…. det som gubben kör hem med oxar.
Det är ett gammalt talesätt som Åke ofta använde. Och nog ligger det en hel del i det. Förr var det ju kvinnorna som hade huvudansvaret för hushållet och var de inte sparsamma gjorde det detsamma hur mycket gubben kom hem med.
Jag läste hos Beppans Allehanda att vi svenska slänger mat för 24 miljarder kronor per år. Var femte matkasse vi bär hem går rakt ner i soporna. Det är ju helt förfärligt! Jag har fått lära mig att ta vara på rester och att inte slänga någonting utan att först ha tittat och luktat på det. Bäst-före-datum är precis vad namnet säger och det innebär inte att t ex mjölken är oanvändbar bara för att den passerat detta magiska datum.
Men även om jag anser mig sparsam är det ju ingenting mot forna tiders husmödrar. Jag minns när vi var nygifta, Åke och jag, och jag flyttade upp till Stenstugu och skulle samarbeta med min svärmor. Hon kunde verkligen konsten att hushålla och ta vara på allting.
Kaffesumpen sparades i en särskild panna och när det gått några dagar kokades den av och brygden hon fick då användes till att spä ut det vanliga kaffet med. Där sparade hon minsann in många kaffepaket!
Vi åt ofta fläsk och allt fläskflott som samlades i stekpannan hälldes av i en burk och sparades. Flottet fick sedan ersätta margarin och användes när hon skulle steka annat och det användes när hon skulle baka bröd. Ibland gick det snett! Som när hon skulle steka flundror och använde fläskflott, som gjorde att flundrorna inte smakade fisk utan fläsk.
Kakor, som av någon anledning inte blev uppätna innan de började smaka illa, blötte hon upp och blandade i bröddegen och det gick som regel bra, utom en gång. Det hade varit storkalas och då skulle det ju alltid vara rikligt av allting, men den här gången hade det blivit en hel tårta över. När grädden på tårtan blivit sur och ingen längre ville ha den, knådade hon ner den också i en bröddeg. Det blev inte gott!!
Om någonting absolut inte gick att använda till mänsklig föda blev det givetvis gris- eller hönsmat.
Jag fick lära mig att vända kragar på skjortor, att stoppa strumpor och att sticka i nya hälar när hålen blivit alltför stora.
För att inte tala om all lappning av blåkläder. Ibland var det mera lappar än det ursprungliga tyget och när de inte gick att lappa längre fick det bli mattrasor.
Det är nog inte många som håller på så här idag och inte jag heller, men visst försöker jag att inte kasta mat. Inte av snålhet, utan för respekt inför det faktum att vi lever i en del av världen där vi kan få äta oss mätta varje dag.
Det är inte allom förunnat!
Men jag vet att både mormor och farmor gjorde det och att de sprättade bort spetsen och delade slitna lakan för att sy ihop dem igen med det ”oslitna” mot varann… och sy i spetsen igen…
Svar av:Ingrid augusti 21st, 2012 kl 14:39
På Stenstugu hade vi kompostering och det fungerade bra. Vi brukade passa på att gräva ner det i trädgårdlandet när det skulle grävas på hösten.
Det där att fylla på vatten på den gamla sumpen och så bara lägga på några bönor till, känner jag väl igen.
[Svar]