Snåikastningsdagen

Just nu finns det ingen snåi att kasta omkring med här på Gotland, men enligt Allnakku ska vi fira Snåikastningsdagen i dag.

Efter ett yrväder följer snöskottningen, snåikastninggi. Arbetet är tungt och slitsamt och mest lämpat för maskiner, om det går att komma fram med dem.

Åkes sista snåkastning 15 januari 2012

Dagen efter fick han en stroke och den 8 februari är det fem år sedan han lämnade oss. Det är tre jobbiga veckor just nu! Jag tänker varje dag på hans kamp på lasarettet och våra fruktlösa förhoppningar om att han skulle repa sig och kunna komma hem igen. Sorgen har väl mattats men saknaden kommer alltid att finnas kvar.

Det är en grå och mulen måndag, men enligt SMHI ska det kunna klarna upp i eftermiddag, så jag satsar på att kunna ta en promenad efter lunch. Jag var ute vid soprummet för en stund sedan och det kändes ganska skapligt.

Väl använd

Bland annat skräp som jag hade med till soprummet fanns de här tulpanerna. De har stått så fint i 11 dagar, men nu dråsade kronbladen av så dem fort man rörde sig i närheten av vasen. Jag ska köpa mig en ny bukett så fort jag får tillfälle. Tulpaner är bäst den här tiden på året!

Trevlig måndag!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Åke, Nostalgi, Sorg. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Snåikastningsdagen

  1. znogge skriver:

    Ja, sorgen den mattas men saknaden och tomheten den får vi lära oss att leva med. Här finns inget att skotta vilket jag är tacksam för.

    Önskar dig en bra dag 😀

    Kram

  2. Ingen snåi att kasta här heller och det är jag också glad för.
    Ja, saknaden efter en älskad människa försvinner aldrig och det är väl som det ska vara.
    Inget man tänker på hela tiden, men ibland känns det tungt, så är det.
    Man får försöka vara glad för den tid man fick. Usch, nu blev det lite sorgligt, det här!
    Lite grått här idag också, men det ser ut att kunna ljusna, så här blir det nog också en promenad i eftermiddag!
    Kram, Monica

  3. Skogsnuvan skriver:

    Förstår att du saknar den gogubben och att det känns mest vid vissa tillfällen. Ha en bra vecka i alla fall.

  4. Ja, minnen försvinner ju aldrig – och tack och lov för att de ljusa av dem ändå överväger.
    Det är också fint att stilla sig en stund, tycker jag. Sorgen din har mattats, men saknaden kommer alltid att finnas.
    Tycker det är så fint att du fortfarande skriver om Åke och visar bilder, han lever vidare på det sättet.
    Kramar!

  5. Gunnel skriver:

    Jag undrade så vad snålkastningsdagen var för något, tills jag kom på att jag läst fel. Vissa tider på året tycker jag att sorgen efter en omtyckt människa är jobbigare att bära. Saknaden känns alltid likadan men sorgen ändrar sig lite. Kram

  6. Lambergsfrua skriver:

    Sorgen klingar av men saknaden finns alltid kvar. Jag förstår att du tänker mycket på din Åke och att han är med dig i tankarna varje dag.

    Jag är lyckligt lottad som fortfarande har min snälla gubbe kvar, men livet är så skört och man vet inte från ena stunden till den andra, vad som händer. Och det är väl tur.

    Här finns ingen snö att kasta och det r jag väldit glad för. Temperaturen håller sig kring nollan och idag har solen skinit så skönt. Sånt blir man glad av.
    Varm kram,
    Lambergsfrua 🙂

    • Ingrid skriver:

      Jag tycker att jag har ett bra liv, trots att det är ensamt och tråkigt ibland, men just de här veckorna i slutet av januari/början av februari är det lite tungt.
      I morgon skulle han ha fyllt 89 år.
      Det klarnade upp lite på eftermiddagen och jag gick ut en vända. Det är alltid skönt!
      Kram

  7. Bia skriver:

    Ja, det kan vara tungt runt de där datumen.
    De där dagarna när man minns extra starkt.

    Tänk att det är fem år sedan!
    När man tittar tillbaka går tiden så fort.

    Kram på dig!

    • Ingrid skriver:

      Det är otroligt så fort tiden går när man tittar i backspegeln. Det blev inte som jag tänkte mig när vi flyttade från Stenstugu, men alla gånger går det inte som man planerar.
      Människan spår och Gud rår.
      Kram, Ingrid

  8. anna/notonmusic skriver:

    Vi konstaterade häromdagen att det är fyrtio år sedan vi träffades. Långa relationer sätter verkligen sina spår, särskilt som man kanske nästan aldrig är ifrån varandra. Det måste vara som att förlora en stor del av sig själv, att förlora den andre, tänker jag. Var och en har ju ”sig själv” förstås – det alldeles egna utrymmet men just den där tvåsamheten… Sänder dig ett stort fång digitaltulipaner! Kram

    • Ingrid skriver:

      Åke och jag var verkligen tajta. Vi hade ju både jobb och fritid gemensamt under alla de åren vi jobbade tillsammans på gården. Jag var bara 17 år när vi började vara tillsammans.
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *