uppvuxen med hans låtar och kan de flesta av dem utantill och jag vet att jag borde hylla honom för hans mod att ställa upp i en sådan här tävling vid 87 år ålder, men jag kan inte. Fast det faktum att han gick direkt till final visar givetvis att jag har fel, fel, fel. Svenska folket vill ha kvar honom, även om han måste stå och hålla sig i en stol.

Och David Lindgren sen! Vad håller han på med? Va sjutton skulle han slicka på Robin Bengtsson för? Han är ju bara för pinsam! Jag vet, jag vet; jag kunde ha stängt av tv:n och gått och lagt mig eller läst en bok, men nu satt jag där och såg eländet, för jag skulle ju fortsätta tv-kvällen med Hotel Halcyon.

Ja, ja! Skäll gärna på mig. Det kan väl inte bli värre än när jag skrev ett kritiskt inlägg om Kjell Bergqvist. Det var inte populärt!

Trevlig söndag!

Share on Facebook

Idag har det varit växlande väder med sol på förmiddagen och en ganska molnig eftermiddag, men det har varit varmt och skönt. På förmiddagen tog jag vara på en liten strykhög och sedan satte jag mig ute i skuggan under parasollet och började läsa bok nummer två av Camilla Davidsson, Pensionat vid världens ände: Emma är hemma igen efter sin pilgrimsvandring och nu ska hon åter till verkligheten, träffa sina vänner och skaffa nytt jobb. Och så är det ju det där med den olyckliga kärleken till Eric…..

Efter lunch bytte jag ut sommarprataren mot en konsert i Sicklingsparken. I måndags när jag var och jobbade på Kupan fick jag se en annons om att GotlandsMusikens Blåsarkvintett (de kallar sig för kvintett, men är ju faktiskt sex musiker) skulle spela i Klintehamn och de brukar vara så trevliga. Åke och jag har varit och lyssnat på dem flera gången, så jag bestämde mig med en gång att jag skulle gå och lyssna till dem. En bekant ringde och ville bjuda på kaffe och när hon fick höra talas om konserten följde hon också med, så jag slapp gå ensam.

Det blev en trevlig stund i parken och när musikerna avslutat fortsatte vi hem till min bekanting som bjöd på gott kaffe och en pratstund.

Medan jag varit borta hade vår duktige vaktmästare klippt färdigt alla allmänna gräsmattor här på Odvalds, så när jag kom hem kände jag mig manad att gå över mina också. Det ska ju eventuellt kunna komma någon skvätt regn i kväll/natt och då kan det ju vara bra att ha nyklippt.

Trevlig onsdagskväll!

Share on Facebook

Gunatt, gunatt ti läitn u stäur kring haile oe land
Dagen jär yvar u nå gar vörr ti dråimars land
Gunatt siv gutt u tack för idag ti di läile vän
jag ynskar at täidn gar fort ti vör möts um igen

För imårgå jär en nöiar dag u ja undrar va han kan gi
Ska de bläi en fäinar dag? De jär ingen sum kan se
Täidn gar fort sum han alltut gär när de gaar imot kväld
Klucku jär slagi u nå rännar ja haim ti mi själv

För imårgå jär en nöiar dag u ja undrar va han kan gi
Ska de bläi en fäinar dag? De jär ingen sum kan se
Men däu kan möit han me ypen famn

Patrask – Gunatt Siv Gutt 2010

Share on Facebook

Det var riktigt trevligt i Skolgården i Fröjel igår kväll och det hade kommit många fröjelbor som ville lyssna på Claudio och äta italiensk buffé. Programmet började med en presentation av Sicilien, som Eva höll i och sedan blev det en paus för mat. En god italiensk buffé dukades upp och den hade en strykande åtgång.

Familjen Foti var mangrant samlad och vi satt vid ett bord för oss själva. Så snart Claudio fått lite mat i magen fortsatte han spela och sjunga. Han har en diger repertoar och de som kom fram och hade önskemål om låtar, var det inga problem för honom att tillfredsställa.

Efter maten plockades bufféborden bort och det var fritt fram för de som ville dansa. Nu var det inte så många som gjorde det, men några tog sig en svängom i alla fall.

Claduio fortsatte spela och sjunga så länge det var folk kvar, men vid tio-tiden hade de flesta brutit upp och då åkte jag också hem, så jag hann se slutet av Downton Abbey och Gomorra också innan jag gick till sängs.

Idag är det lite grått ute, men jag ska nog ta mig en promenad i alla fall och i eftermiddag ska jag titta på Så mcket bättre. På förmiddagen har jag hållit på med min nya mobil och jag lyckades med det jag var ute efter – nu kan jag skriva ut från den också. Det tog ett tag innan jag kom på hur jag ska göra, men efter flera försök kom jag på det. Ännu ett steg i rätt riktning!

Trevlig söndag!

Share on Facebook

Idag har det varit en riktigt mörk och lite dyster dag, fast fortfarande har vi väldigt milt med 9-10 grader. Jag kom inte iväg ut på förmiddagen, för jag fastnade vid datorn. Det är otroligt så mycket roligt man kan hitta på där. Idag sysselsatte jag mig med att göra blanketter för resultat- och balansräkning för SPF efter en mall som fanns i ”Handboken för kassörer”. Det gäller ju att vara ute i god tid.

Och så bokade jag båtbiljetter, för nästa vecka ska jag ut och röra på mig. Syster Kerstin har inbjudit till några dagar i Stockholm och så ska vi göra en avstickare till vår mellansyster Barbro i Örebro och kusin Göran i Arboga. Det ska bli jätteroligt, för Barbro och Göran har vi inte träffat på många år.

Efter lunch for jag upp till kyrkogårdarna och tog bort utbrunna stearinljus ur lyktorna och ersatte dem med batteridrivna ljus. Det är inte riktigt lika charmigt, men nu vet man att det lyser där i alla fall.

Sen var det dags för ett besök på biblioteket igen, för idag hade man ordnat med en konsert med Annika Fehling som kallades Sonja, Linda och jag. Sonja Åkesson och Linda Rose Parkes i ord och ton. Det var en väldigt trevlig konsert och kaffe och bulle fick man också i pausen, men det var synd att inte fler passade på tillfället, för vi var nog inte mer än 10-12 personer i publiken.

Sonja Åkesson är en gotländsk poet och henne visste jag en del om tidigare, men nu fick jag veta ännu mera. Annika Fehling berättade om hennes liv och läste några av hennes dikter och spelade och sjöng sina egna tonsättningar till en del av dem.

Linda Rose Parkes presenterade hon efter kaffepausen. Linda är en poet från Jersey, som jag inte alls kände till tidigare. Diktsamlingar har aldrig varit något som intresserat mig, men Annika Fehlings tonsättning av några av hennes dikter var jättefina. Man känner sig upplyft och lätt och glad till sinnes efter en sån här stund av gemenskap i vårt vackra bibliotek. Det var verkligen en ljusglimt i höstmörkret!

Trevlig fortsättning på onsdagen!

Share on Facebook