Lördagstema – Det allra svåraste

Spanaren har tänkt sig att vi ska blogga på temat Det allra svåraste idag och först kände jag att jag inte orkade grotta ner mig i svårigheter, men jag gör väl ett försök i alla fall.

Går det att säga vad som har varit det allra svåraste? Egentligen tycker jag inte det, för det man upplever som svårt är helt beroende på var i livet man befinner sig. För svårigheter möter vi livet igenom och även om jag tycker att jag haft ett lyckligt liv, så har även jag haft motgångar och mött svårigheter.

När jag var barn var det allra svåraste kanske när jag inte fick den där efterlängtade hundvalpen, eller att jag blev osams med någon lekkamrat, eller att jag inte fick åka med mamma och pappa till Visby. Att jag inte fick åka och hälsa på moster Greta i Stockholm var också något av det allra svåraste. Jag har ännu ett svagt minne av hur jag sprang efter bussen och grät, för hade jag fått något i huvudet gick det inte att rubba mig.

Som tonåring var nog det allra svåraste när man väntade och väntade på den där killen som aldrig kom, eller när skrivningen i matte gått totalt åt pipsvängen, när man blev sittande som panelhöna när det var klassfest och när bästa kompisen svek. Bland det allra svåraste den tiden var också att försöka finna sin plats i tillvaron, att komma underfund med vem man var och vad man skulle göra av livet.

Begravningar är något av det allra svåraste att vara med om och jag var tio år när jag var på den första. Det var pappas moster Lina som dött och hon var en väldigt älskad person. Hos henne var jag ofta och jag brukade vara med när hon hade syjunta och satt där tillsammans med de andra tanterna med min stickning. Sedan har raden av begravningar varit oändlig. På landet går man verkligen på begravningar och i början av vårt äktenskap kändes det som om begravningsklänningen var den man använde mest, när man skulle var finklädd. De allra svåraste har givetvis varit mina föräldrars och Åkes.

Eller var det allra svåraste när svärfar krockade med en tankbil, så att han och hans gode vän, som satt bredvid honom i framsätet, omkom? I baksätet satt Eva 6 år gammal, eller man tror att hon låg och sov när den blåa PV:n dundrade rakt in i tankbilen, för man hittade henne under framsätet och det blev nog hennes räddning. Hade hon suttit upp hade hon säkert åkt ut genom vindrutan. Hon var svårt skadad och låg länge på sjukhuset. Det var absolut det allra svåraste, just då i alla fall.

Till det allra svåraste hör givetvis också det som ligger nära i tiden. Flytten från Stenstugu, att behöva ta bort de älskade katterna och det värsta av allt – Åkes stroke, som ledde till hans död. Det var verkligen en tuff period när han låg på sjukhuset och jag såg hur han försvann mer och mer för varje dag och när jag insåg att han aldrig skulle komma hem igen.

Att skapa sig en dräglig tillvaro i ensamhet, när man alltid levt tillsammans med någon annan, hör också till det allra svåraste. Innan Åke och jag gifte oss bodde jag och mamma tillsammans, så ensamheten efter hans död är en alldeles ny erfarenhet. Egen tid, som förr kändes väldigt eftersträvansvärt och lyxigt, har jag mer än gott om nu och charmen med den har bleknat betydligt.

Det allra svåraste kan också vara att få ett slut på det här inlägget, för det kan bli hur långt som helst. När jag gick i skolan och skulle skriva uppsatser, fick jag lära mig att de skulle bestå av en inledning, en avhandling och en avslutning och gärna en avslutning med knorr. Knorren uteblir, för nu känner jag att ämnet är ganska uttömt för min del, men jag är ganska övertygad om att jag ännu inte har mött det allra svåraste.

Nu har jag inte tittat på hur någon av de andra tolkat det här temat, så jag kanske har tagit helt fel, det kanske inte var tänkt att bli så här, men så blev det hos mig i alla fall.

De som är med och lördagsbloggar är:

Karin Englund, Karin på Pettas, Olgakatt, Helena, Wienerbrödslandet, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Anki, Spanaren.

Trevlig lördag!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Bloggar på Lördagstema, Nostalgi. Bokmärk permalänken.

38 kommentarer till Lördagstema – Det allra svåraste

  1. Znogge skriver:

    Det var ett svårt ämne men du lyckades med att fokusera på det svåra. Oftast är det svåra tätt förknippat med dem vi älskar. Olyckan med din svärfar och Eva måste ha varit en verklig mardröm…

    Kram

  2. Musikanta skriver:

    Ett mycket seriöst och fint inlägg. Känner igen mig i mycket du skriver – besvikelsen över den där hästen man aldrig fick, när den älskade pojkvännen gjorde slut i de tidiga tonåren, när man inte blev bjuden på något kalas som flickorna i klassen hade. När jag förlorade ett barn…
    Som du säger, listan kan göras lång. Jag har valt att inte skriva något som inte är alltför personligt, annars skulle nog också mitt inlägg blivit dubbelt så långt.
    Kram från Ingrid som önskar dig en skön och trevlig helg.

  3. Astrid skriver:

    Mycket bra skrivet och nog fick du till slutet bra också
    När jag ser bilden på dig som barn kan jag bara tänka på när du berättade om kotletter tror jag det var

  4. Karin på Pettas skriver:

    Vi har nog alla, lite var till kvinns och mans, liknande svårigheter. Sådant är ju livet, det ger och det tar. Det allra svåraste är svårt att beskriva, men du har fått till det på ett mycket bra sätt.
    Ha en skön helg!

  5. Gunnar skriver:

    Du har verkligen haft många svårigheter men verkar också ha kunnat ta dig vidare i livet. Ämnet är inte lätt och jag vet inte vad jag skulle ha tagit upp. Jag tycker du har skrivit bra om ett sånt svårt ämne.

  6. Anne-Lie skriver:

    Det var mycket du gått igenom i olika stadier i ditt liv.
    önskar dig en trevlig lördagskväll.

  7. Skogsnuvan skriver:

    Det var fint skrivet och jag har också haft många svåra saker runt mig. Det allra värsta som jag kom på nu var när min mamma fick cancer och tynade bort under plågor och man satt där i månader och kunde ingenting göra.

    • Ingrid skriver:

      Så är det nog för oss alla som kommit en bit upp i åren, vi har mött många svårigheter. Att sitta vid mammas dödsbädd för också något av det svåraste jag upplevt, men samtidigt är jag tacksam att jag var där.
      Kram

  8. ulla laiho skriver:

    Jag tror att många upplever, att det svåraste är att mista sina nära och kära. Det ingår inte i livskalkylen. Erfarenhet är inget man kan luta sig mot. Såren läker kanske med tiden men ärren finns alltid, ledsamheten, saknaden i hjärtat. Så är det för mig.

  9. Tove Olberg skriver:

    Ingrid, jag tycker ditt inlägg är jättefint för du har liksom tråden att en kanske inte har upplevd det svåraste än. Det fina med tema är vars och ens inlägg som den upplever. Du kommenterade hos mig så fint att en ödmjukt får vänta om det blir mer svårt.
    Att skapa ett eget ensamt liv är verkligen en svårighet. Sorgen likaså.

    Kram

  10. Kraft´n skriver:

    Fint skrivet. Ha en bra helg. Kram/Anders

  11. Lambergsfrua skriver:

    Åh Ingrid så fint du skriver om ”det allra svåraste”, som naturligtvis varierar under åren. Jag ryser när jag läser om krocken, som din Eva helt mirakulöst överlevde. Jag har läst om den förut, men den berör mig lika mycket ändå. Och så din käre Åke. Jag trror inte att någon, som inte har gått igenom samma sak som du, till fullo kan förstå hur svårt det var för dig. Jag kan däremot försöka tänka mig in i, hur jag skulle känna, om jag råkade ut för samma sak som du. Jag är innerligt tacksam att jag inte har den erfarenheten. Jag beundrar dig för hur du har mött dina svårigheter och hela tiden försökt göra det bästa av situationen.
    En riktigt varm kram till dig.

    • Ingrid skriver:

      Jag tänkte ju först inte skriva någonting på det här temat, men när jag väl började så blev det som det blev.
      Jag försöker alltid se en möjlighet i förändringar och motgångar, men ibland är det svårt.
      Kram

  12. Hillevi skriver:

    Genom din blogg visar du ofta på vägar ur svårigheter. Det är så uppmuntrande, även för andra.

  13. Anki skriver:

    Så fint du fick ihop ditt inlägg om detta svåra… både på det personliga planet och om det som de flesta av oss upplevt som svårigheter i ungdomen.
    Önskar dig en fin fortsättning på helgen!
    Kram

  14. Susie Bloom skriver:

    Du har verkligen tolkat ämnet på rätt sätt! Inlägget berörde mig verkligen – och visst är det så att vi alla upplevt stora svårigheter, men att det gäller att ”komma tillbaka” eller ”gå vidare” (hemska uttryck egentligen) och du visar på att det kan man. Hur jobbigt och tungt det än kan vara under vissa perioder av ens liv.
    Personligen tycker jag att mitt liv varit otroligt lättsamt och lyckligt, men när man sammanfattar vad man gått igenom så tror jag att utomstående kanske inte skulle se det så alls. Kanske t.o.m. tvärtom. Men jag har satt i system att alltid försöka se framåt…..
    STOR KRAM
    Susie

    • Ingrid skriver:

      Visst har alla liknande eller ännu värre svårigheter som man klarat av. Jag har bara tagit med det mesta allmängiltiga, förutom då bilolyckan, de mest privata motgångarna och svårigheterna lämpar sig inte för bloggen. 😉
      Jag vet ju en del av vad du gått igenom, men du och jag har nog samma optimistiska synsätt. Allt går!
      Kram

  15. Ailas skriver:

    Tack för trevligt inlägg i ett svårt ämne. Det blev svårt för mig att inte bli berörd.

    Våra svårigheter hjälper oss kanske att växa, men det är inte lätt att tänka på växande när stunden är svår.

    Trevlig söndag!
    Kram

  16. Karin skriver:

    Du har så rätt i att det allra svåraste ser olika ut i olika åldrar och riktigt svårt är det när man ska trösta ungdomar som är förkrossade över något som de anser vara det allra värsta som kunde hända dem (medan modershjärtat i tysthet tänker att det nog var lika bra att den där unge mannen försvann ur dotterns liv, eller något liknande).

  17. Ruth i Virginia skriver:

    Halkade in här från en annan blogg – och glad att jag gjorde.
    Du skriver så känsligt och fint om dina inte-så-glada upplevelser i livet.
    När man levt ett lång liv får man gå igenom mycket.
    När min första pojkvän gjorde slut med mej och började gå ut med, vad
    jag trodde var, min bästa vän, ville jag DÖ! Dom gifte sej och – vilken
    tur att han gjorde slut. 😀

    Du tycks ha anpassat dej väldigt bra efter din makes död.
    Beundrar dej!

  18. Spanaren skriver:

    Du har fått med hela livet och det var bra jobbat!
    Ett innehåll som berör på både ljust som mörkt sätt.
    Livet har törnat dig men ändå inte kvävt dig … livskraft kallas det 😉
    Tycker om sådana här inlägg så tack för det /kram

  19. Gnuttan skriver:

    Ja, var tid har visst sin svårhet och de inträffar på olika tidspunkter för oss alla. På något vänster kommer vi dock som oftast vidare, något rikare på erfarenheter, varken vi vill det eller inte. Det är väl så livet är helt enkelt.
    Hoppas du får en trevlig adventstripp till huvudstaden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *