TorsdagsReflektion – v 34

17&#176, det ser ut att bli en fin dag.
TorsdagsReflektion – Är det någon jag känner?
Sent igår eftermiddag avled en 66-årig kvinna från fastlandet i en frontalkrock mellan två bilar här i Fröjel. Vi förstod att en allvarlig händelse inträffat när den ena ambulansen efter den andra med blåljus och sirener körde förbi söderut och när det slutligen kom en likbil, visste vi att någon avlidit. Då kunde man redan läsa på nätet om vad som inträffat och sedan var det ett inslag på Östnytt klockan 19:50 om olyckan också.


Här är en av ambulanserna på väg mot Visby igen

Innan vi fick reda på vilka som var inblandade i olyckan, vilket inte framgick förrän i dagens tidningar och nyhetssändningar, snurrade det många tankar i huvudet och främst funderade jag på om det var någon jag kände som var inblandad. Precis som om det egentligen spelar någon roll. Ett dödsfall är ju alltid lika tragiskt för de anhöriga vare sig personen är någon man känner eller inte.
Det är likadant när det inträffar någon större olycka, flygkrasch, bombdåd eller annat med många döda. Det första man tänker på är: ”Undrar om det finns någar svenskar med”? Är det inte det, drar man genast en liten suck av lättnad. Visst är det ett ganska underligt sätt att reagera på?
Fler som är med i TorsdagsReflektion hittar du hos Trebarnsmamman.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Fröjel, Olyckor, TorsdagsReflektion. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till TorsdagsReflektion – v 34

  1. Skogsnuvan skriver:

    Jag känner en hel hop med brandmän från den här orten och det måste vara jobbigt när det blir utryckning för bilolyckor. På såna här små ställen vet dom att troligen är det folk dom känner eller till och med är släkt med som dom kommer att finna och det måste kännas jobbigare än om det är vilt främmande människor. Det är nog mänsligt att känna så. Ju närmare människan är oss desto värre känns det.

  2. Anette skriver:

    Det är nog naturligt att man tänker så……….eller om man känner någon som skulle flyga just. Men egentligen är det ju som säger: det är ju lika hemskt vem det än är! /Anette

  3. Astrid skriver:

    Men trots allt så är det nog så de flesta av oss reagerar
    Man blir ledsen men…..
    Däremot denna vecka har det känts jobbigare när jag läste att en 36 åring dog förmodligen av en propp eller något kärl som brast
    En helt ”normal” kille pappa till en ett årig kille
    Hans fru känner jag
    Då på något sätt när det gäller en person i ens egna barns ålder så blir det jobbigt

    • IngridL skriver:

      Så tragiskt och tungt det måste kännas när en så ung människa går bort. Det är ju sånt man läser om, men först när det drabbar någon i ens närhet fattar men nog vidden av tragedin.

  4. elisabeth skriver:

    nej jag tycker inte att det är konstigt reagera så. det var lustigt för just i dagarna körde en ambulans förbi mitt hus oxå. jag bor ju i en by utanför en ort, vilken i sig medför fler byar i den riktning ambulansen körde. Men man hajar till och en rysning av obehag. Man känner många både äldre och andra och tänker, undrar vem det var, om det är nån man känner. jag tycker det är bra att vi tänker så att typ ´finns det några svenskar med´ i den olyckan som hände. Jag tycker det bevisar att vi även i sverige bryr oss. Jag tycker det är alldeles för lite av den varan. Det finns många som inte alls kan tänka sig bry sig om ens sjuka eller för den delen friska släktingar och föräldrar. Att bry sig hälsa och brys sig om sina medmänniskor tycker jag är skrämmande. Många ids inte hälsa i en mindre by. Sköt du ditt, som det antyds ibland heta. Eller så bryr man sig inte för att det gagnar inte en själv. Har hört så många historier om hur folk är, så fy för svenskar ibland. Många vill inte ens tala med grannar av utländsk karaktär för de är inte som du, har dina värderingar, vara som du, och framförallt de jag för höra eller förstå, de tror inte de får nåt tillbaka antingen är de för stressade av att vilja eller vilja förstå. Men i dessa rader menar jag inte att inte svensken kan vara på ett annat sätt. Men det finns många som inte har tid ens hälsa i dagens stressade samhälle…… usch vad långt det blev. Ha d så gott Ingrid, jag har tagit sommarlov för skrivande men ska ta upp det igen i höst 🙂 kram kram

    • IngridL skriver:

      Det var en debatt på en annan blogg om just det är, att vi är så dåliga på att bry oss och där kom tanken upp att vi också är rädda för att verka nyfikna eller vill inte lägga oss i. Det man inte har stuckit näsan i behöver man inte dra sig ur – eller hur det uttrycktes.

  5. Helena skriver:

    Visst slår tanken en när man hör om olyckor, men jag oroar mig aldrig över ifall någon jag känner är inblandad. Och peppar, peppar så har det aldrig varit någon jag känner inblandad i någon olycka.

  6. Mariann L skriver:

    Jag tycker som Elisabeth att det är naturligt och sunt att reagera på om man känner någon vid olyckor. Det är ett sätt att bry sig om. Förhoppningsvis tar vi också vara på tiden tillsammans bättre. Vi i vår familj gör det sedan det som inte ska hända hände mig. Nu överlevde jag och klarade mig ganska bra.

  7. carina skriver:

    Det är nog ganska naturligt att man reagera så.
    Det finns ju anhöriga som blir drabbade och inte får andas ut.

  8. Znogge skriver:

    Underligt men mänskligt! Vi värnar ju om de våra, släkten och vännerna. Det är inte alls konstigt för på ett sätt är det tur att vi inte kan ta till oss all olycka för då vore livet outhärdligt!

  9. Åsa! skriver:

    Jag hörde också alla utryckningsfordonen och drog en lättnandens suck när de fortsatte söderut. Grabbarna här hemma hade nämligen precis givit sig av mot stan. Det är väl så vi människor reagerar…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *