Gökotta – Årets färg är gul

Ett synnerligen växlande väder har det varit idag och vi var väldigt tveksamma till om vi skulle åka på gökottan i änget bakom Mulde ridhus eller inte, men vi tog ordentligt med kläder, inklusive regnjackor, på oss och packade kaffekorgen och gav oss iväg ändå. Det var mulet, men det kändes ändå som om solen var på gång. När vi kom fram hade det samlats en hel del folk och efter oss kom det också några stycken, så det var nog totalt ca 30 personer som hörsammat kallelsen. Precis när alla samlats började några tunga regndroppar falla och det fälldes upp ett och annat paraply, men då blev vi tillfrågade om vi ville vara inomhus i stället. Och alla samlade ihop sina pinaler och så gick vi iväg en liten bit till Skrikhuset.


Hela ridhusanläggningen byggdes i början av 70-talet av en man som var psykoterapeut och när han byggt själva ridhuset, byggde han även det som idag kallas Skrikhuset. Huset ligger i ett enormt vackert änge och hans tanke med huset var att folk som mådde riktigt dåligt skulle få komma dit och skrika ut sin ångest. Vi hörde givetvis talas om det här och tyckte att det var väldigt märkligt, men det här var första gången jag har sett själva huset och därför var det lite speciellt att få gå in där. De flesta av oss hade någon form av fällstolar med, men några hade bara filtar att sitta på och för dem blev det nog lite hårt om baken. Det var dock tur att vi fick komma under tak för det kom en ordentlig regnskur.



Ordföranden för Fröjel Hembygdsförening, Torsten Ahlqvist hälsade oss välkomna


Pastor Åkerheden höll en liten betraktelse och så sjöng vi Den blomstertid nu kommer

Efter information om Mulde ridhus och om det vackra änget drack vi vårt medförda kaffe. Åke och jag satt tillsammans med gamla bekanta Fröjelbor och de berättade att de varit ute på södra Gotland igår på pingstafton och att det varit så fint vid Hoburgen och att det fortfarande fanns massor av blommande våradonis. Vi brukar ju alltid vara där ute varje år, men i år har det inte blivit av.

Gökottan avslutades och vi åkte hem igen. Nu hade regnet upphört och solen sken lite blekt igen. När vi kom hem satte vi oss ute på terassen och så bestämde vi oss för att åka ut på Sudret. Det är ju ganska behagligt att köra bil när inte solen gassar så det var idealiskt väder idag för en bilutflykt.



Både Sankt Pers Nycklar


och Våradonis fick vi se mängd

När vi kom fram till Majstregården var det lagom lunchdags. De öppnade klockan tolv och då stod det redan en buss med danska turister och väntade på att få komma in. De hade sina bord uppdukade och klara, men det var gott om plats, så vi fick ett bra bord vi också. Menyn på Majstregården är densamma sedan ”hundra år” och vi har smakat på det mesta och idag kände vi för spättafilé. Förr, när mamma ännu levde och var med oss ute och åkte, brukade vi skoja med henne, för hon sa alltid: ”Jag tar spättan”!

Varning, varning, kommer du till Majstregården, beställ något annat! Spättafilén var panerad och friterad och så hårt friterad så att det var som ett tjockt skal runt den stackars fisken. Vi fick sätta gaffeln i skalet och peta av det och bara äta själva spättan. Som tur var var det rikligt med mat och vi fick två filéer var och en väldigt god remouladsås, annars vete rackarn om jag inte bett att få något annat. Jo, jag sa till att vi inte var nöjda med fisken när de kom och dukade av och fick ett ”jaha” till svar.


Här är anledningen till rubriken – näsan på Hoburgsgubben är gul i år.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Blandat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *