Nostalgi

Idag har Magnhild namnsdag och då tänker jag givetvis på vår faster Magnhild, som är den enda jag känner med det namnet.

Tänk så roligt vi hade hos faster Magnhild, farbror Moppe och kusin Göran när vi var barn. Alla julaftnar och nyårsaftnar firade vi tillsammans hos dem och inte bara det, för det var ett öppet och generöst hem där vi alltid var välkomna. Jag packade min lilla väska och cyklade hem till dem och låg över där hos Göran ibland. Det var tider det!

Faster Magnhild har varit borta i många år, hon dog år 2002 och samma år dog också mamma Runa, som skulle ha fyllt 98 år i morgon. Här till höger är mamma och jag. Tänk att man varit så liten. Det hjälper inte att jag är så gammal, sin mamma saknar man nog alltid och det kniper allt i hjärtat när jag tänker på henne och det slitiga liv hon levde. Hon blev änka vid 44 års ålder och lämnad ensam med ansvaret för 3 tonårsdöttrar! Det kan man bara förställa sig hur svårt det måste ha varit.

Nu på eftermiddagen har vi varit på Stenstugu och hämtat kärleksört, som vi varit på gravarna med och en bukett tog jag med mig och satte i en kruka utanför lägenhetsdörren också. Kärleksörten är väl det mest lättodlande man kan ha, de växer och breder ut sig, så det gäller bara att hålla efter den så den inte tar över allt utrymme i rabatterna.

Det har varit en helt strålande vacker höstdag. Det var kallt i morse, vi hade bara 3,5°, men det blev snabbt varmare och vi satt ute i solen och njöt på förmiddagen. Det gäller att passa på!

Ha en fin helg!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Nostalgi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Nostalgi

  1. Hejsan Ingrid !

    Samma här.Önskade så att jag hade varit mer mottaglig av Mammas vädjan att bli nykter.Hoppas hon ser mig nu.Var Du också förstfödd.
    Farbror Moppe hette han så.Eller kallade ni ungar honom det.

    Så söt Du var som liten.
    Ragnvi hade ju sig själv som liten bredvid barnbarnet Max i dag på bloggen.
    Det var väl kul.

    Ja alla har vi varit små.

    Kram Majsan

  2. Lambergsfrua skriver:

    Vilket fint kort på dig och din mamma. Ni är så söta båda två. Tänk att bli änka vid så unga år, det är svårt att ta till sig. Då fanns ju inte heller samma sociala skyddsnät som idag.
    Visst är det så, att man saknar sin mamma oavsett hur länge sen det är hon dog. Måste nog säga att det gäller pappa också, men kanske inte på samma sätt. Mamma dog redan 1965 och då hade jag just fått vårt andra barn. Det var ju så mycket jag skulle ha velat prata med henne om och fråga om – mamma-dottersnack.
    Kärleksörten är en tålig och vacker växt. Kanske därför den har fått namnet kärleksört =D
    Önskar er en trevlig fortsättning på helgen.
    Soliga kramar,

  3. Inger Maryissa skriver:

    Så mysiga foton din faster och på din mamma och du
    ja, det känns förunderligt att se sig själv som liten…
    Och ja, sin mamma saknar man alltid, även som vuxen och när man blivit lite äldre

    här har det också varit strålande och fint väder.
    Men nog känns det att hösten kommit och det börjar synas också.
    Men skönt är det i alla fall, och hösten kan också vara så underbar
    kramar

    • Ingrid skriver:

      Jag gillar egentligen inte hösten och bruka bli lite tungsint just den tiden, men när den är så härlig som det varit de här sista dagarna, då kan man inte göra annat än trivas 😉

  4. Gunnel skriver:

    Ibland känns det skönt att bli lite nostalgisk. Trevlig helg

  5. Znogge skriver:

    Kan inte ha varit lätt. Min mormor blev änka när hon var fyrtio år med tre flickor som var 6, 10 och 16 år. Min mamma var äldst av flickorna. Tack och lov fanns en mycket stöttande familj vilket var en stor trygghet för dem.

    Vilken vacker bukett och nog är de tacksamma!

    Kram

  6. Karin skriver:

    Min moster hetter Magna, det har jag aldrig hört någon annan heta.
    Kärleksört lyckas inte jag med. Jag har en hemma i Oxie, som för en liten tynande tillvaro. Kanske tycker den inte om den Skånes lerjord?
    Ha det bra, kram Karin

  7. Margaretha skriver:

    Vad fint du skrev om din moster och din mamma. Så klart finns den generationen alltid kvar i tankarna mer eller mindre även om det var ett tag sedan de lämnade oss.
    Tänker lite på namnet Magnhild. Många gamla namn har kommit tillbaka men jag har aldrig hört något litet barn av idag som heter så. Min mamma t ex, hette Margit. Det är inte heller något namn jag tror kommer att användas i dag. Jag väntar bara på att 40-talistnamnen blir på ropet igen. Och dubbelnamnen …
    Det blir nog tidigast 90-talarnas barn som får dessa tjusiga Ingrid, Birgitta, Margareta, Kerstin och Britt-Marie.

    • Ingrid skriver:

      Visst är det roligt med namn. Jag och mina systrar heter alltså Ingrid, Barbro och Kerstin och det är nog inte många barn som döps till det idag.
      När jag jobbade hade jag faktiskt två yngre arbetskamrater som hette Barbro och Kerstin, det var lite kul att sitta i samma rum som de gjorde. Det kändes lite familjärt nästan 🙂

  8. Suss skriver:

    Många gamla namn kommer ju tillbaka, men jag har aldrig träffat någon som hetat Magnhild, tids nog ska du se att det dyker upp någon.
    Vilken otroligt stark och strävsam mamma du måste ha haft. Det kan inte ha varit lätt att bli änka så tidigt och visst saknar man sin mor, jag miste min för 3 år sedan och det är så ofta jag önskar jag fortfarande kunde lyfta luren och fråga om en massa saker. Hoppas söndagen blir skön! Kram

  9. Eleonora skriver:

    Så fint nostalgiskt du skriver och med sådan värme. Sin mamma saknar man nog alltid. Jag har ofta saknat min och jag vet att hon saknade sin lilla mamma. Så blir det kanske när man har ett gott förhållande till sin mor.
    Bra att rygger sköter sig.

  10. Ulla Anderstedt skriver:

    Så vackert du beskriver minnen av din familj. Ju äldre vi blir börjar vi minnas barndomen och de som gått bort. Goda minnen är värt guld!
    Ta hand om ryggen!
    kram

    • Ingrid skriver:

      Helt rätt!
      Så är det, ju äldre man blir desto mer tänker man tillbaka på barn- och ungdomen. Och visst får man vara glad att det mest är trevliga minnen även om det finns sorgkanter där också 😉

  11. Ama de casa skriver:

    Vad fina ni är på bilderna 🙂 Du var ett otroligt gulligt barn!

    Du har så rätt. Mamma kommer alltid att vara saknad, hur gammal jag än blir.

  12. Agneta skriver:

    Hejsan, Ingrid!
    Jag tror inte det är någon utomstående som kan föreställa sig hur det är att bili änka med flera barn vid så unga år. Sak samma hände min mamma. Både hon o pappa var 44 år när han avled. Det är rent otroligt att hon var i farten fram tills några månader innan hon dog, samma år hon skulle fylla 90…! Men visst saknar jag min far vilket kan bero på att jag egentligen aldrig fick en chans att lära känna honom. Mamma saknar jag varje dag men så är det väl för oss alla.
    En annan sak är att det är vi som står på tur när mamma dör. Vi blir ju liksom äldst och våra barn är inga dunungar längre…snart medelålders…nästan 😉
    Tror att detta bidrar till att vi funderar över våra avlidna.
    Jag tog ju hand om mamma hela livet men ändå tycker jag att jag borde ställt upp ännu mer under de sista månaderna än vad jag gjorde, men det gick bara inte.
    Usch ja, nu drömmer väl jag om henne i natt för nu är det läggdags.
    Ha det så gott och hoppas du fått något bra för din benskörhet/rygg!!
    /Agneta

    • Ingrid skriver:

      Hejsan Agneta!
      Jag hoppas nattsömnen blev god trots att jag väckt minnen från gångna tider till liv 😉
      Själv satt jag och såg en ruskigt konstig deckare på SVT1 och den har jag haft med mig i sängen i natt.

      Ha en fin måndag!
      Kram Ingrid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *