Nu sitter jag ensam här vid köksbordet

I dag åkte Eva och min syster Kerstin och hennes man, så nu är jag ensam på allvar. Kerstin och Hassine kom i måndags eftermiddag för att var med på begravningen och Eva har varit här sedan den 7 februari. Nu blir det tyst och tomt!

Foto Krister Levander

Igår var det alltså Åkes begravningsdag och vi hade nog alla sovit lite dåligt och funderat på hur vi skulle orka ta oss igenom den dagen, men det gick mycket bättre än väntat.

På förmiddagen kom begravningsbilen och stannade till vid Stenstugu. Bosse hade hissat flaggan på halv stång och vi var där på gården och tog ett farväl innan vi fortsatte efter bilen upp till kyrkan och var med när sönerna, Thomas och några av våra grannar bar in kistan i kyrkan.

Det var väldigt mycket folk i kyrkan under begravningsakten, säkert ett 60-tal hade ställt upp för att vara med. Prästen, Elisabeth Sjölander, höll ett fint och personligt griftetal, trots att hon aldrig träffat Åke. Hon var hemma hos oss förra veckan och vi satt och berättade om Åke för henne. Det visade sig inte vara helt lätt att svara på frågan: ”Vem var Åke?” Att i några korta meningar beskriva den man levat med i över 50 år kändes väldigt futtigt och konstigt, men på något sätt hade hon ändå lyckats fånga en del av hans personlighet

Det svåraste ögonblicket under begravningen var när akten i kyrkan var slut, kistan burits ut till begravningsbilen och vi stod och sjöng ”Härlig är jorden” och bilen med kistan så sakta gled iväg från kyrkogården. Då gick det upp för mig att nu var det allvar, nu är Åke borta och finns bara kvar i våra minnen.

Ett 45-tal gäster var med på minnesstunden efteråt. Yngste sonen, Krister, höll ett tal till sin fars minne och han hade verkligen träffat mitt i prick. Vill du läsa det finns det en länk HÄR till Kristers blogg. Krister fick oss att skratta och gråta om vartannat!

Mina vanvördiga söner kallar mig nu för ”Gamla änkan Levander”. Så fasligt gammal är jag väl inte, men änka är jag onekligen och det innebär ett nytt skede i livet. Nu gäller det att få nya rutiner och hitta mening med tillvaron utan Åke. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men det måste ju gå!

Jag får väl börja med att gå på sjukgymnastiken i morgon och på lördag är det ett månadsmöte med SPF. Och så ska jag ju försöka att uppdatera bloggen regelbundet igen. Och bloggvandra förstås, för nu är det länge sedan jag varit på besök och om jag varit det har jag inte riktigt haft ork att kommentera.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Åke, Känt, Sorg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

48 kommentarer till Nu sitter jag ensam här vid köksbordet

  1. Karlavagnen skriver:

    Ååååh! Jag har tänkt på dig såå mycket igår och idag för precis som du säger, det är nu nästa fas i livet börjar. Vilka vackra blommor vid graven!!! Vad bra att någon tänkte på att fotografera (det hjälper ju efteråt att ha bilder, eftersom att det är en sådan intensiv dag just själva begravningsdagen. Stressa inte med någonting, ta emot hjälp när den erbjuds, prata med alla om sorgen och saknaden. Skriv här på bloggen! Kanske kan du resa ner till din dotter i Italien (annars får du komma ner till Nisse och mig) för lite miljöombyte och tanka lite dagsljus och värme. Våren har precis anlänt härnere, lite blygsamt och försiktigt men ändå!!! Å sist men inte minst hoppas jag att grannar och vänner hör av sig,och spontanbesöker dig, så att det inte blir att man ’inte ska störa” för det är nog det värsta misstag man kan göra som vän/bekant/granne. Kram!

    • Ingrid skriver:

      Jag har totalt glömt att använda kameran den här tiden, men Krister tog några foton när vi var och tittade på blommorna efter att minnesstunden var slut.
      Vi har pratat och pratat om Åke de här dagarna må du tro och jag känner att jag har ett behov av det.
      Tack för din omtanke och visst kommer jag att åka och hälsa på hos Eva lite senare i vår.
      Kram!

  2. Iréne skriver:

    Så många vackra blommor han fått, din Åke
    Klart det känns ensamt och ovant, men livet har ju sin gång
    Jag tänker på dej och vill ge dej många varma styrkekramar

  3. Znogge skriver:

    Begravningar är aldrig lätta tillställningar men på något vis så går det oftast bättre än vad man tror. Man behöver liksom avslutet och det offentliga avskedet.

    Jag läste på sonens blogg och hans tal var verkligen fint. Det kändes som en väldigt bra sammanfattning av Åkes liv.

    Namnet ”Gamla änkan Levander” tycker jag rymmer en dos kärlek från vanvördiga söner så det kan du bjuda på.

    Kramar!

  4. Anne-Lie skriver:

    Hej!
    Jag tänkte på dig senast idag på förmiddagen och undrade hur du har det. Så läser jag här att det varit begravning. Jag vet precis hur du känner det just nu, har ganska nyligen gått igenom allt det här jobbiga när en i familjen får lämna det här jordelivet.

    Många Kramar från mig!

  5. Ingela skriver:

    Hej!

    Tänkte på dig och det skulle vara begravning. Att det är dagar som måste fyllas med meningsfullt utan din Åkes närvaro är du säkert varse. Det är nu viktigt att du går vidare och lyckas finna annat som känns meningsfullt. Det hade säkert Åke önskat dig!

    Kram Ingela

    • Ingrid skriver:

      Åke sa många, många gånger att han önskade mig ett bra liv om han skulle gå bort före mig, så jag är övertygad om att han blir glad om han ser att jag mår bra.
      Kram!

  6. Astrid skriver:

    Vilken underbar familj du har.Ett kärleksfullt skämt
    Jag tror att det är den jobbigaste delen när kistan sänks ner i jorden
    Men samtidigt vill man ju också vara med i den stunden
    Jag tänker på dig ofta
    Allt…att ni flyttade…Åke som skottade. Det är så mycket som passerat i mitt huvud dessa dagar och ändå så känner vi inte varandra
    i morgon kväll åker jag ner till Stockholm och hälsar på cirka tre veckor
    En stor kram så hörs ví sedan

    • Ingrid skriver:

      Åke kremerades, så just det där att sänka ner kistan i jorden slapp jag, men det kändes lika tungt att se begravningsbilen med kistan köra iväg.
      Jag hoppas att du får en fin vistelse i Stockholm.
      Kram!

  7. Laila skriver:

    Hej!
    Har tänkt på dig och att begravningen nu är över. Då blir det ju så väldigt tomt när alla åker hem till sitt igen.
    Vi ses på sjukgymnastiken i morgon.
    Ser fram emot att du börjar blogga igen.
    Kram Laila

    • Ingrid skriver:

      Det har ju varit fullt upp de här veckorna fram till begravningen, men nu blir det väl lite lugnare och då lär det bli väldigt tomt. Tur att jag har mina barn, bloggen och alla bloggvänner som tänker på mig.
      Kram!

  8. Malin N. skriver:

    Så fint du skriver! Det verkar ha varit en vacker begravningsceremoni. Även om jag inte känner dig personligen, så har jag ju följt din blogg en tid och det är klart man blir berörd av vad som hänt. Blev glad av att läsa de sista två styckena. De visar att du kan le mitt i allt (gamla änkan Levander) och vill försöka hitta rutiner i vardagen för att börja gå vidare.

  9. Pia skriver:

    Det måste ju bli en jättestor förändring i livet Men så småningom kommer du in i nya rutiner men låt det ta den tid som behövs . Tror oxå att det ligger mycket kärlek i sönernas uttryck fast de kan stryka gamla 70 e väl ingen ålder Ser framemot din blogg igen du har varit saknad Kram

  10. Krister skriver:

    Blev så glad av att se dig i ett första inlägg. KRAM!

  11. Ingrid, nu är det över.Nu får Du ta, den tid det tar för Dig att gå igenom den värsta tiden.Du har ju alltid dikten att ta till Dig, som jag skrev.50 år är en lång tid tillsammans.Jag pratar än idag som om han var här,sitter mittemot vid köksbordet.Fast på senare tid åt han framför teven och jag i köket.Vi levde dock bara sex år ihop.Hur ska då inte femtio år vara.Oerhörd saknad.Du har ju mängder av vänner här på bloggen som kommer att stötta Dig på alla sätt och vis.Och gammal det är Du då rakt inte, verkar mycket ungdomlig av vad jag har märkt i Ditt sätt att uttrycka Dig.
    Fin dikt han skrev Din son.

    Tur att Du har gympan och SPF. så Du har lite förströelse.

    Varm kram Majsan Mi

  12. Ailas skriver:

    Vilken vacker begravning, men det blir så definitivt… Borta, men minnena lever kvar för alltid. Människan planerar, hoppas… men livet har sina egna planer.
    Jag önskar dig en bra start på det nya livet, dag för dag kommer det att gå. Tur att du har så många fina människor omkring dig.
    Kram

    • Ingrid skriver:

      Jag tycker att det var en vacker begravning och det var många som sa det också.
      Människan spår och Gud rår, säger ett gammalt talsätt och det stämmer så bra. Man ordnar och styr och ställer, men så händer det saker som ställer allt på ända. Då gäller det att vara stark…..

  13. Skatan skriver:

    Nu är ännu ett steg taget och du må tro att jag tänkt på dig. Vad fint Kristers tal var. Jag tyckte riktigt att jag fick lära känna hur Åke var. Han framträdde så levande inför mig. Nu har du det jobbigt förstås när det blir tomt igen efter att alla åkt hem till sitt men en dag i sänder och sjukgymnastiken och SPF och … inte minst … bloggen kanske kan hjälpa till lite. Rutiner är aldrig fel. Massor av kramar till dig! /Eva

  14. Elisabeth skriver:

    Det verkar som om Åke fick en vacker begravning .- ett värdigt slut efter ett strävsamt liv. Sonen skrev fint på sin blogg. Tunga dagar kommer att bli lättare, när du finnar nya rutiner. Även i de tyngsta stunder lär vi oss något nytt och utvecklas till en nästa fas i livet. Tänker på dig. Kramar

    • Ingrid skriver:

      Jag tror att Åke satt där uppe i sin himmel och myste och tyckte att han fick en fin avslutning på livet och en vacker begravning med gäster från både när och fjärran.

      Tack för omtanken!

  15. Tårar fyller våra ögon då vi läser ditt vackert formulerade inlägg. Ta vara på dig.
    Kramar
    Anna och Jan

  16. Åsa skriver:

    Vilket vackert tal Ingrid! Hoppas dagen blev ljus och fin trots allt det svåra.
    Naturligtvis blir det tomt och tyst, ni har ju varit vid varandras sida ett helt långt liv, delat många dagar och nätter. Det måste få vara tomt Ingrid, det måste få vara saknesamt.
    Kanske är det bra att du bor där på Odvalds där det alltid är liv och rörelse, och snart kommer det en vår då folk är ute mera och träffas över staket och gångstigar, det är iallafall så jag minns Odvalds.

    Bamsekram till dig från mig! / Åsa

  17. Inger Maryissa skriver:

    Kan tänka mig kära Ingrid att det känns att nu vara ensam på allvar och att det känns tyst och tomt
    Skönt att begravningen gick bättre än väntat, även om det måste varit så jobbigt
    För allt blir ju så mera verkligt då…..
    Säkert det kommer att ta tid för dig att hitta nya rutiner osv. i tillvaron nu när du är själv,
    men måste låta sorgearbetet ha sin gång…
    Tänker på dig jätte-mycket och skickar dig en jätte-stor Kram

  18. Gunnel skriver:

    Jag blev så glad när jag såg att du gjort ett inlägg idag. Det är alltid tungt att mista en nära anhörig. Vilket vackert tal din son höll. Jag läste på hans blogg. Var och en sörjer på sitt vis, men jag tror det är viktigt att man tänker på allt kul som har varit och skrattar ibland. Många kramar från mig.

    • Ingrid skriver:

      Vi har berättat många historier om Åke de här dagarna och vi har skrattat och vi har gråtit om vart annat. Att få prata om honom och berätta om vad han sagt och vad vi gjort gör att sorgen känns lättare.

  19. Suss skriver:

    Igår var mina tankar fyllda av dels er där på Gotland och det ni gick igenom, dels min son som fyllde 31 år. Jag har fått vara med om så många begravningar de senaste åren, av nära och kära, att jag verkligen kände mig delaktig, trots att vi aldrig träffats.
    Du verkar stark Ingrid, när jag läser ditt inlägg idag. Jag vet att du kommer att gå vidare med ditt liv, det känns och märks. Annorlunda blir det, en saknad och ett tomrum efter din livskamrat, men det behöver inte bli sämre. Tiden är bästa läkeprocessen och fyll den med goda minnen, glada minnen, vänner, barnen, dina/era vanliga aktiviteter. Tillåt dig att skratta och vara glad, Åke vill säkert det var han nu är. Jag tror de man mist finns med en nästan jämt, även om vi inte kan se dem. KRAMAR och goda tankar till dig! Jag har saknat dina härliga inlägg, välkommen tillbaka här också.

    • Ingrid skriver:

      Kommer man upp i åren lite, så har nog de flesta erfarenheter av att mista nära anhöriga.

      Mamma dog för 10 år sedan och fortfarande pratar vi om henne och citerar saker hon sagt och så kommer det säkert att bli med Åke också Han kommer att leva vidare i våra minnen och vi kommer att prata om honom så fort vi får tillfälle. På det sättet kommer han att leva vidare i våra minnen.

      Tack för dina varma och medkännande kommentarer den här tunga tiden!
      Kram

  20. helena skriver:

    Kära Ingrid,
    det är ingen lätt fas du går in i nu, men du klarar det och en dag kommer du att le och vara glad igen. Jag är så glad för att du har dina söner nära, och Eva är ju bara ett telefonsamtal bort också.
    Jag såg i kommentarerna att du planerar att komma hit lite längre fram. Jag hoppas att jag och tjejerna får träffa dig då! Det skulle vara mysigt tycker vi.
    Många kramar!

    • Ingrid skriver:

      Säkert kommer vi att träffas, för inte kan jag hålla mig ifrån Sicilien nu. Vi har ju inte varit där på några år nu, för Åke orkade inte med resan.
      Det skulle verkligen vara roligt att få se dina småflickor.
      Kram

  21. Benita skriver:

    Vilken fin begravning och minnesstund ni tycks ha haft.

    Jag tänker ännu mycket på min pappa och på begravningen av honom för snart 2 år sedan. Och, jag tycker att du ska tänka på och skriva om Åke precis så mycket som du behöver.

    Det är skönt att du har sonen nära och dina vänner, utöver oss bloggvänner.
    För, visst kommer det att bli omställning för dej nu, med ditt liv. Och, då kan det kännas lite lättare att slippa vara alldeles ensam.

    Jag tänker ofta på dej!
    (((kram)))

  22. Anita Brehlin skriver:

    Tänkte mycket på dig i tisdags och hur det ska kännas när man levt tillsammans så väldigt länge. Det måste bli som ett stort hål och jag förstår att han fattas dig.
    Nu börjar ett nytt liv men eftersom du är en stark kvinna kommer det att gå. Det är nog bara att ta en dag i taget sakta och försiktigt. Tur att du har barnen. Jättekram till dig och som sagt. Ta en dag itaget.

  23. Birgitta skriver:

    Som många gjorde, tänkte även jag på dig i tisdags. Läste sonens rader, och log. Vilken härlig människa han måste varit Åke. Synd om alla (och mig) som inte fick lära känna honom.

    Kan förstå att det kommer bli väldigt tungt och ensamt för dig. Men som du själv säger så måste ju vardagen fungera ändå. Och det är bara du själv som kan göra så det blir lite mindre tungt. Att åka till Sicilien är väl en toppenidé? Har varit där en gång och det är nog en av världens vackraste öar!

    Sköt nu om dig så gott du kan.

    Stor bamsekram!

  24. Lambergsfrua skriver:

    Jag har tänkt så mycket på dig och framför allt på begravningsdagen.
    Så fint tal Krister höll till sin pappa! Din käre Åke fick en vacker och värdig begravning och du beskriver hela den dagen med stor värme och mycket kärlek.

    Som du skriver börjar nu en ny fas i livet, en fas fylld av sorg och saknad. Det känns ändå som att du har stort stöd av både nära och kära och en stor vänkrets. Det är värdefullt. Kanske kan du nu resa ner till dotter Eva och hennes familj lite mer, något som jag vet att du har saknat. Träffa barnbarnen…
    Önskar dig allt gott och skickar en stor varm tröst- och styrkekram.
    Lambergdfrua

  25. Eleonora skriver:

    Så fint och värdigt Åke blev ihågkommen och hedrad. Underbara blommor och många vänner som tog ett sista farväl.
    Du har många fina minnen att plocka fram nu – minnen som bär och kan ge tröst och ro.
    Kramar om dig söta rara Ingrid.

  26. Siv-Britt skriver:

    Hej Ingrid!
    Jag känner ju bara dej här via din blogg och på fb. Måste säja att du verkar ta det ganska lugnt, men jag vet att i dej finns en storm. Känner igen dej i att göra allt och inget på en gång. Men det tar tid att få rutiner. Jag hade ju mindre barn när jag drabbades, då har man ju andra krav. Det har gått 15 år, men minnen kommer varje dag, fast jag har en ”ny”, min älskade gotlänning! Rutiner är bra. Var rädd om dej!! Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *