Små blå piller…

…och det är inte Viagra!

Jag har förmaksflimmer och för att jag inte ska drabbas av en stroke måste jag börja äta waran. Det var domen jag fick av läkaren. Förutom waran har jag också fått en tablett som ska lugna ner hjärtat och pulsen.

Och varför skriver jag om det här i bloggen?

Livet efter 70 heter den ju och den här biten med krämpor som kommer smygande med åren är ju faktiskt en del av det livet. Och det är nog många bloggare i min ålder som känner igen sig. Kanske är det någon som har upplevt detsamma och inte kommit sig för att söka för det, så därför skriver jag lite om hur jag upplevt mina hjärtproblem.

Kvinnors hjärtan är ju ett ämne som diskuterats i media och det anses att vi ofta ignorerar våra hjärtproblem och vi blir inte tagna på allvar när vi söker vård. Läkare och vårdpersonal arbetar utifrån mannens sjukdomsbild och kvinnor får ofta helt andra symptom, men jag hade tur som träffade en läkare som förstod hur jag kände mig.

De här hjärtproblemen har jag haft länge, säkert en 5-6 år, men de gånger jag varit vid läkare och pratat om det har allt varit lugnt. Förr fick jag attacker med orytmiska hjärtrusningarna någon gång i månaden eller kanske var fjortonde dag, men på senaste tiden har det hänt flera gånger i veckan. Det har suttit i någon timme eller kanske en halv dag.

Igår mådde jag hur bra som helst hela dagen, men när jag kom hem efter julskyltningen och skulle sätta mig i soffan och se på TV började hjärtat uppföra sig illa och det höll i sig hela kvällen. Jag somnade vid ett-tiden och vaknade fem och då bankade hjärtat fortfarande på lika oregelbundet och hastigt. Så fort det gick ringde jag och beställde en tid vid vårdcentralen och bad att få komma och lämna ett EKG omgående, för det gällde ju att få det gjort i det akuta skedet.

Hjärtat hoppade och slog och pulsen var på 160 när sköterskan tog EKG’t, men eftersom jag inte mådde dåligt för övrigt fick jag gå hem och så komma tillbaka till läkaren när hon hade en ledig tid. Då var för övrigt pulsen nere på 110, hjärtat slog regelbundet och jag mådde prima.

Läkaren trodde först att jag skulle slippa blodförtunnande eftersom jag inte har högt blodtryck och i övrigt är i god form, men hon kontaktade lasarettets hjärtläkare och där ansåg man att det är nödvändigt. Och vad ska man säga – inte är det roligt – men jag har ju sett hur det kan gå om man skulle åka på en stroke.

Nu har jag varit och hämtat mina pillerburkar och tagit den första lugnande tabletten och sedan väntar jag på att sköterskan, som ska lära mig använda de där små blå pillren, ska höra av sig. En rad blodprover hann jag lämna på labbet innan jag lämnade vårdcentralen och en tid för kontroll av blodtryck och puls är inbokat till nästa vecka. Inte undra på att pensionärer har fullt upp!

En av fördelarna med att bo på Odvalds är att det är nära till vårdcentralen. 😉

Ha en fin måndag!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Läkarbesök och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

48 kommentarer till Små blå piller…

  1. Skatan skriver:

    Åh Ingrid! Vad skönt att du fick så snabb hjälp … och hoppas nu att du får rätt inställning av medicinerna så att du snabbt får ”normal” puls och inga oregelbundna hjärtklappningar mer.

    Själv har jag varit så yr på sistone … speciellt när jag har gått fort … och så har jag fått liksom en klump i halsen eller mellan brösten … fast inte ont direkt. Väldigt obehagligt är det i alla fall och jag ska ringa till doktorn … tror jag. När det har gått över känner jag mig fullt frisk. Jag har ju inte fyllt sjuttio ännu men nog kommer krämpor av det ena eller andra slaget och överraskar. Man fattar liksom inte att det är så här det kommer att bli … oftare och oftare framöver.

    Kram och än en gång … vad skönt att du fick komma till doktorn så snabbt!

  2. Lambergsfrua skriver:

    Det är aldrig roligt att, när olika krämpor och sjukdomar sätter in. Väldigt positivt att du bor nära vårdcentralen och att de tog hand om dig med en gång. Nu hoppas jag att din nya medicin kommer att hjälpa, så du slipper den här oron över ditt olydiga hjärta.
    Varm kram,
    Lambergsfrua

  3. Ja, inte är det kul inte när krämporna kommer – men alternativet till att inte söka läkare i tid är värre! 👿 Så du gör helt rätt och att äta waran och det tillhör ju inte det värsta man kan bli tvungen att göra. 😉
    Tittade tillbaka på maten och det såg riktigt mumsigt ut – men helt klart något jag inte kan äta. Fast…kanske väldans lite. Men det blir det lite svårt att laga något så gott utan att äta för mycket! 🙁

  4. Beppan skriver:

    Så skönt att det finns hjälp att få!! Läkekonsten har ju nått förunderligt långt. Tur vi inte lever på 1800-talet…
    Kan man fungera med några piller så är ju allt rätt väl ändå.

    Kram 🙂

  5. Znogge skriver:

    Skönt att du tog tag i det och fick träffa en läkare. Man ska inte vänta med sådant… Hoppas tabletterna ska ha god effekt! En äldre släkting till mig har samma åkomma och har fått bra hjälp.

    Kram

  6. Astrid skriver:

    Nä det är nog få förunnat att få leva utan krämpor. Skönt att det finns något som hjälper i alla fall.
    Jag ser ju hur bra maken mår efter sin op. till en pacemaker
    Nu brukar vi retas att han fuskar för han har en otrolig ork och kondition

  7. Raija skriver:

    Skönt att du har vårdcentralen nära. Tur att det finns medicin att ta för att hjärtat ska lugna ner sig och må bättre. Jag har också lite hjärtproblem, men inte så jag behöver mediciner än.

  8. Sylvia skriver:

    Åh Ingrid, så skönt att du snabbt kom iväg. Hoppas nu medicinen hjälper dig och hjärtat lugnar ner sig. Du är ju så pigg förövrigt. Så fint att ha Vårdcentralen så nära. Jag har alltid haft lågt blodtryck 110 och lite snabb puls. Den ligger mellan 80-90 när jag blir lite stressad men enligt doktorn var det ingen fara. Tycker det är fint att du skriver i bloggen för var och varannan som kommit upp i åldern har nog någon krämpa att dras med.

    Kram Sylvia

  9. Elisabeth skriver:

    Så bra att du tagit symtomen på allvar. Inte är det kul med medicin, men jag hoppas du ska få jämn hjärtrytm och orka göra allt det du vill. Kram ELisabeth

  10. Susan skriver:

    Jag tycker att det är jättebra att du skriver om detta i bloggen. Dels så är det ju en del av ditt liv och dels är det viktigt att våga prata om sjukdomar. Alla kan ju drabbas både äldre och yngre. Skönt att du fått hjälp och hoppas dina små blå hjälper.
    Kram Susan

  11. Karlavagnen skriver:

    åh vad bra att du fick hjälp så snabbt!!! Det gäller att vara om sig och kring sig när man inte mår bra. Man måste nästan vara frisk för att vara sjuk… Kram!

  12. Hejsan Ingrid !

    Jo men nu för tiden tar de kvinnors hjärtproblem mera sakligt.
    Enda gången jag känner av det är när jag blir skrämd/rädd.

    Hemska tanke är att bo ensam och bli hastigt sjuk, jag har också nära till
    vårdcentralen, men den är stängd nattetid,då blir det taxi/ambulans till sjukhuset.

    Prinsen kan ju inte ringa.Tänk om de släpper ut honom som de gjorde med Yngves katt.
    Nä nu får jag inte oroa mig i onödan.

    Må så gott !

    Kram Majsan

  13. Rigmor skriver:

    Bra att du skriver om detta…just att kvinnors symtom kan skiljas sej från mannens. Nu hoppas jag att fler och fler läkare börjar tänka så, för förr var de nog mer enkelspåriga i sitt tänkande. Sen är vi alla olika hur vi uppfattar saker och ting, en del märker direkt när något är i olag i kroppen, andra tänker inte på det eller kanske rentav förtränger det. Själv gick jag med sköldkörtelproblem ganska länge och trodde det var sviter efter en envis och rejäl förkylning…Klok läkare som tog en massa extra prover, och idag mår jag ju mycket bättre. Börjar sen värdena hoppa, ja då känner jag igen symtomen ganska fort. Ibland är det bra att bo i det land vi gör…
    Nu får vi hoppas att du snabbt känner resultat av dina tabletter, och att du mår bättre och hjärtat kommer tillbaka till sin gamla rytm.
    Ha det gott och var rädd om dej!!
    Kram kram

    • Ingrid skriver:

      Visst är det väldigt olika på hur man uppfattar saker och ting och ibland har jag nästan inbillat mig att det här som jag upplevt som hjärtproblem varit något som jag inbillat mig, för så fort jag haft mycket att göra, så har jag liksom glömt bort det.

      Och sen när jag satt mig i TV-soffan har jag känt hur hjärtat jobbat. Så även om det inte är roligt att få en sådan diagnos som förmaksflimmer, så är det ändå bra att veta vad det beror på och få hjälp för besvären. 🙄

  14. Göran S skriver:

    Välkommen i gänget! Det är inte en helt ovanlig åkomma! Mitt förmaksflimmer upptäcktes då jag sökte för en annan åkomma. Jag har det hela tiden och har inget besvär av det. I början var det svårt att ställa in PK-värdet (Det heter något annat nu). PK ställer man alltså in med Varan. Man skall ligga på ett värde mellan 2 – 3. För högt värde risk för blödningar som är svåra att stoppa för lågt kan det bildas proppar som oftas går upp i huvudet. Jag har gjort en elkonvertering som hjärtat skulle återgå till normalgång, med det gjorde den bara knappt en minut. Även om den går igång rätt så kan den hoppa tillbaka i flimmer när som helst och jag som inte kände något så hade jag fått äta Varan i alla fall. Jag har också en hög puls men låg på 130 och då fick jag Betablockerare för det. Den hjärtläkare som undersökte mig sa att man kan leva utmärkt på 3 cylindrar. Så det bästa man göra är att leva gott och inte oroa sig. Det är lätt att säga för mig, men så är det! 😀

    • Ingrid skriver:

      Tack för din kommentar Göran, den ger mig lite förklaringar och lite hopp om att livet ska gå att leva även med en massa piller.
      Jag har ju varit van att se mig själv som en frisk människa, men nu måste jag nog göra en omvärdering… 🙁

  15. Laila Östergren skriver:

    Skönt att du fick hjälp så snabbt.

  16. Anita Brehlin skriver:

    Nu blev jag riktigt orolig. Så skönt att du har nära till läkare där du bor och att du fått piller för att få hjärtat att slå lite lugnare. Då kan jag andas ut för jag har varit riktigt orolig idag för det känns som jag kännt dig länge och att du är en kär vän. Kram på dig

  17. Louise skriver:

    Det är jättebra att du skriver om det här. Ett viktigt ämne som är bra om man ventilerar.

    Eftersom jag började att läsa de äldsta inläggen först så ställde jag en fråga förut som jag fick svar på nu, så nu vet jag att du haft känningar i flera år … :S

    Min mamma fick en lätt infarkt för 7-8 år sedan. Det tog en stund innan de fattade vad det var för fel. Hon hade inga smärtor, bara en obehaglig tyngd i ena armen.
    Efter det blev det waran även för henne, plus en del andra mediciner. Då startade hennes resa inom sjukvården. Innan dess hade hon knappt gått till läkare över huvud taget. Men det har hon rått bot på sedan dess … 🙁
    Jag ska inte beskriva i detalj hur hon har haft det med sitt waran, för jag vill inte skrämma dig. Vad jag däremot skulle önska att du gör är att verkligen ta reda på om du måste äta just waran. Det kan i och för sig fungera jättebra för dig, för jag vet flera som har ätit waran i massor med år utan problem. Men jag vet också att motsatsen finns. Jag är personligen av den åsikten att min mamma blev sämre av den medicinen och att hon snabbt rasade i hälsan på grund av det. Det tog alldeles för lång tid för läkare att inse att hon inte skulle ha waran, och i stället äta annan snällare medicin som är blodförtunnande.
    Utan att säga mer än så vill jag bara råda dig att inte blint ta emot vad som bjuds …
    Oavsett hur bra waran funkar för den enskilde individen så går det inte att komma ifrån att den är rätt så tuff … Man bör vara försiktig …
    Håller tummarna att du hittar en bra hjälp i den medicin du får … Kram

    • Ingrid skriver:

      Tack för din kommentar Louise!
      Jag vill egentligen inte äta waran, för jag vet vilket elände det kan föra med sig och att det finns alternativ. Ett alternativ som Åke hade, men det räckte inte för hans del, för han fick ju en stroke i alla fall.

      Jag kommer att ge det här ett försök, men fungerar det inte slutar jag, för meningen är ju att man ska leva ett bra liv och inte bara överleva. 🙁

      Kram

  18. Gerd skriver:

    Ett stort och viktigt ämne!
    Ja, jag har tagit några blå per dag. Har just känt mig bättre så jag har minskat från tre blå till två blå varje kväll, för tinnitus och ryggont. På morgonen är det en vit för blodtrycket.
    Usch, jag tycker inte om piller, men det hör till åldern, bä. Dessutom har jag ögondroppar och av den sorten som inte går att laserbehandla, så där sk-t det sig igen.
    Var precis på gospelövning och satt bredvid en blind kvinna, och då fallet mycket…. eländesprat.
    Kram! ♥

    • Ingrid skriver:

      Ja, det hör vår ålder till att hålla oss igång med hjälp av diverse piller. Har man fått hänga med så länge som man har, så är det väl bara att acceptera att kroppen behöver lite hjälp för att det ska bli några år till. 😉

      Förresten vad är det för piller du får mot tinnitus?

      Kram

  19. Gunnar skriver:

    Jag tycker att man kan tänka på två sätt när det gäller dina (och mina/andras) piller. Jobbigt att behöva ta dom men dom ger en chansen till ett betydligt bättre/längre liv. Jag har många exempel bland släktingar på att blodförtunnande piller har varit positiva.

  20. Madde skriver:

    Stor kram!!!!!
    Madde

  21. Kicki skriver:

    Bra att du kom iväg, borde väl egentligen ha gjort det tidigare, med tanke på hur länge du känt av besvären. Men det är väl lite typiskt också att man skjuter på det och tänker som du att det är stress eller annat som ligger bakom.
    Jag har just fyllt Berras medicindosett, det är jag som får hålla reda på hans medicinering.
    Han fick sin pacemaker för precis 8 år sen (november 2004), han tar sotalol för hjärtat och trombyl och amlopidin (tror jag det heter) mot högt blodtryck.
    Jag är frisk som en nötkärna enligt den hälsokontroll som jag gjorde för ca 1 år sen. Mina problem ligger ju på smärtorna och förslitningarna i lederna, men det är ju inget dödligt. 😉
    Kram/Kicki

    • Ingrid skriver:

      Jag har ju pratat med läkarna om det här flera gånger, men just när jag varit där har hjärtat varit lugnt och då är det ju omöjligt för dem att ställa någon diagnos.
      Alla har vi vårt, så är det bara! 🙄

  22. Inger Maryissa skriver:

    Vad bra att du träffade en läkare som förstod dig och tog dig på allvar….för visst är det så att de symptom kvinnor har inte alltid tas på allvar
    det måste kännas jätte-jobbigt när hjärtat bankar så fort, och man blir nog ganska orolig av det också
    Hoppas sköterskan har hört av sig om hur du ska använda de små blå pillren
    och skönt att du har nära till Vårdcentralen
    stora kramar

  23. Agneta skriver:

    God kväll, Ingrid!

    Mitt hjärta lever rövare bara av att läsa om din sjukdom, så nervös blir lilla jag för dig.
    Men medges skall att även jag har haft lite hoppp och skutt under många år men ingen läkare har ansett att det ”varit något”. Märkligt, för min giftstruma kan ge hjärtflimmer och många får betablockerare.

    Det är ju själva fanken att det ska ta flera år innan vi kvinnor får en korrekt diagnos och därmed tillgång till de mediciner som finns?
    Mamma fick blodförtunnande, Trombyl, och dom fungerade perfekt utan biverkningar för henne.
    Ska du ta Varan så känner du säkert ganska så snabbt om dom inte passar just din kropp och då får läkaren byta till något annat.
    Bättre att gå till läkaren för ofta än för sällan och nöja sig med ”vaga diagnoser”.
    Man måste vara frisk för att orka vara sjuk och tjafsa med läkare…

    De mediciner som du tar mot benskörheten ger väl inga biverkningar på hjärtat??
    Jag tålde dom inte alls så nu får det bli som det vill med skelettet. Vill minnas att dom hade många biverkningar.

    Ack ja Ingrid, krämporna kommer som ett brev på posten med stigande ålder och du har dessutom haft det tufft under några år med flytt och annat.

    Hoppas att du återfår lugnet i kroppen så att du får må så bra som det bara går.
    Önskar dig god bättring av hela mitt hjärta!

    Tack snälla för raderna i min gästis och min rygg är något liiiite bättre så nu sitter jag här igen framför datorn en liten stund i alla fall.
    Varm kram, Agneta

    • Ingrid skriver:

      Hej Agneta!
      Ja du, inte är det här roligt inte, men jag har fått en telefontid hos läkaren på måndag för en förnyad diskussion om medicineringen.

      Jag vill ju inte äta waran!! Men det är klart att om det är alldeles nödvändigt får jag väl finna mig i det. Jag har ju sett hur det kan gå när man får en stroke.

      Det är skit att bli gammal, men jag får väl vara glad att jag har kunnat hålla mig relativt frisk upp i 70-årsåldern i all fall. Allt som hänt under de här sista 2 åren har väl också satt sina spår. Kroppen tar stryk när själen mår dåligt. Nu går det bara åt ett håll!! 🙁

      Hoppas att din rygg fortsätter att bli bättre och bättre!
      Kram och trevlig advent!
      /Ingrid

  24. Doris skriver:

    Låter bra att du fick så snabbt medicin som hjälper !
    Klart att du skriver i din blogg om sådant, det är ju viktigt och så vill vi ju veta hur du har det.
    Sköt om dig, kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *