Vaglars dag väcker minnen till liv

Idag kan man läsa i allnakku att det är Vaglars dag. Jag tänkte först på vaglar som man kan få på ögonen, något som jag för övrigt led svårt av i tonåren, så jag var tvungen att kika i facit och där står det så här:

Vaglar är de sittpinnar som är ett måste i ett hönshus om man vill att hönorna, och tuppen, skall trivas. Förr hade hönorna inget eget hus att vara i utan satt på nätterna på sittpinnar i köket över den plats där veden förvarades.

Att pinnarna, som hönsen sitter på, kallas för vaglar vet jag mer än väl och har minnen av redan från min barndom.

När jag var i 10-årsåldern köpte mamma och pappa ett hus i Vallekvior i Klintehamn och på tomten fanns det en vedbod och ett hönshus. Mamma och pappa fixade till hönshuset och skaffade höns. Ingen av dem var speciellt erfaren av att ha djur, men lyckades förvånande väl och hönsen värpte massor av ägg, som mamma sålde i ICA-butiken där vi handlade. Vissa månader räckte äggen till handeln och då var hon väldigt nöjd.

Pappa tog skottkärran och gick i skogen och hämtade hem myrstackar, som han använde som strö i hönshuset. Jag antar att man inte får göra så, men det är i så fall preskriberat sedan länge. Hos bönder, som han fick kontakt med, köpte han säd och majs och mamma hämtade kasserat bröd i bageriet och gav det till hönsen. Ibland innehöll det där gamla brödet även bakelser och tårtor som jäst och det hände att hönsen raglade omkring lätt berusade av godsakerna.

Tupp hade vi givetvis och pappa älskade att reta tupparna så att de blev riktigt arga. Ibland vågade vi nästan inte gå ut på gården, för tupparna jagade oss ändå in i köksfarstun. Som tur var hade vi hönsgård och för det mesta var ju hönsen där, men en gång skulle jag reta tuppen jag också och stack fram huvudet för nära hönsnätet, så att tuppen kom åt att hacka mig på näsan. Synden straffar sig själv och mitt straff för den dumheten blev att jag ännu har ett litet ärr på nästippen efter tuppnäbben.

Vaglar var det ju jag skulle prata om. Givetvis fanns det vaglar i hönshuset och det var mycket noga med att hönsen skulle sitta där på nätterna. En stund efter att lyset hos dem släckts, fick man gå ut med en ficklampa i mörkret och gå in i hönshuset och lysa med lampan, så att de hönor som ännu var kvar på golvet kunde se att flyga upp på vaglarna. Flög de inte upp frivilligt fick man lyfta upp dem. Sedan skulle man plocka ut de hönor som eventuellt låg i redena och tryckte och gå in och sätta upp dem bland de andra.

Det där kvällsjobbet var inte speciellt populärt bland oss barn, men man var ju tvungen, även om man var lite mörkrädd och tyckte att det var kusligt. Jag tror faktiskt att den blivande maken var med mig någon gång och ”lyste upp” hönsen.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Djur, Nostalgi och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Vaglars dag väcker minnen till liv

  1. Annette skriver:

    Hej Ingrid!
    Så roligt det är att läsa dina berättelser, det är allt mysigt att vandra i minnenas allé då och då.
    Men tur att det ”bara” blev nästippen som skadades, det kunde ju faktiskt gått riktigt illa. Man får glädjas åt det som glädja kan;)

    Må så gott.
    Kram,
    Annette

  2. Sofia skriver:

    Hej Ingrid!

    Vilken mysig historia – även om jag inte gillade det där med myrstackarna (i dubbel mening!) eller att retas med tuppen..

    När jag var liten och min pappa fyllde jämt fick han en stooor tupp (vi bodde ännu på gården i Alva då) i present. Tuppen spatserade stolt omkring i laggårn, som om han ägde stället. Och mig (eller barn över huvud taget, jag vet inte?) tyckte han inte om, för han jagade mig längs gångarna. En gång hackade han mig i ryggen!
    Behöver jag säga att jag fortfarande är lite rädd för tuppar?!

    Nåväl.. hur det än är så hoppas jag det det någon gång kommer att finnas ett hönshus (med inneboende såklart) i min ägo!
    Lyxen att äta av ”egna” ägg går ju knappast att beskriva! 🙂

    Go tisdag till dig och Åke!
    Kram Sofia m familj

    • Ingrid skriver:

      Visst är tuppar lite skräckinjagande, det tycker jag också. De vill ju bara försvara sina hönor!

      Här vid Stenstugu hade vi ett 100-tal höns förr, men det är många år sedan vi gjorde oss av med dem.

      Hoppas att din dröm går i uppfyllelse en dag!
      Kramar till er

  3. Znogge skriver:

    Tur att du hade bra sällskap vid din sida där i mörkret 😉

    För övrigt lät det riktigt mysigt med hönsen tycjer jag. Min svägersska hade höns ett tag och vilka goda ägg vi fick…

    Kram!

  4. Åsa! skriver:

    Så intressant läsning Ingrid! Hade jag bott på landet hade jag haft höns, jag tycker det är vackra djur. Vaglar däremot, trodde jag var dessa man får i ögat, nu har jag lärt mig något idag 😀

  5. Skatan skriver:

    Kul att lasa om din barndom pa landet! Nu har jag varit tva hela dagar i en by dar man forflyttats till borjan av 1900-talet (delvis ) .. och jag kommer ocksa lamna rapport. Langtar inte hem till kylan och trivs som fisken i vattnet …

    Kramar!

  6. Eleonora skriver:

    >Tack Ingrid – det var trevligt att få veta hur det gick till i en hönsgård för viss tid sedan. Ha det gott och kram

  7. Kusin Göran skriver:

    Jag har ett svagt minne av att jag också var med och ”upplyste” hönsen nån gång ibland. Och månge ägg från Vallkviar har jag ätit.

  8. Ailas skriver:

    Vilken tur att tuppen inte träffade dina ögon!

    Min morbror hade också tuppar. Mina kusiner var inte lika rädda för dem som lilla jag, så de brukade reta tupparna precis så som du gjorde. Sedan sprang vi iväg som raketer. Jag i täten varje gång, haha. Stod ju längst bort… Men kanske har tuppjakten bidragit till min ”sprinterkarriär” senare i livet. Tupparna gav god träning!

    Hoppas att du har en trevlig tisdag! Här är det molnigt och trist, men livet är roligt ändå.

    Kram

  9. Hej Ingrid !

    Se där Du kan berätta lite nostalgiskt för oss. Kanske alla sporras att skriva av sig om det som en gång var.
    Jätteintressant.Sånt som många av oss inte haft en aning om.

    Däremot fick jag en aning i morse, när jag var ut till sophuset, tittade in hos Yngve, drog en suck, kände att han skulle nog inte komma hem till 41:an igen. For iväg till stan och frissan för en klippning, nyss kommit in så ringer Lennart, Yngves son och då fick jag bekräftat att Yngve dött.Kl.11.30.

    Han ville inte berätta av vad han dött.Inte bara uttorkning och miss-skötsel av sin hälsa och ålderdom.Jag misstänker skrumplever, för då magrar man.Han drack väldigt mycket och har alltid gjort.Det höll honom uppe mellan varven då han sov ruset av sig.Sedan jag slutade gå dit för katten´s skull, tappa Yngve gnistan mer och mer.Men jag kan inte ta på mig skuld för det. Jag hällde i i honom.

    Han avlidna Fru ligger och väntar på sin man på en kyrkogård utanför stan. Sonia vet. Turinge ka. Men inte helt säker.

    kram Majsan

    • Ingrid skriver:

      Men så tråkigt att Yngve är död!

      Jag får beklaga så mycket, för även om han bara var din granne så har du ju haft mycket med honom att göra och haft mycket omtanke om honom.

      Du har nog gjort mycket gott för honom!

  10. skogsnuvan skriver:

    Min broderO har skaffat höns av olika slag och nu får jag jättefina ägg en del är ljusblå och det finns bruna, vita och svagt gröna. De flesta är små men det är väldig skillnad på dom man köper på affären. Gulan är så gul och äggen är sååå goda.
    Jag hade tänkt skaffa höns när jag blev pensionär men inser att jag inte har råd med det heller som med det mesta andra jag tänkt.

    • Ingrid skriver:

      Det finns väl ingenting så gott som egna ägg, eller i alla fall bara det att man vet varifrån de kommer.

      Några små hönor kan du väl ha! De kostar väl inte så mycket, men man blir bunden med passning förstås.

  11. Ingela skriver:

    Det här inlägget hade jag missat och vilken miss. Vilken tur att jag fann det nu!

    Kram Ingela

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *