Solen skiner lite svagt och det ser ut att bli en fin dag, men jag hörde på radion att det varit hagelskurar i Visby. Nu är gardinerna färdigstrukna, så i eftermiddag ska jag ta mig en promenad ifall vädret behagar hålla sig fagert.

I morse ringde jag och tipsade polisen om den där mannen som var här igår och ville in för att testa dammsugare. De tyckte att jag gjorde helt rätt, men att jag ju kanske bort ringa redan igår, för tydligen har mannen varit runt och försökt komma in till flera pensionärer i samhället. Tänk att det blivit så illa att man måste vara på sin vakt och misstro folk.

Annat var det förr!

När jag kom till Stenstugu i början på 60-talet var det väldigt vanligt att det kom försäljare av olika slag och de var i regel välkomna.

Gårdfarihandlare, eller nasare som de också kallades, kunde man annars hålla borta genom att sätta upp en skylt på grinden eller dörren. Skyltarna finns fortfarande att köpa, så det kanske är vanligare med den här formen av försäljning än jag inbillar mig.

Till Stenstugu kom en gammal man på cykel med två resväskor på pakethållaren. Han bodde i Klintehamn och gjorde sina cykelturer i socknarna runt samhället. Han kom i regel ett par gånger om året och då kom han in med sina väskor, knackade på dörren och frågade om det skulle va’ nå´re damakalsongar i dag. Det var rejäla doninger, stora, skära och på hösten flossade benkläder. Var han riktigt frivol drog han till med:”Vill frun ha någre hynsburar”? Då fnissade svärmor lite generat och hötte åt honom, men hon bjöd alltid på kaffe och hon köpte ofta något av honom. En av de sista gångerna han var på besök var jag ensam hemma, men han fick komma in som vanligt och få sig en kopp kaffe. Han hade verkligen börjat bli gammal och sliten och doften i köket efter honom satt i ett bra tag. Den tog en stund att vädra ut, så jag åt sen lunch den dagen ;)

Så kom knivsliparen på sin moped och han var verkligen välkommen. Mopedmotorn drev slipmaskinen och när gubben fått behandla alla knivar och saxar var de hur vassa och fina som helst.

På våren stannade det till bilar där man kunde få köpa blomplantor och frö och en man från Klintehamn brukade cykla runt med en trälåda bak på pakethållaren och i lådan hade han penséer, som han drivit upp hemma i sin trädgård. Det var ju väldigt behändigt att få allt hemkört till gården!

En äldre kvinna på cykel kommer jag också ihåg. Hon kom på hösten och sålde torkad mejram. Svärmor köpte alltid några knippen märjam, som hon kallade det, och hängde upp över vedspisen, så att den skulle hålla sig torr och fin. Märjamen använde hon i färsksoppan, som hon alltid kokade när vi hade slaktat och hade färskt kött.

Förutom de fiskare som åkte runt och sålde sin fångst, kom det också en fiskbil ett par gånger i månaden. Fiskbilen utökade sortimentet efterhand och blev till slut nästan som en riktig varubil.

På höstkanten kom de från Wastessons i Stånga och köpte upp fårull och sålde samtidigt garner. På Stenstugu hade vi aldrig några får, för svärfar tyckte inte om dem, han tyckte att de skrek hela tiden. Svärmor köpte i alla fall garn från Wastessons och det stickade hon strumpor och vantar av.

Sen var det massor av andra försäljare. De sålde mattor, böcker, tavlor och minsann en och annan dammsugare också. Om jag inte missminner mig helt, köptes det en dammsugare av Tage Nilsson, som i dag driver Köpmansgården, auktionshuset i Klintehamn.

Drickabilen kom en gång var fjortonde dag och då inhandlades det bordsdricka i 5-liters glasflaska och ibland någon back läsk.

Jag inbillar mig att de alla var ärliga och rättskaffens kvinnor och män och det var aldrig någon som trodde att det skulle kunna vara farligt att släppa in dem. Inga dörrar låstes på Stenstugu på den tiden, inte ens nattetid.

Annat är det i dag!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...