Allt ordnade sig till det bästa igår och alla åkte med till Rottneros park. Guiden hade fått en felaktig uppgift angående priset (250:- gällde ett säsongskort) och när vi fick veta att det vara 75:- som gällde för oss pensionärer ville att göra ett besök i parken och det tror jag ingen ångrade.

Efter en skön sovmorgon och en god frukost åkte vi iväg strax för tio för att vara på plats när parken öppnade. Solen sken, det var varmt och gott och det var hur vackert som helst i parken. Den var jättestor och där ska man nog ha en halv dag, eller kanske till och med en hel, om man skulle kunna ta till sig allt det vackra.

Vi hade två timmar på oss och då skulle vi hinna äta lite lunch under den tiden också, så vi såg bara en liten del av området. Fotona från Rottneros park, som jag lägger ut här i bloggen, är en salig blandning av blommor och statyer utan några kommentarer.

Det enda jag ska kommentera är det här. Det är en staty av en slända, som svävar över ett litet vattenfall. Jag såg pilen dit och hörde vattenfallet, men visste inte riktigt hur jag skulle komma dit, men till slut hittade jag en stig.

När jag försiktigt tassade fram där i urskogen på den blöta och leriga stigen, hörde jag en trast komma skramlande och plötsligt störtdök den och slog till mig i huvudet. Jag hann inte förstå vad som hänt förrän den gjorde ett anfall till och dunkande mig i skallen igen och den gjorde inte bara det. Hela mitt hår blev nedkletat av fågelskit. Det var bara att gå till en toalett och sticka huvudet under en vattenkran och försöka tvätta ur det värsta. Luktade illa gjorde det också!

Att trastar värnar om sina ungar vet jag ju, men den här var verkligen överdrivet nitisk. Jag berättade för de andra vad som hänt och en av killarna gick dit och medan han gick viftade han med en broschyr över huvudet, men trasten lät sig inte avskräckas, utan gick till anfall mot honom också och han fick en redig pladuska på jackärmen.

Ja, vilken dramatik! Jag kände mig onekligen en aning ofräsch, men alla mina gulliga medpassagerare intygade att jag såg jättefin ut i håret och att jag inte alls luktade illa.

Hemfärden gick bra och efter en sväng in till Stockholm, där vi släppte av vår duktiga och rara guide, Malle Granlund, fortsatte vi till Nynäshamn och sista etappen till Gotland och 02.30 låg jag i min egen säng igen.

Det har varit en fin vecka och jag ångrar inte alls att jag åkte med. Alla medpassagerarna har varit trevliga och jag har inte på något sätt känt mig utanför. I början tyckte jag att det bara var obekant folk med, men jag har ju lite dåligt ansiktsminne, så efterhand hittade jag flera jag kände igen. Ett äldre par bodde på samma hotell som vi på Sicilien för 22 år sedan, en av männen kom från Klintehamn och den här ön är ju inte så stor, så när man sitter och pratar med folk har man ofta anknytningar till varandra.

Lite rörigt blev det att hålla ordning på vem som var vem, för vi var tre Ingrid och tre Barbro i bussen, men det gick till slut och innan veckan var slut hade jag lyckats koppla namnen på deltagarlistan till rätt ansikten.

Att världens bästa Karlsson inte kunde köra var ju en besvikelse förstås, men vår chaufför, Mats Ternström, var jätteduktig och rattade bussen lugnt och säkert och vi kände oss alla trygga där vi satt och beundrade de vackra vyer utanför bussfönstret.

Och så har vi ju haft en fantastisk tur med vädret!

Nu snurrar tvättmaskinen och kylskåpet behöver få påfyllning. Nu är det vardag igen och slut på sötebrödsdagarna!

Share on Facebook

Himlen var ganska blå i morse när jag vaknade och det såg lovande ut inför dagens fortsatta äventyr och det blev en fin dag med sol och vackert väder.

Efter en god frukost packade vi in våra väskor i bussen och började dagens färd mot Sverige. Resan gick genom Drivdalen och Dovre Nationalpark och det var verkligen helt fantastiska naturscenerier som man satt och njöt av. Jag försökte ta några foton genom bussfönstret och även om de inte gör sanningen rättvisa så hoppas jag att jag kunnat förmedla något av allt det vackra vi upplevde.

Det var ganska kyligt i luften och uppe på Dovrefjället var det bara 6-7°, men efterhand som vi kom längre ned steg värmen och när vi drack vårt förmiddagskaffe vid en rastplats var det riktigt skönt väder.

Nästa paus blev i närheten av Hamar där vi höll lunch vid en vägkrog, där det även fanns ett Pröysenhus och en staty av Alf Pröysen, statyn sattes upp till hans minne den dag han skulle ha fyllt 75 år.

Bussresan fortsatte mot Sverige och när vi passerade Hamar lyckades jag få ett foto genom bussfönstret av Vikingskipet, deras skridskoarena som byggdes 1992, fotot är inte så bra, men jag har i alla fall sett arenan om än på avstånd.

Nu närmade vi oss Sveriges gräns och passerade Magnor där vi hade en fikapaus vid ett glasbruk. Ett utmärkt tillfälle att göra av med de sista norska kronorna. Jag hade 53 nok kvar och lyckades göra av med 49, så det gick nästan jämt upp.

Strax före sju var vi framme i Sunne och vårt hotell Selma Lagerlöf. Efter incheckning blev det bara tid till lite snabb uppfräschning innan middagen, ostpaj som förrätt, oxstek med grönsaker och potatis som varmrätt och kaffe och morotskaka som dessert.

I morgon är det verkligen sovmorgon, för först klockan 09.50 avgår bussen för de som vill åka till Rottneros Park. Alla vill inte åka dit, för en del tycker att inträdet till parken kostar för mycket (250:-), men de som inte vill åka med får stanna på hotellet och bli upphämtade senare, för parken ligger bara en liten bit från hotellet. Diskussionens vågor har gått höga, för en del trodde att inträdet ingick i resans pris och tycker att det blir för dyrt, men jag ska i alla fall åka med dit, för jag tror nog att jag aldrig mer kommer att besöka de här trakterna igen och då måste jag ju passa på.

I morgon lär det inte bli någon uppdatering, för då tillbringar vi kvällen och en del av natten på Gotlandsbåten, men jag återkommer på fredag med foton och en rapport från torsdagens äventyr.

Annars har det varit så roligt att sitta på kvällarna och gå igenom fotona och göra en summering av dagen. Förut när vi varit ute och rest har jag ju haft Åke att diskutera dagens upplevelser med när vi gått till vårt rum, men nu när jag är ensam, har det det blivit datorn, och i förlängningen de som följt min resa i Norge, som fått ta del av mina upplevelser och det har gjort att jag inte känt mig ensam när jag lämnat mina reskamrater för kvällen.

Share on Facebook

Det regnade i morse och det har regnat från och till hela dagen, men på något förunderligt sätt har vi gudarna med oss, för just de timmar vi skulle gå och se oss omkring i Trondheim blev det, om inte solsken, så i alla fall uppehåll och en aning sol.

Dagen började tidigt och vi lämnade Kristiansund över Krifast, som med sina mäktiga broar och tunneln som går under Freifjorden förbinder staden med fastlandet. Vår chaufför, som önskade sig motorväg, fick minsann visa sin skicklighet i den smala och slingrande vägen som ledde mot Trondheim. Vägstandarden här i Norge är verkligen bedrövlig. I kväll är det fler än jag som beklagar sig över att hotellet vi bor på, Quality Hotel Oppdal, svajar betänkligt.

Vid förmiddagens bussfika beklagade sig en av resenärerna, vi kan kalla henne IM att hon inte mådde bra och hon blev riktigt dålig och greps inte bara av illamående med kräkningar utan fick en riktig panikattack, men som tur var lyckades guiden lugna ner henne och efter en stund var friden i bussen återställt igen.

Med i bussen har vi en mamma med en son som har Downs Syndrom. Han är i femtioårsåldern tror jag och han har blivit allas kelgris. Han har varit ett riktigt solsken och hans: ”Jag gilla di”, har man hört många gånger om dagen. IM som blev dålig har varit jättesnäll mot honom och när han fick se att hon blev sjuk blev han väldigt rädd. Han storgrät och mådde så illa att bussen var tvungen att stanna, så att han fick gå ut ett tag. Men då hade IM piggnat till, så hon följde med honom och hans mamma ut och när de fått stå och krama om varandra en stund blev han glad igen.

Efter en färjetur på tjugo minuter slingrade vägen vidare mot Trondheim, men när vi närmade oss staden blev vägen bättre och vi åkte genom en hel rad tunnlar och på bred motorväg och kvart i ett var vi framme. Efter en rundtur med bussen blev vi avsläppta i närheten av Nidarosdomen, som ju var dagens huvudattraktion.

Jag och några till startade med att gå till ett café och äta lunch och när vi kom ut därifrån hade regnet upphört och sedan gick vi till kyrkan.

Nidarosdomen är ganska mörk, både utvändigt och invändigt, men ändå otroligt vacker och väldigt pampig. Det är roligt att ha sett den, om det skulle bli några högtidligheter därifrån i framtiden kan jag ju alltid säga: ”Där har jag varit”. Den siste kungen som kröntes i Nidarosdomen var Håkon VII 1906. Kröningsceremonin avskaffades 1908 men traditionen att välsigna Norges nya regent i Nidarosdomen lever vidare och 1991 välsignades Kung Harald där.

Tiden som var kvar innan bussen skulle hämta upp oss, använde jag till att gå runt och se mig omkring, fotografera den vackra Nidälven och husen längs den och se på folklivet vid marknadstorget, för där var det ett riktigt myller av olika stånd. En smultring köpte jag också. Först trodde jag att det hade med smultron att göra, men det visade sig vara en nyfriterad munkring.

Vägen från Trondheim till Oppdal var betydligt bättre än förmiddagens kostig. Nu började dett regna igen och det regnade hela vägen till Oppdal. Men det var ett vackert landskap med mäktiga snöklädda fjäll och djupa raviner och däremellan dalar med vackra gårdar och åkrar. En paus för bussfika blev det trots regnvädret, men det var snabbt avklarat och vid sextiden var vi framme vid vårt hotell i Oppdal.

Här fick vi en riktigt god middag med purjolökssoppa som förrätt, svinerygg (fläskkarré) med madeirasås och grönsaker som varmrätt och jordgubbsfromage till efterrätt. Det smakade verkligen gott efter två kvällar med kokt fisk.

Nu är det sista kvällen i Norge, för i morgon bär det av mot Sverige igen. Bussen avgår inte förrän 8.30 så vi har vi sovmorgon. Men jag misstänker att vi inte anländer till Sunne förrän ganska sent på kvällen, för vi ska köra 50 mil under dagen.

Share on Facebook

Nu har vi anlänt till Kristiansund och i kväll ska vi som vanligt äta gemensam middag klockan 19.30. Vi har haft en fin dag, med massor av nya upplevelser. Vädret har varit nådigt idag också. Det började med molnigt och disigt väder i morse, men lagom till förmiddagens bussfika sprack molnen upp och sedan var det soligt hela eftermiddagen. Just nu är det mulet igen och precis innan vi körde in i Kristiansund kom det några stänk regn.

Vi startade dagen med en guidad tur i Ålesund och första delen tog vi till fots. En väldigt trevlig lokalguide visade oss runt och berättade om sin stad. En stad som förstördes i en brand 1904 och där man byggt upp den igen i jugendstil. När vi beundrat de vackra husen fortsatte vi med buss upp till en utsiktplats. Man kunde tagit trappan upp också, men den är på 480 trappsteg, så det avstod vi ifrån. Ålesund är byggt på åtta öar som förbinds med havstunnlar som ligger på 150-180 meters djup.

Sedan vi tagit adjö av lokalguiden fortsatte vi till dagens delmål som var staden Molde. Bussfikat på förmiddagen blev en festlig tillställning, för en av medresenärerna hade fyllt 75 år och bjöd på Budapestlängder. Vid färjeläget i Vestnes fick vi vänta ett tag, men vid 13.30-tiden var vi i Molde. En vacker stad som kallas för rosornas och jazzens stad. Där åt vi lunch och gick och tittade oss omkring och njöt av solen och värmen.

Efter lunchen fortsatte vi vår färd och satt i bussen och njöt av allt vackert. Vi åkte på Atlanterhavsveien över till Averöya och det var en riktigt mäktig upplevelse. Altanterhavsveien, havsvägen, är ett imponerande vägbygge på 8,9 km bland öar och skär, som byggdes 1989 och då kostade 122 milj att bygga. Vägen bildar åtta broar och är på högsta punkten åtta meter.

På Averöya var vi och tittade på ännu en stavkyrka, som hade ett lite annat utseende och där drack vi eftermiddagens bussfika och sedan fortsatte vi mot Kristiansund via Atlanterhavstunneln som är 5,7 km lång.

I morgon väntar nya äventyr och frukosten serveras klockan sju. Idag har vi bara kört 17 mil, men det har varit slingriga och jobbiga vägar att köra, så vår chaufför såg lite matt ut ikväll. I morgon vill han bara köra motorväg sa han! Vi får väl se hur det blir med det.

Lite oroande är det att det verkar som om en förkylning sprider sig i bussen. Det är väldigt mycket nysande, snytande, hostande och kraxande. Hoppas jag klarar mig!

Share on Facebook

Vilken härlig dag vi har haft! Det var ju tidig uppstigning idag, men jag har inga större problem att komma upp, så halvsju var jag på plats i frukostmatsalen och sedan lämnade vi hotellet och Otta redan halv åtta.

Det såg lite grått och mulet ut på morgonen och det hade nog kommit något regnstänk, men efterhand klarnade det upp och himlen blev blåare och blåare. Vi körde västerut och på vägen passerade vi Lom, där det också finns en fin stavkyrka, så där stannade vi till. I Lom var vi förra gången vi var i Norge också.

Färden fortsatte efter en stunds uppehåll för fotografering och nu började bussen klättra uppåt på Trollstigen. Det blev mer och mer snö allt eftersom vi kom högre upp och det var otroligt vackert och nästan lite skrämmande att sitta där i bussen och se de höga snöklädda topparna. Till slut kom vi upp till Djupvasshytta som ligger 1030 m över havet och där stannade bussen, för nu var det dags för fotografering, shopping, toabesök och bussfika.

Jag var glad att jag tog lite baileys i kaffet, för färden neråt var inte nådig. Tala om serpentinväg! Guiden Malle bet på naglarna och stönade av förfäran, hon hade aldrig åkt den här vägen förut, så hon var helt oförberedd på vad som väntade. Men vår skickliga chaufför lotsade bussen och oss ner till Geiranger utan några som helst problem.

Där lämnade han oss för att köra bussen ensam till Ålesund. Från Geiranger skulle vi andra åka med ett av Hurtigruttens fartyg genom Geirangerfjorden fram till Ålesund och han skulle vara där och ta emot oss när vi anlände dit.

Vi hade gott om tid, så vi gick omkring i Geiranger och tittade på alla turister, shoppade och var och åt lite lunch och kvart över ett skulle vi samlas för avfärd. Vädret var helt underbart soligt, varm och skönt och när vi väl kom ombord på båten satt vi uppe på soldäck ett bra tag och beundrade alla vackra natursceneriet.

Klockan sex var vi framme i Ålesund och från hamnen var det bara ett par hundra meter till hotellet, First Hotel Atlantica. Där blev det lite tjafs, för jag hade precis hunnit in i duschen när jag fick besked om att jag måste byta rum. Guiden Malle var alldeles förtvivlad, men det var ingenting att göra åt, för två damer hade fått ett enkelrum och jag hade fått ett dubbelrum. Men jag fick lite kompensation som ersättning, för Karlssons Buss bjöd på ett glas vitt vin till maten. Idag slapp vi dessutom äta buffé och blev serverade tomatsoppa, kokt torsk med sås och potatis och bär med vanlijglass. Det är trevligt att gå och plocka från bufféborden, men inte varje dag.

Nu ska jag uppdatera det här och sen ska jag gå till sängs. I morgon är det sovmorgon, för då ska vi inte iväg förrän klockan kvart i nio. Dagen startar med en guidad tvåtimmars tur här i Ålesund.

Det blev kanske många bilder idag, men jag kan lova att jag har ännu fler i kameran.

Share on Facebook

Oj så gott jag sov i natt! Efter en god buffé igår kväll, där det sjöngs svenska snapvisor så det stod härliga till, gick jag till sängs redan vid 21.30 och vaknade första när jag blev väckt klockan sex.

6.30 började frukosten och när jag kom ner till matsalen vid 7-tiden vimlade det av kineser. Har ni sett två busslaster kineser gå till anfall mot en frukostbuffé? Synd att jag lämnat kameran på rummet!

De fyllde tallrikarna till brädden och med en råge så att de nästan inte kunde få den med sig. En del stod till och med framme vid avdelningen för korv, köttbullar, bacon och äggröra försedda med gafflar och åt efterhand som de laddade upp på tallrikarna. Det de sedan inte orkade äta upp skyfflade de ner i medhavda boxar. Flaskor och termosar fylldes med juice, kaffe och varmt vatten. 100 kineser måste vara rena mardrömmen för en frukostvärdinna.

Vi lite mer försynta gotlänningar fick försöka armbåga oss fram så gott det gick och en del fick inte ens sittplats utan stod och åt. Men mat fick vi i oss och gott var det.

7.45 var det sedan avfärd med ett första stopp vid Morokulien, där vi var inne och fikade på ett värdshus och sedan fortsatte vi genom Gudbrandsdalen. Städerna Hamar och Lillehammer såg vi bara på långt håll, men guiden berättade hela tiden intressanta saker om Norge och om platserna vi passerade. Det var fantastiskt vackra naturscenerier med höga berg, vattenfall, sjöar och floder, men att ta kort genom bussfönstret ger inget bra resultat, inte med min kamera i alla fall.

Lunchpaus tog vi i närheten av Lillehammer och där mötte sonen till en av resenärerna upp. Sonen bor i Norge och det blev givetvis ett kärt möte och när vi åkte iväg igen stod sonen och sonhustrun och vinkade med en Gotlandsflagga.

Nästa stopp hade vi vid Ringebu Stavkyrka där vi hade en guidad visning av en liten söt lokalguide i 15-årsåldern. När vi tittat runt på den vackra kyrkogården blev det busskaffe och den här gången hade Malle bakat en riktigt läcker äppeltoscakaka.

Nu väntar middagen här på hotellet klockan sju och sen man får väl gå och lägga sig tidigt ikväll också, för i morgon är det väckning klockan 06.00 igen och avfärd för nya äventyr redan 07.30.

Share on Facebook

Visst ser 3.30 mycket tidigare ut än halvfyra? Det tycker jag i alla fall, men så dags ringde klockan i morse. Men det var inga problem att komma upp och så ut i badrummet och där stod jag en stund och funderade på om jag skulle ge mig tid att duscha – jo, visst måste jag ta mig en dusch, för håret skulle ju ändå tvättas. Sagt och gjort!

Precis när jag var färdig hör jag ett tjutande ljud – väckarklockan! Jag hade ju inte stängt av den helt. Med våta fötter rusar jag korridoren fram, tar kurvan in mot sovrummet, halkar till och ramlar i golvet. Det var alltså bra nära att den här resan blivit en helt annan resa. Som tur var slog jag mig inte alls, så jag är kanske inte så ömtålig som jag går och inbillar mig.

Kvart över fyra körde jag iväg till Lye, för vi skulle vara där redan 05.05 och det var rätt många som valt att kliva på där. Några steg på i Roma och resten i Visby. Vi är bara 26 passagerare och bland dem är det ingen som jag känner sedan tidigare, men alla är glada och trevliga och lätta att prata med. En lite besvikelse blev det att det var en annan chaufför än jag räknat med, men Per-Axel Karlsson, som skulle ha kört, hade blivit sjuk.

Resan hittills har gått bra. Det gungade ordentligt på båten och efter den båtresan och en dag i buss gungar också Scandic Winn betänkligt.

Vi skryter med vår blåeld, men idag har jag sett så många vackra fält med olikfärgade lupiner så det har varit en ren fröjd att sitta och titta ut genom bussfönstret. Jag försökte ta en bild av dem genom rutan, men det blev inte bra.

Nu är jag omklädd och i ordning för middag och sen kommer jag nog att sova ovaggad – eller vaggad rättare sagt . I morgon är det frukost klockan 06.30 och avfärd mot Norge 07.45.

Hoppas att sola lyser på dig, den gör det här i Karlstad i alla fall.

Share on Facebook