…och gjorde sig en stol.
Jag tog mig en promenad efter lunch i akt och mening att plocka kajpar. När jag gick genom hagen för att ta mig till Källingmyr fick jag se den här stolen.
Det måste ha varit en trött skogshuggare som tillverkat den för att ha något trevligt att sitta på när han höll kafferast.
Bitvis var det svårt att ta sig fram, för stigen var väldigt söndertrampad av hästar. Det är tråkigt att fina promenadstigar ska bli så sönderridna, så att det nästan inte går att gå där. Man skulle önska att ryttarna kunde avvakta med att rida tills det fick torka upp, så att hästarna inte förstörde så mycket.
Jag tänkte först vända och ta en annan väg. Men jag hade ju kommit ganska långt när det började bli besvärligt att ta sig fram. Envis som jag är stapplade jag fram mellan groparna efter hästhovar och lyckades ta mig igenom hagen någorlunda torrskodd i alla fall och ut på landsvägen mitt emot Källingmyr. Tur att jag inte drattade omkull mitt i leran!
Precis när jag kom ut på stora vägen och skulle korsa den kom det ett rådjur springande emot mig på åkern. Det var nästan uppe vid vägen då det fick se mig, stannade och sedan tvärvände och innan jag fick upp kameran hade det redan skuttat iväg och var det alldeles för långt borta för att det skulle bli något bra kort, men ett bildbevis fick jag i alla fall. Det rapporteras om rådjursolyckor nästan varje dag nu, så jag kanske räddade det här från att bli överkört av någon bil. Senast igår var det ett rådjur som blev påkört och dödat i Levide.
Kajpar hittade jag på åkerrenen nere på Källingmyr, så i kväll blir det kajpsoppa igen och nu är det dags för eftermiddagskaffet.
I änget vid Vallegårdarna är det nästan mer gulsippor än vitsippor. Det var riktig vackert där!
Polisanmälan är gjord och i morgon får jag ringa försäkringsbolaget. Varför satte jag inte in bilen i garaget igår kväll?!? 
Delete, delete, delete! Så, nu var den borta för alltid.
I stället blir det en bild av mammas doftranka. Mamma har varit död i 10 år i sommar och hon älskade doftrankor. Den här fick hon av mig några år innan hon gick bort, så den har sina modiga 12-13 år på nacken. Den blommar aldrig rikligt, men den blommar hela tiden och i princip året om. Att flytta till Odvalds hade den inte alls något emot, för den står där i österfönstret och sätter knoppar och blommar precis som vanligt och påminner mig om min mamma.
Suderviljan i Klintehamn, som har en butik i gamla mejeriet, hade de här fina plantorna med rosmarin och oregano. Jag såg dem häromdagen, men lyckades behärska mig, men i dag gick det inte längre. De fick följa med hem och nu har jag planterat dem i mina stora lerkrukor. Krukorna är ju rätt tunga, men jag har min fiffiga transportkärra, som egentligen är avsedd för resväskor, men funkar lika bra till krukor, jordsäckar, läskbackar och tunga kassar också.
Jag satte mig på en trappa i det svaga solskenet och njöt ett tag och tog några foton av omgivningen.
Svanar bryr sig inte om skyltarna, det är helt klart 
