Börje Salming var intressant att lyssna på och han varvade berättelser från sin barndom och uppväxt i Norrland och sitt liv som framgångsrik ishockeyspelare. Han är av samesläkt och hans pappa tog namnet Salming efter byn Salmi.

Musiken han spelade passade mig alldeles perfekt, idel ädel örongodis, varenda låt var njutbar.

När han berättade om hur det gick till i NHL på den tiden känns det som rena undret att man kan stå ut med så mycket som han och de andra spelarna gjorde. En gång måste han sys med 300 stygn – ärret gick över hela ansiktet…från pannan, förbi ögat och näsan ner till höger mungipa och det var ständiga slagsmål. Klubbarna hade speciella spelare som bara var med för att slåss. En gång, i Detroit, så slogs de i vad som Börje tyckte kändes som 2 timmar. De slutade inte förrän polisen kom in på isen.

Mina tankar gled dock iväg då och då till min egen tuffing. Åke var en duktig hockeyspelare och han spelade också back, precis som Börje Salming. Det är Åke i mitten och några skydd brydde han sig inte om på den tiden och inte ens en hjälm, men han klarade sig bra ändå. Nu var det här ju inte NHL utan bara KIK, men senare blev han lite mera rädd om sig och hjälm blev med tiden obligatorisk.

Runt rinken stod åskådarna och hejade på och bland dem fanns också vi, jag och mina systrar tillsammans med mamma och pappa. Ishockeplanen fick spelarna själv spola för att få is, för det fanns minsann ingen konstfrusen bana i Klintehamn, så när det spelades ishockey var det alltid kallt. Pappa brukade lägga tidningspapper i botten på våra pjäxor för att vi skulle hålla oss varma om fötterna. Inte kunde jag då ana att jag skulle bli gift med den där hockeyspelaren.

Så det kan bli!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...