Internationella Nalledagen, Margareta

Idag är det Den Internationella Nalledagen och den har firats på Theodore Roosevelts födelsedag den 27 oktober varje år sedan 1998 till minne av att han en gång nekat att skjuta en björnunge.

Nalledagen firas runt om i landet idag, kanske mest på biblioteken, där man bjuder på saft och sagoläsning. För alla barn har väl eller har haft en Nalle, åtminstone barnen i vår del av världen.

Min nalle hette Margareta och ni som följt min blogg länge har säkert läst historien om hennes öde, men jag tar den en gång till i alla fall.

Här är jag med min älskade Margareta, nallen som ligger i docksängen med nosen i vädret. Docksängen är en trälåda med ben på och bredvid kan man se dockvagnen, som nog också är ett hemmabygge och mamma har sytt lakan och täcke till Margareta, så hon har det riktigt skönt.

Jag var ett väldigt försigkommet och påhittigt barn och sprang runt i klädaffärerna på Klintehamn och tiggde stuvbitar för att sy kläder till Margareta och jag har faktiskt ett ganska klart minne av att jag var inne på apoteket och skulle försöka få en nappflaska, så att jag skulle kunna mata min nalle. Om jag inte hade några pengar, agerade jag falskmyntare. Jag tog en kopparslant, la ett smörpapper ovanpå och gnodde sedan med baksida på en blyertspenna. Då får man en kopia av myntet och sedan var det bara att klippa ut och vips var jag stadd i kassa. Pappersslantarna tog jag sedan med mig till banken och bad att få växla till riktiga pengar. Ibland gick det och ibland inte. Bäst framgång hade jag på Sparbanken, där tant Sippan förbarmade sig över mig.

En dag hände något hemskt, Margareta blev sjuk! Men jag visste på råd och tog Margareta med mig och gick till distriktsläkaren. Läkaren på den tiden var en fruktad person, argsint och otålig. Enligt mamma hade han varit på väg att örfila min lillasyster då hon sparkat till honom när han skulle ge henne en spruta. Jag gick och satte mig i väntrummet med min nalle och till slut kom sköterskan och frågade vad jag ville, jag talade om att Margareta blivit sjuk och behövde en spruta. Hon försvann och kom sedan tillbaka och kallade in mig till läkaren, som noga undersökte min slitna älskling och gav henne en spruta. Den gången hade han humor och stärkte verkligen mitt förtroende för läkarkåren.

Nu är Margareta sedan många år försvunnen. Vi flyttade när jag var i 10-årsåldern och en 10-åring leker ju inte med nallar, så Margareta hamnade nog bland det som rensades ut.

Ha en fin Nalledag!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Nostalgi, Temadagar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

32 svar på Internationella Nalledagen, Margareta

  1. Maj B Berggren skriver:

    Vilken härlig berättelse !! Du var verkligen alert och gjorde det bästa för din Nallevän. Bra att du påminde om Nalledagen för då ska jag gå upp till biblioteket och se om de har någon ny Nalle ….jag köpte en sk årgångsnalle tidigare men minns fn inte om det var vid årsskiftet eller med anledning av Nalledagen. Nu när jag är Farmor så har jag ju någon att ge till. //M 😀

  2. Znogge skriver:

    Ja, det var en trevlig repris att läsa! Min nalle hette Brumbo och ligger i en låda någonstans…

    Kram och trevlig kväll!

  3. så synd att du blev av med din Nalle. Om du ser min Header så ser du ”min docka Brunhilde” med ett öga och ett ditt klistrat, Brunhilde har jag haft i min ägo sedan 40-talet och hon har följd mej med alla flytta och besvär som det har inneburit. Mina barn och barnbarn har lekt med Brunhilde. Tills BARBIE kom. Sedan var hon inte längre spännande. Den andra dockan från 1887 fick jag som barn aldrig leka med. Hon fick sitta i fin soffan, är mammas docka och hon fick ite heller leka med Dora. Är glad att jag har kvar lite av
    mw

  4. Anne-Lie skriver:

    Vilken fin berättelse om dig och Margareta.
    Kram!

  5. Suss skriver:

    Idag fick jag till datorn så jag kan vara med här igen. Inte vet jag vad jag gjorde heller, men jag tryckte lite här och där.
    Så mycket fint du visar, vackra blommor, pumpor och allt möjligt. Nalledagen kände jag inte till, det är så mycket dagar numera att hålla reda på.
    Reseberättelsen sparar jag tills jag kan sitta ifred och läsa och njuta. Nu pågår både matlagning, fågelmatning och allt möjligt man ska göra när det är helg (istället för att vila och samla kraft….) Ha det bra Ingrid! KRAM!

  6. Madde skriver:

    Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, vilken underbar nalle-historia, och vilken underbar liten busunge du var på den tiden 😀
    Man blev verkligen varm i hjärtat av din historia, själv hade jag en hund som gosedjur ”Voffsen” som jag fick när jag var 1 år.

    Han fick hänga med OFFENTLIGT tills jag var 11, men egentligen tills jag var 13, bara det att dom sista två åren fick han bara komma fram ur en låda under sängen på kvällen.
    Tillslut var han så luggsliten efter rätt många vändor i tvättmaskinen under årens lopp, så han föll isär i bitar.
    Men jag gillade INTE när morsan tvättade honom när jag var liten!
    Han luktade ju inte Voffsen (gissar barndräggel och säng ) då, utan tvättmedel och det tog så himla lång tid innan han luktade som sig själv igen.

    Och eftersom jag hade en hel del riktiga djur som liten, så fick Voffsen vid några tillfällen sova ihop både med min lilla häst Pricken, kaninerna och även med fåret Sippan.
    Det var på håret att han fick leva vidare efter dom äventyren, mamma fick dåndimpen när gosedjuret skulle ligga i min säng UTAN tvätt.
    Jag tyckte det luktade toppen…
    Men det gjorde inte min mamma av någon konstig anledning 😆
    KRAM och ha en härlig helg!

    • Ingrid skriver:

      Visst har vi väl lite till mans/kvinns minnen av mjukisdjur. Vår yngste son hade också en tyghund, som hette Pelle och Pelle fick åka med till Sicilien första gången vi var där.

      Jag förstår att du inte riktigt kände igen din Voffsen när han var nytvättad.

      Kram och fin helg till dig!

  7. Kicki skriver:

    Tack för den härliga berättelsen! 🙂 Du var nog ett försigkommet barn, och det sitter nog i eftersom du tar dig för så mycket. Att du skulle sitta på rumpan och göra ingenting har jag MYCKET svårt att tro.
    Jag ägde aldrig nån nalle som barn, men väl en pojkdocka som hette Peter (kan det vara därför en av våra söner heter Peter?). Jag och mina systrar hade nog överhuvudtaget ganska lite leksaker. Det är annat det mot dagens barn, som har en uppsjö nallar, mjukisdjur och andra leksaker.
    Kram/Kicki

    • Ingrid skriver:

      Dagens barn har enormt mycket leksaker. Jag kommer ihåg när mina barnbarn var små – man kunde tro att man kom in i en leksaksbutik när man kom in i deras rum.
      Det var inte lätt att hitta presenter till dem. 😉

  8. Susan skriver:

    Vilket mysigt minne:)
    Trevlig Nallensdag på dig!
    kram susan

  9. Lambergsfrua skriver:

    Du var mig en tuff en, som skrämdes varken av bankmän eller vresiga läkare;)
    Heder åt vresdoktorn som ställde upp för Margareta.

    Jag har den nalle som hette Vaffen. När jag tyckte mig för vuxen att ha ennalle, fick han bli maskot och på så sätt var det helt legitimt att fortsätta ha honom med i olika sammanhang. Han hänger med fortfarande och sitter i vårt sovrum tillsammans med Mannens i Mitt Liv nalle Brum, ett mycket rart men slitet par – precis som husse och matte *flin*.
    Varm kram.
    Lambergsfrua 🙂

  10. Gunnel skriver:

    Vilken underbar berättelse. Jag måste säga att du var initiativrik när det gällde att skaffa pengar. Min nalle som jag fick när jag var 2 år fick Rasmus överta. Tyvärr är det inte mycket päls kvar på den. Ha en mysig helg

  11. Hejsan Ingrid !

    Hur har det gått mig förbi, hade ingen aning om det.
    Förr hade jag koll på Temadagarna. Men nu blir det bara de
    som har namnsdag och hur vädret blir.
    En liten nalle Koala som ska sitta på en blyertspenna,
    tog jag in som har suttit på en blompinne i Benjaminfikusen,
    den minsta som jag slängde ut.

    Kram Majsan

    • Ingrid skriver:

      Då har du räddat en liten nalla i alla fall 😉

      • Ja.
        Fann ett foto av mig som liten står bredvid Mormor vid en trappa i Stockholm.Kan ju vara strax innan avfärden till Småland.Inte samma dag för då hade jag vit kaninpäls med muff och mössa. Här har jag en kappa o.basker på sned.Ska scanna det. Ser ut som min Pappa när han var liten.Om det nu fanns några foton på honom.Är väl bara likt.Min nalle minns jag, hade träull i sig.Någon jycke käka upp en arm.

  12. Karin skriver:

    Bra att jag blev påmind om att det är vintertid imorgon, för det hade jag glömt!
    Kram Karin

  13. Anna skriver:

    Som alltid, trevlig läsning! 😀

  14. Birgitta skriver:

    Vilken underbar historia! Inte bara om Margareta (som för övrigt min syster heter), utan om hur samhället fungerade. Tänk att kunna växla in papperspengar till riktiga pengar på banken! Och att läkaren, trots sin argsinthet, faktiskt tog sig tid att undersöka en sjuk nalle. Det värmer hjärtat att läsa om sånt här.
    Tack för att du delade med dig.

    Kram

  15. Inger Maryissa skriver:

    Så otroligt mysigt det du berättar om dig själv och om nallen.
    mysig läsning…och du berättar så bra…
    synd att inte nallen finns kvar, men så gulligt foto du har här
    kramar

  16. Doris skriver:

    Fin berättelse ! Jag kommer också ihåg att jag gnuggade fram sådana pengar men jag var inte lika påhittig som du och gick till banken med dem utan använde dem bara när jag lekte affär 😉 .

Kommentarer inaktiverade.