Det var dimmigt och lite svalt när jag gav mig iväg till bussen strax före åtta i morse, men det lättade efterhand och det har varit en riktigt solig dag och varmt, runt 25°. Guiden som mötte oss var densamma som på bergsturen och de övriga medpassagerarna var till större del ungdomar, nyanställda på Sunwing, som åkte turen för första gången, men det var 3-4 medelålders par också och en ensam man, en gammal man, som gick med käpp och nätt och jämt kunde ta sig i och ur bussen, men han hängde med i alla fall med hjälp av guiderna.


Första stoppet var vid gränskontrollen vid Protoros för att komma in på den turkiska delen av ön och det tog en stund. Alla pass samlades in och registrerades och så fick vi tillbaka dem igen innan bussen körde vidare. Man fick givetvis inte fotografera vid gränsen och där fick vi också sällskap av en turkisk guide, som måste var med oss under tiden vi befann oss på den norra delen.

Efter gränskontrollen fortsatte vi till den gamla staden Salamis. En stad från bronsåldern som man började gräva ut 1952 och utgrävningarna höll på till den turkiska ockupationen 1974. Då hade man återställt en del av Teatern och gymnasion.

Jag har många bilder av ruinerna, men de säger ju inte så mycket egentligen, så dem ska jag bespara mina läsare, men visst är det fantastiskt att de kan finnas kvar efter så många år. Och man hade sinnrika vattensystem och latrinanläggningar. Vid teatern finns det en offentlig latrin för över 40 personer.


Den gamla latrinen såg i i alla fall väldigt luftig och trevlig ut jämfört med den moderna. På avstånd såg det ut som en fängelsehåla, men den var faktiskt helt ok. Rent och snyggt och fullt fungerande.

Det finns ännu blommande mimosa

Nu fortsatte vi till dagens huvudmål, Famagusta, där bussen parkerade på ett torg och vi fick fri tid att gå runt och titta i den gamla stadsdelen som omgärdas av en stadsmur på lite drygt 3 km och den är så bred att man kan gå uppe på den.

Här har jag gått upp på muren och man ser den gamla katedralen, där turkarna har bytt ut den vänstra delen mot en minaret, och palatset och så havet utanför.

Jag gick sedan tillbaka in mot palatset där det var väldigt vackert med bouganvillea, nerium och så de där vackra träden. Jag frågade guiden vad de heter och fick ett svar som jag redan glömt bort.


Nu började jag bli både hungrig och törstig, så jag satte mig ner hos Ali, för det kändes hemtamt, Ali är man ju van vid från Visby. Nu var vi ju i Turkiet och skulle egentligen betala i Lira, men Ali räknade snabbt om beloppen till Euro. En öl och en liten pizza skulle kosta 9 Euro och det var väl helt ok.


Ölen var väldigt god, men pizzan var väl sisådär. Den smakade i och för sig bra, men det var så hemskt mycket ost på den, så det kändes väldigt fett och onyttigt, men jag fick god hjälp med den. Plötsligt kände jag något vasst på mitt lår och där stod hon den lilla fulingen!

Halvett skulle vi samlas vid bussen igen och åkte nu ner mot stranden och den övergivna stadsdelen Varosha. På väg dit åkte vi förbi Camp Carl Gustav, den militärförläggning där FN-soldater från Sverige, Danmark och Finland var förlagda 1964-1987.

En liten bit längre bort började det som idag kallas Spökstaden. Där stod stora höga hotell övergivna längs hela stranden så långt man bara kunde se och hela stadsdelen är inhägnad, tillträde är förbjudet och det är också förbjudet att fotografera.

Vi gick ut på den vackra stranden där det idag finns ett nybyggt hotell, som ligger utanför det ockuperade området, och en bar. En enormt vacker gyllene sandstrand med klart turkosgrönt vatten och så en sån där krusig fin sandbotten, som verkligen inbjöd till bad, eller åtminstone att gå och spatsera i. Det var lockande att fotografera, men i en vaktkur ovanför stranden såg man vakter som spanade ner på oss och kollade att ingen använde kameran.

Det var en del folk på stranden och guiden sa att det var studenter och militär, för inne i Varosha bor det idag enbart militär och FN-folk, annars är hela stadsdelen övergiven. Hela befolkningen flydde 1974 när Turkiet gick till anfall och allt av värde i de stora lyxhotellen är bortfört. Nu är det tal om att Varosha ska rivas och området byggas upp på nytt, men när det kan ske är det ingen som med säkerhet vet. Det är många stater inblandade för att det ska gå att genomföra och ekonomisk stöd från USA lär behövas.

Nu vände vi tillbaka mot Ayia Napa och efter ännu en insamling av pass och kontroll av dem fick vi lämna Turkiet. Tillbaka på Hotel Aktea var det jätteskönt att lägga sig i solstolen och smälta intrycken, eller om sanningen ska fram, ta en tupplur. :wink:

Ha det så gott därhemma!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...