En ny prinsessa

Människor dör och nya föds, så är tidens gång och i dag har Sverige fått en ny liten prinsessa. Jag talade just med äldste sonen och han skulle iväg och köpa prinsesstårtor till eftermiddagskaffet på jobbet. Undrar vad det blivit för slags tårta om Victoria och Daniel fått en liten prins?


Själv har jag just nu suttit och titta på alla fina kort med kondoleanser och läst alla minnesbladen på de gåvor som kommit in till Åkes minne. Prästen läste upp dem på minnesstunden, men det har kommit några till.

Annars är jag sällsynt oorganiserad just nu. Det är som rena härdsmältan har slagit till. Korsorden i DN som jag annars löser vid morgonkaffet ligger nästan orörda. Igår tror jag att jag klarade tre ord och hittills i dag är det bara två ord lösta och inte går det bättre med sudokut. Jag häller upp kaffe, dricker en skvätt, går och tittar om något hänt på datorn, värmer det kalla kaffet, tar en klunk till, går och lägger in en maskin tvätt, står och tittar på korsordet, går och häller i tvättmedel i tvättmaskinen och startar den, sätter på TV:n och sitter och tittar fem minuter, går ut och tar en skvätt kaffe till, min syster Barbro ringde och henne kallade jag för Kerstin flera gånger……..

Jag var på sjukgymnastiken i alla fall, trots att det var ett riktigt busväder när jag skulle gå. Medan jag var där klarnade det upp och solen började lysa, så trots att det blåste tog jag en promenad till Konsum efteråt och då hade jag med mig alla Åkes mediciner och lämnade in dem på Apoteket. Ett steg i taget!


Det märktes verkligen att det regnat massor i natt och att snön smälter för fullt, för bortåt Gotlandshems lägenheter här på Odvalds var det nästan båt som gällde.

Jag kan inte nog tacka för alla tröstande ord och kommentarer här i bloggen och alla hälsningar som kommit i mailboxen. Den här fina dikten fick jag från Sylvia. Tack för den!


Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är för alltid en del utav mig

-Lasse Berghagen-

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Åke, Känt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

40 kommentarer till En ny prinsessa

  1. Znogge skriver:

    ”Ett steg i taget” är klokt tänkt. Inte är det konstigt att du är oorganiserad nu. Din dagliga tillvaro är helt förändrad och det tar tid att ”hitta hem”. Därför fyller sorgeåret en funktion. Man behöver genomleva allt en första gång utan en person. Inte för att man glömmer sedan, nej, nej, men vi människor har en förmåga att lära oss att leva med mycket. Så en dag bleknar sorgen lite lite…

    Kram från ett soligt Skåne!

    • Ingrid skriver:

      Visst är det så! Min tillvaro har ju gått ut på ett liv tillsammans med Åke, där jag hela tiden haft tanke på hans välbefinnande och nu finns han inte längre. Nu gäller det att finna en ny mening med livet…..

  2. Pia skriver:

    Håller med föregående skånske talare 😀 Kunde inte sagt det bättre själv
    Jag njuter för fullt av vår alldeles egna lilla prinessa Hon blir redan 3 veckor på Lördag

  3. Ann-charlott skriver:

    Hejsan min goa vän. Lider med dig så när jag läser vad du skrivit om begravningen osv. Det är som jag upplever igen min fars och mors begravning på nytt.Förstår att det är tomt för det ju en person som stått dig så nära hela tiden och det är så otroligt tungt när man inser att han inte finns mera. Men som min präst sa när min far gick bort, det blir aldrig som det varit förut och det är så sanna ord. Tänker så på dig skall du veta för jag vet hur tomt det kan bli när vardagen kommer tillbaka. Önskar dig allt gott min vän och ta väl hand om dig. Många kramar /Ann-charlott

  4. Lena skriver:

    Låt sorgen ta tid! Du har levt mellan hopp och förtvivlan i så många dygn under Åkes sjukhustid. Den stora sorgen och känslan av att vara ”halv”. Och nu ska du inrätta dig i ett nytt slags liv, det fjärde.
    Min mor talade om sina fyra olika liv 1) som barn och tonåring 2) som gift och småbarnsmamma 3) arbetslivet, när vi barnen vuxit upp 4) livet som änka. Stora omställningar varje gång, nya utmaningar och nyfunnen balans och harmoni.
    Ät, sov och pyssla om dig själv så mycket du kan. Kryssen kan vänta…..

  5. Låt det ta tid. Gör bara precis det Du behöver.Skönt kanske att Du inte var kvar på Stenstugu i det stora huset.Men dit har nog Din Åke återvänt. Han går där och vaktar tills de har flyttat dit för gott.
    Ensamhet är inget roligt ord.Jag har vant mig nu och fått divalater.Har ju ingen att ta hänsyn till.
    Se bara till att Du inte glömmer att äta lite. För Du behöver kraft att orka med allt det nya.
    Varma kramar tänker på Dig.

    • Ingrid skriver:

      Att vara kvar på Stenstugu hade verkligen varit outhärdligt. Här känner jag mig lugn och trygg i alla fall. Flytten är jag glad och tacksam över. Resten reder sig nog med tiden.
      Tack för att du tänker på mig!

  6. Gunnel skriver:

    Förstår att omställningen måste vara svår och den får nog ta den tid det tar. Det är så olika för alla människor och inget man kan skynda på. Du måste göra det som känns bäst för dig just nu och så småningom kan kanske vardagen infinna sig. Du har många här på bloggen som tänker på dig. Nästan vårliga kramar från Skåne.

    • Ingrid skriver:

      Jag känner verkligen alla varma tankar som strömmar mot mig här på bloggen och det tröstar.
      Och våren känns nära även här på Gotland. Idag satte jag undan snöskyffeln och kvasten. Hoppas att jag slipper plocka fram dem igen.

  7. Agneta skriver:

    Hej, Ingrid!

    Det blir lite ”dimma” i huvudet och själen just nu, men den kommer att lätta trots att det jus tnu låter overkligt! Minnen finns av ert långa gemensamma liv men mer påtagligt är ju att din Åke lever vidare genom dina barn och dom har du tillgång till ofta, som tur är. Hos dom ser du hans gener, så visst finns han kvar på något sätt. Likaså hos barnbarnen…

    Saknad innebär så olika ting för oss alla men många ggr. är det saknaden av att inte ha någon att ”ta hand om” och känslan av att inte vara behövd som gnager.
    Som du skriver i en kommentar så var det nog bäst att Åke gick före dig och han ville att du skulle ha det bra för det vete katten om han hade klarat sig bra utan dig! En klok man som fick ett långt liv utan alltför många krämpor att dras med. Jordelivet är tidsbestämt för oss alla.
    Den förlamade känslan kommer sakta men säkert att dämpas framöver och du finner säkert mycket att göra där du är ”behövd” när du minst anar det!

    Styrkekramar, Agneta

    • Ingrid skriver:

      Hejsan Agneta!

      Du har så rätt i det du skriver om att det var tur att det inte var jag som lämnade Åke. Det hade han aldrig klarat!

      Det känns tungt nu utan honom och jag vet inte riktigt vem jag är längre, när jag inte har min Åke att ta hand om, men det löser sig säkert med tiden.

      Just nu försöker jag finna ut var jag ska sitta framför TV:n? I stolen där jag suttit förut eller i soffan där Åke satt? Just nu sitter jag i soffan med laptopen i knät och det känns ganska bra.

      Kram Ingrid

  8. Raija skriver:

    Du får acceptera att du just nu är lite snurrig, för det är inte konstigt för sorgen tar sin tid. Ser att du fått väldigt fina kort och även dikten var otroligt fin. Läste vad din son skrivit och blev riktigt rörd. Tur att du har många omkring dig, som bryr sig. Det gör allt lättare.

    • Ingrid skriver:

      De är så gulliga mina söner, den ena har ringt två gånger idag och den andra ringde i kväll.

      Och alla bloggvänner skänker också en enorm styrka. Jag känner alla goda tankar som strömmar emot mig 🙂

  9. helena skriver:

    Hade det blivit en prins hade väl bagarna snabbt som attan hittat på en prinsbakelse 🙂

    Låt det vara lite virrigt och rörigt just nu, det går över vad det lider. Jag klarar inte heller av sudoku när jag är riktigt ledsen, inte ens dom allra enklaste. Det går liksom inte att koncentrera sig.

  10. Rigmor skriver:

    Ibland vet man inte riktigt vad man ska säga…jag har tittat in här några gånger, och det gör ont i mej att läsa om din sorg, men ord är så små och futtiga i dessa sammanhang. Men ändå…en stor varm kram till dej!

  11. Karin skriver:

    Ingrid, jag är så glad att du skriver i bloggen, det är ett steg i rätt riktning, att livet börjar sakta ta form igen.
    Varma kramar från Karin

  12. Bettan skriver:

    Tack älskade vännen att du orkar ge denna del av dig! Känner verkligen med dig, även om jag inte har varit med om samma förlust. Men när 2 blir till 1, är en tuff omställning i ens liv.

    Så det är inte konstigt att du känner dig oorienterad… Men ta ett steg i taget, det viktigaste är att du låter dig få sörja i din takt. Finns ingen tidsbegrännsing bakom detta, utan alla sörjer vi på olika sätt. Vi är många här bakom dig som gärna stöttar dig när det känns extra tungt. Å jag tror att det är bra för dig att vara åter i bloggandet. Å du ska inte känna dig tvingad att kommentera hos oss andra.

    Utan det viktiga för oss alla är att du mår så bra som du kan under omständigheterna. Vi alla är rädda om allas vår älskade Ingrid! Vad det gäller korsorden, så kommer du med tiden att hitta tillbaks till den passionen. Sätt inte mer press på dig än du behöver.

    Massor av kramar & styrka! Jag beundrar dig enormt!!!
    Puss & kram Bettan

    • Ingrid skriver:

      Tack Bettan!

      Du är så himla gullig och jag blir rent rörd av din rara kommentarer.

      Det känns jättegott att vara tillbaka i bloggandet, för jag har ett behov av att berätta och skriva om Åke. Och inte bara om honom, utan över huvudtaget att få skriva och få följa alla mina goda bloggvänner.

      Kram tillbaka till dig!

  13. Karlavagnen skriver:

    Stor kram! Instämmer med Bettan ovan. Även i vardagsvimset kan jag snurra till det och kalla folk för fel namn etc. Men jag känner igen känslan från när min pappa dog. Det tar ett tag, men orken och nya vardagsrutiner kommer. Håll ut min vän!!! Kram!!!

  14. Birgitta skriver:

    Jag känner så väl igen mig när jag läser att du liksom inte får nåt gjort fast du försöker. Så var jag en lång tid när min mor dog för några år sen. Det tar sin lilla tid att få näsan över vattenytan. Ibland längre tid, ibland kortare. Men det måste verkligen få ta sin tid. Man är snurrig, tankarna var omkring och det är svårt med koncentrationen.

    Vet inte riktigt vad jag skall säga mer än att jag gläds över att så många stöttar dig.

    Sköt nu om dig….

    Kram!

  15. Lisbeth skriver:

    Sitter här och kan inte sova så jag tog en bloggrunda. Som alltid så finns det ett efter. Ett efter måste få ta sin tid för det är nytt och har aldrig tidigare funnits. Hur gör man? Ja det kan bar tiden utvisa. Hoppas och tror att du har några nära vänner i den närhet som kan stötta upp dig när det blåser. Att känna rastlöshet hör till. Så många tankar som snurrar runt och inte hunnit ta sin nya plats. Man säger ju att tiden läker sår och visst gör den det men det tar sin tid. Hoppas att du dag efter dag bygger upp din nya tillvaro och jag blir glad när jag hör att du startat den vägen
    Sköt om dig
    Kram

    • Ingrid skriver:

      När jag nu har förlorat Åke, känner jag ändå ett visst lugn, för nu har det värsta hänt (inbillar jag mig i alla fall), nu kan det inte bli värre.

      Nu gäller det bara att hitta rätt i tillvaron igen….

  16. Gunnar skriver:

    Det känns trösterikt att nya generationer föds när gamla går bort. I vår släkt gick två äldre bort förra året och två nya har fötts.

    Hoppas att du känner värmen från alla internetvänner. Det är många som tänker på dig. Bra att några kan sätta ord på tankarna i form av poesi. Man känner sig lite tafatt när man vill formulera känslor.

    Bloggsvar:

    Vardagen fortsätter trots allt. Jo då sotaren kom till farmen.Och han hade tid att prata lite om gubbarna som nu är borta.

  17. Ann-charlott skriver:

    Hej Ingrid. Tusen tack för ditt inlägg hos mig. Gott att du har en cyckel det är ju aldrig dumt att cyckla och njuta av våren som kommer snart. Här har vi strålande solsken i dag och det är underbart. Önskar dig nu en fin helg och ta väl hand om dig. Kramar i massor. Ac

  18. Kicki skriver:

    Så fint du skrev om Åkes begravning.
    Så sant detta med olika skeden i livet. Min syster Anita blev änka precis innan hennes man skulle bli 70 år. Hon trodde aldrig att hon skulle klara sig ensam, bl.a. var hon mörkrädd som bara den. Men det tog inte lång tid innan hon lärt sig leva i ”den fjärde åldern” och klarar sig alldeles utmärkt. Saknaden och sorgen finns så klart, men hon lever ett otroligt aktivt liv med många intressen.
    Så är jag säker på att det kommer att bli för dig också, tack vare att du tillhör de företagsamma.
    Att du just nu går i dimma är ju en sorts ”friskhetstecken” som hör till, det vore konstigt annars.
    Jag tänker på dig mycket. Till sommaren kanske vi får tillfälle att träffas på riktigt. Vi har planer på att anmäla hundarna till utställning på Gotland.
    Varmaste kramen!

    • Ingrid skriver:

      Visst är det så att sorgen kanske bleknar, men saknaden kommer nog alltid att finnas kvar. Trots det måste ju livet gå vidare och det är bara man själv som kan se till att det blir ett gott liv.

      Jag ryser av förtjusning när jag ser att vi kanske kan få träffas i sommar. Det ser jag verkligen fram emot!
      Kram

  19. Skatan skriver:

    Ja, det var verkligen en fin dikt som Lars Berghagen har skrivit. Så ärlig och sann. ”Ett steg i taget” är väl vad du får ta för att komma ur dimman … men låt för all del sorgen ha sin gång. Det är så olika … har jag förstått …. från människa till människa hur man sörjer. Det blir snart vår och ljusare och lättare att leva på det sättet kanske … Tänker på dig!

    Kram!

    • Ingrid skriver:

      Det är nog väldigt olika hur man reagerar när man förlorar en när anhörig. Jag är väl ganska sansad, men lätt är det inte.
      Förut kunde jag känna mig lite låst, men vad ska jag nu använda all frihet och all tid till??

  20. Bia skriver:

    Tittar in och läser och ser hur du har det i den här svåra perioden. Du resonerar klokt – att ta ett stag i taget. Åkes minnessida är så fin. Trots att vi inte känner varandra ”på riktigt” så rördes jag av att läsa den.
    Hoppas cykeln gick att fixa så du kan göra utflykter med den i vår. Glöm inte kameran 🙂
    Kram från Bia
    PS: den där dikten har du hört den sjungas av Henric Åberg? Den sången hade vi på mammas begravning. DS

    • Ingrid skriver:

      Tack Bia!
      Jag tyckte att jag kände igen den, men kopplade inte direkt till att det var en sång. Den var ju med i melodifestivalen 1996 om jag inte sett fel.
      Jag får ta och lägga in inspelningen med Henrik Åberg på Åkes minnessida, för sången är så rätt!
      Den verkar förresten vara ganska vanlig på begravningar om man tittar på YouTube.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *