Mammas årsdag – Sorgklädsel förr och nu

Vi tog oss en vända till Klinte kyrkogård på förmiddagen för att sätta blommor på graven, för idag är det mammas årsdag.

När jag stod där på kyrkogården kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka lite på alla begravningar jag varit med på. Precis bakom ”vår” grav ligger tant Lina begravd. Tant Lina var syster med min farmor, hon var ogift och bodde tillsammans med sin bror Rickard. Tant Lina var ett Jehovas vittne, en otroligt snäll och timid männsika och jag älskade att vara hos henne när jag var liten. Hon fick svåra bensår och jag kommer ihåg att distriktssköterskan kom och la om benen på henne. Den första begravning jag var med på var tant Linas och då var jag tio år. Nästa måste ha varit pappas. Pappa dog när jag var sjutton år, bara fyrtionio år gammal och lämnade mamma ensam med oss tre flickor. Mormor och morfar och farmor och farfar dog innan jag föddes eller när jag var liten.

När jag sedan gifte mig med Åke var det många äldre släktingar och grannar som gick bort och på landet går man på begravningar i mycket större utsträckning än i tätorterna har jag en känsla av. Jag var med på begravningar av släktingar som jag aldrig sett och ett tag kändes det som om de finkläder man använde mest var de svarta.

Och tänk så viktigt det var med sorgklädseln. När min svärfar gick bort 1967 gick jag klädd i mörgrå kappa och svart hatt med flor för ansiktet i flera veckor och efter begravningen tog det åtminstone ett halvår innan man vågade uppträda i något annat än svart och grått. Tänk så det har ändrats! Nu är man möjligen svartklädd på begravningsdagen av en nära anhörig, annars kan man klä sig hur som helst och det tycker jag är bra, för det är ju faktiskt inte med kläderna man sörjer.

Det berättas om en klockare här i trakten, som mötte en kvinna på kyrkogården när hon var och besökte sin nyligen avlidne makes grav. Kvinnan var väl inte riktigt korrekt klädd, vilket hon beklagade så mycket.
-Inte gör väl det nånting, sa klockaren, huvudsaken är ju att själen är svart!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Nostalgi och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på Mammas årsdag – Sorgklädsel förr och nu

  1. Pia skriver:

    Ja det är väl tur att det har ändrats det här med sorgekläder och tid Som du skriver så sörjer man ju inte med kläderna
    Kul kommentar den där sista 😀

    Och såklart blev Acke förlåten Han kan man inte vara arg på nån längre stund 😉
    Det här du skrivit om partidebatterna måste jag ju oxå skriva en rad om Visst är man trött på alla dessa debatter men det lär inte ta slut än på ett tag För det kommer nog att debatteras både hit och dit varför det nu blev det resultat det blev
    bara att gilla läget eller stänga av Tvn 😉

    Ha nu en riktig härlig helg Kram

  2. Berit skriver:

    Hej Ingrid!

    Tackkram för ditt goa inlägg i min blogg!

    Du skriver så bra om det här med begravningar och sorg, visst är det så att inte sörjer man mer för att man går svartklädd en lång tid efteråt. Sorgen har man med sig och den behöver man inte visa för alla.

    Imorgon är det val och tänk jag tycker det skall bli så skönt att det åter bli normalt, hur det än går i valet:-).

    Jag önskar dig och Åke en fin hösthelg!
    Kramar
    Berit

    • Ingrid skriver:

      Vi hoppas att helgen blir fin och i morgon åker vi till Eksta och röstar. Mycket spännande är det här valet, för det kan sluta hur som helst. Sen återstår väl en period med analyser innan tillvaron kan återgå till normala rutiner igen.

  3. Godkväll, Godnatt ! Skriver i morgon . Kram Majsan

  4. Skatan skriver:

    Ja, tänk ändå vad seder kan förändras fort … och på något sätt omärkligt …

    Nya liksom smyger sig på en utan att man vet riktigt när …

    Kram!

  5. Inger Maryissa skriver:

    Kan tänka mig det var en speciell dag av saknad av din kära mamma.
    Själv har jag aldrig varit på några släktingars begravningar förutom mina syskons och föräldrars.
    Kände knappt mina släktingar.
    Ja, förr var det mycket viktigt med sorgklädsel, och skönt att det har förädrats och att det inte är något tvång.
    Det tycker jag är bra.
    Kramar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *