Mamma Runa var från Stockholm, så när jag var barn pratades det ”vårdad” gotländska hemma. Pappa hade dessutom varit i huvudstaden och arbetat några år, så han hade nog också lagt om dialekten lite. Det var i alla fall inte tal om något gutamål. Vi syskon blev så ”fintaliga” att vi blev retade för det i skolan.

-Det är hemskt så fintalig du är! Har du varit ute på hamnpiren?

I skolan var det då precis som det är nu. Det gällde att inte avvika alltför mycket. Vi ansågs nog också som lite ”fina”, just för att mamma var från Stockholm och pappa var järnhandlare och hade genom det en massa uppdrag av olika slag i samhället. Dessutom var mamma utbildad sömmerska och därmed väldigt duktig på att sy, så vi var alltid snyggt klädda och sånt måste ju beivras.

När jag kom till Stenstugu fick jag lära mig en hel del gutamålsuttryck och en hel del värmländska också, för svärmor var från Värmland. Jag kan ännu i dag fundera på vissa ord om de är från Gotland eller Värmland.

Golunu är hur som helst helt klart ett gotländskt uttryck och det använde Åke rätt ofta. Kom han in till eftermiddagskaffet och jag hade bakat en sockerkaka kunde han säga: ”I dag måste du verkligen vara på golunu”. Golunu innebär alltså att man är på gott humör, eller kanske det är rättare att översätta det med gott lynne. I dag tycker i alla fall Allnakku att vi ska fira Golunus dag. Och kanske också skänka en tanke av tacksamhet åt att vi har det så bra. Vi har all anledning att vara på golunu. Det glömmer i alla fall jag lätt bort, när jag grämer mig över teknikkrångel, väder, krämpor mm mm.

I eftermiddag ska jag och jobba på Kupan och hoppas att det kommer många kunder som är på golunu, så att de handlar mycket.

Ha en skön tisdag!

Share on Facebook

Tjugondag Knut är det idag och nu är julen oåterkalleligen slut. Jag gick händelserna i förväg och plockade bort allt julpynt redan i torsdags när jag ändå var i gång och strök de ordinarie dukarna, men stjärngardinen i köket får vara kvar tills månaden är slut. Det är så rart med lite extra ljus i köksfönstret nu i vintermörkret. På Stenstugu hade jag alltid utebelysningarna kvar hela januari månad. Här på Odvalds är det just ingen som har några utebelysningar, varken på balkongerna eller i täpporna, men det är nog för att det är så väl upplyst överallt dygnet runt.

Julgruppen jag fick av Carina o Bosse är också kvar och den är ovanligt fin i år med den vackra julstjärnan, en vita kalanchoe, blå hyacint och en amaryllis med två stänglar som snart kommer att slå ut och så en ljusgröna en. Den där enen är jag rädd om, för jag har fått en liknande grupp varje jul sedan vi flyttade till Odvalds, så det här är nummer fyra. Jag har lyckats få de andra tre att överleva utomhus och hoppas givetvis på den här fjärde också.

Eftersom jag slipper kasta ut någon julgran idag, ska jag ta mig en promenad nu innan lunch, för i eftermiddag ska det visst bli sämre väder. En vända in på Coop skulle nog inte skada, för jag kan ju inte äta lasagne idag igen. Lite variation i kosten ska det till. En fiskgratäng skulle inte vara helt fel!

Dagens gutamålsord: Tjugendagen

Tjugendagen, eller på svenska tjugondedag jul, är den allra sista juldagen, och nu tar den riktiga vardagen vid. Det är rätt skönt tycker många som tröttnat på julpynt, men felet är kanske att man har börjat långt före jul?

Trevlig tisdag!

Share on Facebook

En härligt vacker fjärde advent är det idag. Jag behövde gå på Coop och handla och i stället för att ta bilen tog jag mig en promenad genom skogen ner till samhället. Det blåste lite snålt och det var frost i gräset och på vattenpussarna var det is, men det var trots allt ganska behagligt ute. Det är härligt när man kan gå i lågskor och inte behöver vara rädd för att halka.

Jag har alltid längtat efter att vara lite längre än jag är, men det här är väl i längsta laget.

Jag hade bara tänkt köpa saffran och köttfärs, men så stötte jag på Eva och då blev det mera handel och när vi båda var färdiga skjutsade hon mig hem.

Svartsöndag är det idag och då får man ju jobba och förbereda inför julen trots att det är söndag och egentligen en röd dag.

I allnakku står det:

Det traditionella namnet på den sista söndagen före jul är svart sundagen, svarta söndagen. Till den söndagen städades det inte, men man gjorde julrent i den kommande veckan.

Min svartsöndag innebär att jag, förutom att jag varit och handlat, har diskat finservisen, för nu ska den återbördas till Stenstugu, eftersom det är där vi är när det är helg och vi är många och nu ska jag sätta igång och steka köttbullar och koka risgrynsgröt. Risgrynsgröten ska jag ha till en saffranspannkaka och till ris á la Malta.

Ha en skön Svartsöndag!

Share on Facebook

Enligt allnakku är det Gladränggis dag idag och det passade verkligen, för det har varit ett strålande väder.

A gladrängg är en solvrå, en plats där det är skönt att sitta ner ett tag, i lä för blåsten, och njuta av årstidens behag.

På förmiddagen planterade jag om mina pelargonior och lite andra plantor och sedan tog jag en vända med bilen upp på kyrkogårdarna och i eftermiddag har jag suttit i gladränggi och mått gott.

Känslorna av välbehag mattades betydligt när jag fick höra att ambulansen körde in här på området. Jag gick till framsidan och tittade ifall det inte var någon av mina närmaste grannar som blivit sjuk, men det var det inte. Någon timme senare hissades flaggan på halv stång och vaktmästaren, som såg mig där jag satt och solade, kom och berättade att det var en av de boende här i området som avlidit. En av mina trogna bloggläsare, bara 64 år gammal, hade somnat in i sin ensamhet. Hon skrev aldrig kommentarer i bloggen, men ringde ibland när det var något jag skrivit som hon gillade och vi pratades alltid vid ett tag när vi möttes. Det känns verkligen sorgligt att jag aldrig får prata med henne mer.

The Luncbox var en trevlig film, som handlade om
Mumbais dabbawala-system, som har blivit känt för sin effektiva leverans av 170000 lunchlådor. Jag fattar inte hur det kan fungera över huvudtaget, men när en av dem levereras till fel person uppstår en relation mellan en ensam änkling och en olycklig hemmafru och de börjar kommunicera med små lappar genom den dagliga lunchlådan.
Slutet var lite av en cliffhanger och man undrade verkligen hur det ska gå för Sajaan och Ila. Kommer de någonsin att träffas? Irrfan Khan har den manliga huvudrollen och honom har jag sett också i ”Slumdog Millionaire” och ”Berättelsen om Pi”.

Handelsbanken bjöd inte bara på en bra film utan också på potatischips och dricka.

Ha en skön fortsättning på fredagen!

Share on Facebook