Internationella dagen mot tobak

Det visste jag inte igår när jag köpte min askkopp, att det är Internationella dagen mot tobak idag, fast det hade nog inte hindrat mig från att köpa den. Jag får nog inga italienare att slut röka för att jag inte har någon askkopp. 😉

Idag vet alla hur farligt det är att röka, men de som ändå väljer att göra det tycker jag nästan synd om. Tänk att behöva stå ute i kyla, blåst och regn bara för att få dra de där blossen. Annat var det förr!

Jag började röka när jag var i trettonårsåldern och hade börjat på läroverket i Visby. Då använde jag en del av veckopengen till att köpa lösa cigaretter i påse, för ett helt paket hade jag inte råd med.

På den tiden rökte alla! Mamma, som hade luftrörskatarr, rökte milda turkiska cigaretter som hette Bospor, för de var helt ofarliga, sa vår distriktsläkare. Bospor var näst intill nyttiga för den som hade problem med hosta 😯 . Pappa rökte en sort som hette Bill. Alla släktingar rökte, med några få undantag och det märkliga är att ingen av dem fick varken KOL eller lungcancer, fast de rökte högt upp i åldrarna. De måste ha varit av ett speciellt härdigt släkte.

Hemma hade cigarettskrinet och bordständarna sin givna plats och vid middagar dukades det med små askkoppar vid varje kuvert och man hade skrin med särskilda bjudcigaretter.

Och man rökte överallt, vid matbordet, i bilen och i sovrummet. Det sista vi gjorde, innan vi släckte lampan på kvällen, var att ta oss ett bloss. Jag undrar om de som är unga idag vet hur förfärligt bra vi rökare hade det. Då var det nästan de som inte rökte som fick gå ut, om det inte passade att sitta i diset från cigarettröken.

Enda gången jag höll upp med rökningen var under mina graviditeter och amningsperioder, men när jag blev gravid sista gången 1972 hade kampanjen mot tobak och rökning börjat. Jag slutade röka när jag upptäckte att jag väntade barn och sedan började jag aldrig igen, så den där kampanjen hade effekt på mig i alla fall. Ett år senare slutade Åke också.

Efter 40 rökfria år kan man väl nästa kalla sig för ickerökare!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Hälsan, Nostalgi, Temadagar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Internationella dagen mot tobak

  1. Ailas skriver:

    Utan tvekan accepterar jag dig som ickerökare, Ingrid. Jag gratulerar dig också varmt för beslutet att sluta med eländet.
    Hemma hos mig var det helt annorlunda! Min pappa var nog en av de första som aktivt motarbetade rökning och hos oss fanns det inga askkoppar. Det var helt enkelt inte tillåtet att röka, punkt slut.
    Som jag minns det från min uppväxt, så fanns det många män som rökte, men ytterst få kvinnor. Först när jag flyttat till Sverige träffade jag på många kvinnliga rökare. Själv har jag alltid avskytt tobaksrök, kanske inte så underligt…
    Hoppas att du har en bra dag, här saknas solen… den har bara tittat fram i mycket korta glimtar.
    Kram på dig, rökfria!

    • Ingrid skriver:

      Jag fick faktiskt tillstånd att röka hemma när jag var i 16-årsåldern. Det var inget rökförbud i mitt hem inte.

      Hur det nu var då, så är det skönt att man slutade med de där dumheterna, både för hälsans och ekonomins skull.

      Kram!

  2. Viola skriver:

    Jag har också rökt en gång i tiden. Det var, som du säger, rökning tillåten överallt. Någon storrökare har jag inte varit men en dag (jag var gravid för 3:dje gången) beslöt jag mig att aldrig röka mera och på den vägen är det.
    Idag är det svårt att förstå att ungdomar börjar att röka. De har fått information om alla nackdelar. Någon information att det var farligt för hälsan fanns inte i min ungdom.
    Att stå på balkongen i 10 minus och dra några bloss ja, det är begäret som segrar.
    Ha det bra.
    Kram Viola

  3. Ja det kan Du. VISIR .

    Jag har varit rökfri nu sedan 3 Sept.2008 inte särskilt länge.
    Börjar faktiskt kunna andas utan inhalator, har inte använt den på två månader
    Sådana kraftansträngningar gör inte jag så jag behöver den.
    Sist jag höll upp12/8 1975 till Pappas begravning i Okt. 1983.

    Nu ska jag aldrig börja om igen.

    Kram Majsan

  4. Kicki skriver:

    Jag blir riktigt full i skratt. Det var ju precis så där det var. Mamma rökte inte, men jag började som du i 13-14 årsålders, lösa John Silver först, sen gick jag över till Kent. Men jag slutade när vi gifte oss när jag var 18. Berra fortsatte många år till, men ”psykades” svårt av våra tonårsbarn, som inte rökte, så han fick gå ut och röka. Det blev så jobbigt att han började snusa i stället. Men även det fick han sluta med. Det är snart 8 år sen, i samband med att han fick pacemaker så ”förbjöds” han att använda nån sort nikotin av läkaren.
    Jag har jättesvårt att stå ut med cigarettlukt nu för tiden. Att komma in till nån som röker inomhus är hemskt.
    Kram/Kicki

  5. Hillevi skriver:

    Detta inlägg gav en massa återkopplingar! Båda mina föräldrar var forskare. Cancerforskare dessutom. Bilder från femtiotalet och något decennium framåt visar piprökande, ciggarrettbolmande diton och mitt barndomshem innehöll just allt du beskrev så fint med bjudetuin vid middagar. Pappa hade en mercedes och jag satt därbak, bakom de låga sätena. Doften, när han tände en John Silver utan filter kommer jag aldrig att glömma. En god doft – en pappadoft!

    Märket Bill hade jag dock inte hört talas om förrän jag läste det här och vad händer då? Jo, i min ljudbok av Sjöwall/Wahlöö och boken ”Den skrattande polisen” – som jag lyssnar på just nu, förekom det märket! Märkligt! 🙂

    • Ingrid skriver:

      Tänk så det har blivit, så forskningen har gått framåt.
      Nu vet vi alla hur farligt det är med rökning, eller är det vi människor som blivit klemigare ❓

      Ingen av alla de gamla som rökte när jag var ung har fått vare sig KOL eller lungcancer ❓

  6. Sylvia skriver:

    Nu är det snart 7 år sedan jag tog sista blosset. Slutade och började igen och så där höll jag på. Till slut hade jag riktiga samvetskval för att jag rökta, skämdes och smög undan när jag skulle blossa. Det blev ett riktigt gissel för mig.
    Förr var det ju helt OK att röka. Pappa rökte cigarr men min mor rökte aldrig. Både maken och jag rökte inomhus och i bilen med ungarna i baksätet. Helt sanslöst!!!!

    Minns, att på mitt jobb gick de som inte rökte med till rökrummet och satte sig för där tycktes det vara en roligare stämning. Nu är det tvärt om. Nu får rökarna helst inte finnas någonstans.
    Kram Sylvia

  7. Suss skriver:

    Hej Ickerökaren! Det är klart att du är det. Jag också, min dotter hävdar att jag aldrig har rökt, bara för att jag bara höll på i 6 år.
    Min far och morfar rökte också Bill och jag tror mor rökte John Silver. Mormor rökte Ritz och när det bara återstod en fimp, använde hon munstycke. Jag tyckte det var jättetjusigt när hon satt där med sitt munstycke. Visst var det ofarligt, ingen av dem fick några tobaksrelaterade sjukdomar heller. Fast mina föräldrar slutade på äldre dagar, men inte morfar. Han dog när han var drygt 90, så man undrar ju över detta med KOL och lungcancer ibland. Ha det bra i friskluften! Kram

    • Ingrid skriver:

      Nu kommer jag ihåg att mamma också hade ett cigarettmunstycke, där det fanns ett utbytbart filter.
      Pappa hade en faster som när hon var hemma hos oss stod ute på balkongen och rökte cigarr, det tyckte vi var väldigt tufft 😛

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *