Det är kallt och blåsigt idag, men solen tittar faktiskt fram då och då. Jag behöver på Konsum och handla lite och sitter och funderar på om jag ska ta bilen eller om jag ska ta en promenad. Egentligen skulle jag ha gått ut igår redan, men efter en vända till soprummet bestämde jag mig kvickt för att det kunde vara tills idag. 😉 Med en förhoppning om att vädret skulle bli nådigare gick jag in igen och la mig i soffan med en pläd över mig och läste ett tag i stället.
Man saknar inte kon förrän båset är tomt, så lyder dagens ordspråk, som nog stämmer ganska bra. Fast jag måste säga att jag inte saknade korna speciellt mycket när vi sålde de sista 1987. Då var det överskott på mjölk i landet och för att få ner det erbjöds de bönder som var 60 år eller äldre att ta ut mjölkpension om de slutade leverera mjölk. Mjölkpensionen betalades ut fram tills den ordinarie pensionen trädde i kraft. Åke nappade på det och fick 5000:-/mån i fem år. Kalvar och ungdjur hade han kvar, så jobb fanns det ändå och ladugården stod inte tom på ett bra tag i alla fall.
Jag kommer inte ihåg vad just de här kossorna hade för namn. För det mesta hade de bara ett nummer, men de som utmärkte sig speciellt genom trevligt eller otrevlig sätt fick smeknamn. Min favorit var Anna, en liten ljusbrun kärvänlig kossa och så fanns det en som vi kallade för Idioten, bara för att hon var så korkad.
Inte heller kalvarna fick några namn, utan bara nummer, som kontrollassistenten klippte in med en tång i öronen på dem första gången han kom på besök efter en kalvning. Man fick ju inte fästa sig för mycket vid dem även om jag tyckte att de var så söta att jag kunde pussa på dem. Efter några månader skulle ju många av dem gå till slakt eller säljas som livdjur.
Här är mjölkbilen och hämtar mjölk. Åke ser så glad och belåten ut.
Bilden är en printscreen från en Fröjelfilm från 1974
En gång i månaden tog vi mjölkprover på korna både morgon och kväll. Man mätte hur mycket varje ko mjölkade och så hällde man en liten skvätt mjölk från varje kossa i en liten burk för att mjölken skulle analyseras på protein, fetthalt och cellhalt och de proverna kom kontrollassistenten och hämtade och då märkte han upp kalvarna också. Någon gång om året var han med vid mjölkningen också, för att se till att det inte blev några avvikelser som kunde innebära att vi fuskade. Genom det här fick vi fram statistik dels på hur vår besättning stod sig i jämförelse med andras och dels på hur duktig varje individuell ko var. En viktig sak att veta i avelsarbetet.
Hur roligt blev nu det här inlägget? Kor är väl måttligt intressant, men de har dock varit en stor del av mitt liv under 26 år och jag tänker minsann på dem ibland, även om jag inte saknar just kossorna, men jag saknar den tiden. Då började jag plugga, jag var stark, någorlunda ung och frisk och jag kände att livet ännu hade mycket spännande att bjuda på.
Ha en riktigt skön söndag!
Jag har växt upp bredvid en bondgård, så jag har varit med om lite ladugårdsliv. Sedan har jag varit med om att ha haft lite månskensjordbruk. Du satte igång minnesapparaten!
Och jag kommer ihåg detta med ”Mjölkpensionen”.
Så, det var ett roligt inlägg, så de så. Kram!
Så roligt att jag lyckades få fart på dina minnen också Gerd!
Kram
Men det var intressant läsning för en oinvigd. ”Mjölkpension” hade jag aldrig hört talas om så jag lärde mig dessutom något nytt!
Kram
Det finns mycket konstigheter i jordbrukspolitiken. Mjölkpensionen var väl en av de trevligare. 😉
Kram
Det var kul läsning. Väckte en hel del minnen. När jag var barn var vi i sommarstugan hela somrarna i vårt torp med två bondgårdar som grannar. Då fick jag vara med om att hämta hem korna för att mjölka dom bl à. ” kossorna kossera kom ” tjöt man i backarna och så kom de i en lång rad hem till lagården.
Det måste ha varit härliga tider för er barn och du har säkert fina minnen från de åren.
Kram
Det är intressant och jag har vuxit upp med djur
Men vi hade bara en fjällko för jag växte upp i ett Per Albins hus
Så den kon fick en kalv som slaktades på hösten och gav kött
Så vi hade mjölk och mamma gjorde smör och ost
Jag minns hur god kärnfilet blev strax innan det blev smör när mamma drog vad hette det ? mackapären
Nåja jag brukade få i en tallrik med socker
Sedan så köper jag nu Bregott med salt för det påminner lite om det smör som mamma gjorde
Vi hade också får som gav ull och mamma kardade och spann och gjorde sockar, en gris hade vi och ibland höns
Härlig minnen du väcker
En så trevlig kommentar Astrid!
Du får nästa göra ett inlägg i din blogg. 😉
Kram
Jag har alltid älskat bondgårdar och allt som har med det att göra, så för mig var det en härlig berättelse! 😀
Däremot skulle jag nog aldrig grejat att bli bondmora och se mina små älsklingar slaktas och bli mat. 😥 Men det hade nog blivit annorlunda om jag varit född på en bondgård, då hade man lärt sig hur det fungerar med djuruppfödning antagligen. 😕
Idag blir det ingen skogsprommis, fy 17 vad ruggigt det är ute. Det är knappt så Santos vill gå ut, fast han måste ju och då är det bara att bylta på sig ordentligt! 🙄
TREVLIG SÖNDAG i alla fall!
Susie
Jag hade aldrig varit i en ladugård förrän jag kom till Stenstugu, så jag måste väl vara ett bevis för att allting går att lära sig.
Fyyy vad det var kallt idag!
Kram
Roligt inslag på bloggen om korna. Jag tittade igår på Fröjelfilmen från 1974 så jag såg samma bild som du lagt in här. Ha det bra hälsar Lisbeth 😀
Tänk förr när det fanns kor i varenda gård. Din mamma Anna hade kor kvar långt efter det hon blev ensam.
Kram
Du fick mig att tänka på min farmor och farfar på vars bondgård jag tillbringade alla skollov när jag var barn. De hade också kor, och de hade namn på alla. Rosa, Gullan och Karna är nog de enda namn jag minns idag. Jag var mest intresserad av kattungarna som var där varje sommar. En härlig vistelse för ett stadsbarn. Kram
Ladugårdskatter hade vi också och barnen hade sina kattfavoriter som fick vara inne också.
Alla barn borde få vara ute på landet ibland när de är små.
Kram
Och mjölkkorna har bara fortsatt att minska i antal här i Sverige. 1995 vid EU-inträdet fick Sverige anpassa antalet kor till mjölkkvoten – den som ska avvecklas till 2015. Minnen ur en annan synvinkel således – arbetade på Slakteriförbundet (Scan) på den tiden.
Då har du koll på jordbrukspolitiken på den tiden i alla fall.
Kram
Jag gillade verkligen ditt ”koinlägg”. Påminde mig om uppväxten när nästan alla grannar var bönder och vi mer eller mindre bodde i lagården. Sedan var mina svärföräldrar bönder också och väldigt nöjda med att jag kunde det mesta inom jordbruket. Kor är fina, men jag har aldrig själv närt någon dröm om att bli bonde, trots lantbruks- och traktorkurs och sommarjobb som dräng. Det var fina minnen du har i alla fall och t o m ”idioten” minns du 😀 KRAM!
Ja, den där Idioten glömmer jag inte, så mycket dumt som hon gjorde. 😉
Kram
Alla djur är individer så det är klart du saknar dem. Att det är arbetsamt med lantbruk är ju en halt anna sak och det förstår jag att det är skönt att slippa.
Min mamma var ju, som jag skrivit tidigare, statardotter och hennes bröder jobbade som drängar även efter att statartiden var över. Som barn fick jag ofta följa med ut i ladugården och titta på korna när vi var på besök.
Önskar dig en fin, nu vecka!
Kram
Visst är det arbetsamt med lantbruk och djur, men samtidigt är det ju en frihet med det livet. En frihet som innebär att man aldrig är ledig…. 😉
Kram
Som storstadstöd var inte kossr någon naturlig del av mitt liv. Däremot fick jag umgår med dessa djur under mitt år på lanthushållsskola. Jag får väl tillstå att jag inte hade något direkt kärleksfullt förhållande till dem, däremot respektfullt. Även om de korna var otroligt snälla och fogliga, kunde de ju kicka till rejält med bakbenen…
Jag förstår så väl vad du menar, när du skriver att du egentligen inte saknar korna, men du saknar den tiden. Man saknar den tiden, då ingenting kändes jobbigt och orken räckte hur långt som helst. Nästan i alla fall. Inte för att jag skulle vilja vara 25 direkt, men gärna runt 50. Då hade man erfarenhet och ork och var fortfarande nyfiken och hungrig på att testa nyheter.
Ja ja, det gäller att leva på minnena 😉
Varm kram,
Lambergsfrua 🙂
Jag var 45 år när jag började plugga och 47 när vi slutade med mjölkkorna och jag började ett helt nytt liv, något jag är väldigt tacksam över!
Kram
Visst väcker det minnen för en som är uppväxt på en bondgård och som fick upp ibland på mornarna och mjölka dem. Kommer särskilt i håg en som var lite skygg och kittlig så man var tvungen och tala om när man kom och med rejäla tag. Höll på att sparka av mig ett finger en gång när jag smög upp invid henne. Kram/Anders
Visst var det ett slit och visst var det ett pass, söndag som vardag, men man fanns i alla fall hemma när barnen var små och det var en stor fördel.
Kram
Jag gillar kossor. När jag jobbade på LRF i Sthlm fick höjdarna för sig att jag skulle praktisera på en gård i en vecka (eller 14 dagar… minns inte). Hamnade i Östersund. 40-50 mjölkkor – och ett gäng småkalvar. Och gud så kalvarna var söta. Minns att jag fick en hink med mjölk som jag höll framför kalven. Stoppade ner hela näven och så stoppade kalven ner mulen, sög på mina fingrar samtidigt som den fick den viktiga råmjölken i sig:)….. 🙂
Jag tyckte i och för sig inte kossorna var så personliga, men jag lärde inte känna dom heller. Men där fanns säkert både Annor och Idioter:)
Kram!
Så kul att du fick komma ut och prya lite på landet. Visst är kalvar helt bedårande söta!
Jag är övertygad om att det fanns alla sorter bland de där 40-50 korna. Vi hade som mest 24 st, fast vi egentligen bara hade plats för 20.
Kram
Jo men kor ÄR intressant!! Dels är jag uppfödd med dom, eller ja min pappa var bonde i alla år. Vi hade mjölkkor när jag var liten, sen övergick han till enbart ungdjur och lösdrift. Och när jag väl vart så stor så jag förstod varför slaktbilen kom, ja då grät jag floder. Så det slutade med att jag fick en alldeles egen kalv, som visade sig vara en tjur, som fick heta Mulle. Mulle var from som ett lamm, åt pepparkakor varje dag ur min ficka…Jag har t.o.m. ett gammal blekt foto på honom, och ja…jag tror det var han som gjorde att jag fick sån kärlek till kor, de har vackra ögon, är egensinniga och ja, fantastiska djur!! Så kor är intressanta…
Ha en skön fortsättning på måndagen!!
Kram kram
Kor är verkligen intressanta.
Någon period under några somrar gick de och betade hemma och jag kunde sitta i trädgården och betrakta dem och deras sociala spel. Då såg jag verkligen att de både hade känslor och intelligens och att de är väldiga personligheter.
Kram
Tillbakablickar är alltid trevliga.
Jag hade ju ingen erfarenhet av kor, stadsunge som jag var. Men som 13 åring var jag på landet en hel sommar på en liten gård med några kort. Där lärde jag mig både mjölka med maskin och handmjölka.
Sen blev det ju hästar för hela slanten, dom kan jag fortfarande sakna, men inte det hårda arbetet 7 dar i veckan.Var sak har ju sin plats i livet.
Kram
Hästar har aldrig varit min förtjusning, dessutom är jag väldigt allergisk mot dem. 😉
Kram
Jag gillar verkligen kor. Men någon mjölk- eller köttboende skulle jag aldrig
kunna vara. Det där med slaktbilen klarar jag inte…
Bodde granne med en mjölkbonde när jag var liten.
Höll till där mest hela somrarna. Var med och hämtade korna från
skogen, mjölkade, gosade….
Åh vilka fina minnen du väckte nu!!
Driver man jordbruk och har djur är ju det där med slaktbilen ett nödvändigt ont.
Kram
Kor det är väl ganska snälla djur, om man inte retar dem.
Då är kvigorna farligare. de jagade oss på Sandö i Kalmar sund.
De gick och betade hela sommaren på ön.
Förstår att Du haft ett slitit liv, men det har gjort Dig stark och uthållig.
Trevlig resa till värmens land
Kor och kvigor är väldigt nyfikna. De jagade nog inte er för att vara elaka utan ville prata lite närmare med er bara.
Kram