Fettbånsns dag

Dagens namn i allnakku kanske gör att man tänker på en hankatt, en båns, men det har ingenting med katter att göra.

En flottyrkokt kaka med många namn är fettbånsn. Namnet donas, efter engelskans doughnuts, degnötter, kom kanske med emigranter som återvände. På svenska heter fettbånsar munkringar.

Min svärmor Rut, som varit i Amerika och jobbat som kokerska, hade många nymodigheter med sig hit till Gotland och en av dem var doughnuts och det gjorde hon alltid när det skulle vara kaffekalas och det var väldigt populärt med de nyfriterade, härligt sockriga munkarna. Pajer var också en specialitet som hon bjöd på och så parisersmörgåsar förstås och dem fyllde hon inte med smörkräm utan med vispad grädde. Trots att vi hade hushållet ihop i många år, lärde jag mig inte att göra doughnuts och det var synd kan jag tycka….

Det är grått och trist väder idag också. Jag har varit en vända till graven och en sväng in till Stenstugu på förmiddagen och nu håller jag på att koka potatis till morgondagens middag – Kroppkakor – sen ska det skäras skinka, lök och korv, som ska stekas till den goda fyllningen.

Dagens ordspråk:

Det du gör talar högre än det du säger.

Trevlig lördag!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Matprat och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Fettbånsns dag

  1. Lambergsfrua skriver:

    Vilket egendomligt ord – fettbånsn, men ack så gott 😉
    Lika gott om inte godare låter det med dina kroppkakor, som blir söndagsmiddag hos dig. Lite avundsjuk blir jag allt, för det är en klar favorit för mig. Kanske jag skulle ta mig samman vid tillfälle och försöka mig på att laga en sats.
    Varm kram.
    Lambergsfrua 🙂

  2. Znogge skriver:

    Jag har aldrig ätit kroppkakor så jag vet inte vad jag ska tycka 😉 Men många verkar uppskatta det otroligt mycket!

    Kram

  3. Laila Östergren skriver:

    Det låter jättegott med kroppkakor. Det brukade mamma alltid bjuda på. Nu får man passa på när det är marknad eller liknande. Ha en skön lördagskväll.

  4. Inger Johansson skriver:

    Nehej, Du! Nu får Du inte fresta mej längre! Imorgon blir det kroppkakor här också!!!
    Kram Inger

  5. Gunnar skriver:

    Jag är nästan lite väl förtjust i bakverk men munkarna gillar jag inte. Dom är för feta tycker jag. Så nån polis i USA blir jag aldrig…
    Pajer är en helt annan historia .Mums!

  6. Kraka skriver:

    Min mamma brukade ringla ner munksmeten i den varma flottyren och det blev alla möjliga former på dem som sedan rullades i socker. Mums!

  7. Inga M skriver:

    Alltså kroppkakor går inte av för hackor! Min gubbe älskar kroppkakor och förr när han brukade äta en dag i veckan hemma hos min mamma så beställde han det. Men jag har en känsla av det var mat som krävde en hel del tid och kanske lite handlag också om de skulle bli bra. Själv har jag lite svårt för den där degiga salta konsistensen på själva kroppen, men fyllningen är god.

  8. Kerstin skriver:

    Munkar eller flottyrringar har jag gjort många gånger. Sedan gällde det att äta dem utan att slicka sig om munnen. Väldigt gott men lite opraktiskt eftersom det inte går att frysa dem. Men man kan ju göra bullar av hälften av degen. Nu blev jag lite sugen faktiskt!
    Skön söndag till dig! Kram /Kerstin

  9. Raija skriver:

    Synd att du inte lärde dig att göra munkringar. Men samma problem har jag, för min mamma gjorde också dessa, men inte lärde jag mig av det. Ändå tycker jag att de är riktigt goda, de hemfriterade.

  10. Elisabeth skriver:

    Tänk att ha dessa historier om nära släktingar och anhöriga, vad vore livet utan dessa. Ibland tänker man de som inte har några sådana…… Man tänker ofta tillbaka på de äldre i generationer tillbaka och vad de varit med om……

    • Ingrid skriver:

      Man skulle ta bättre vara på alla historier om de äldre generationerna, men när man väl själv blivit så gammal att man blir intresserade av sina rötter, finns det ofta ingen att fråga. 🙁

  11. Skogsnuvan skriver:

    Visst ångrar man ofta att man inte lärt sig saker av dom som fanns runt omkring och sedan är det för sent och man sitter här och ångrar sig. Varför frågade man inte? Varför lärde man sig aldrig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *