Veckans bloggtema – Stress

Idag har det hitintills varit mest mulet och grått och i morse regnade det en skvätt, men solen har brutit igenom då och då och jag har just kommit hem ifrån en förmiddagspromenad. Det är alldeles stilla och en 7-8°, så det var riktigt behagligt ute.

Jag kollade vad Sofia på Bloggvärldsbloggen har för bloggtema den här veckan och det är stress, något som väldigt många människor upplever dagligen. Stressen när man är försenad och stressen över allt man har ogjort och stressen över det man inte kan påverka i tillvaron. Någonstans läste jag, att om man känner sig riktigt lycklig, var riktigt nöjd med sin arbetssituation och allt i sin tillvaro, då var man inte helt frisk. Det lät lite knasigt, men det ligger nog mycket i det. När allt i tillvaron verkar toppen, när man har flyt och tycker att allt fungerar som det ska, är nog nivån av stresshormon så hög att det inte ska mycket till för att de där lyckokänslorna snabbt förbyts i tungsinne. Jag ska inte leka amatörpsykolog, men tror att gränsen mellan euforisk lyckokänsla och utmattningsdepression är hårfin.

Vad upplever jag som stressande i mitt liv? Naturligtvis först och främst den där vardagsstressen jag känner när jag helt plötsligt upptäcker att tiden rusat iväg och det bara är en halvtimme kvar till middagen. Snabbt skrotar jag planerna på vanlig kokt potatis. Skalar och skär sönder potatisarna och gör potatismos i stället, det går på nolltid. Pannbiffen kan eventuellt bytas ut mot färdiga köttbullar från frysen. Den stressen är det inga som helst problem att hantera. Eller när jag har en uppgift att göra, som jag inte inte är riktigt säker på att jag klarar av, det fixar jag. Likadant när jag står inför ett möte som jag inte är riktigt säker på vart det ska leda, då känner jag stress, men den är övergående. I sådana situationer är stressen positiv och innebär att man blir kreativ och hittar lösningar på de problem som dyker upp.

Den mest stressande situation jag varit utsatt för hitintills, var när jag sökte ett jobb som kamrer i Klinte Församling för så där 20 år sedan. Jag är ganska lugn och brukar inte hetsa upp mig i första taget, men när jag kom upp till församlingshemmet för en intervju och möttes av hela kyrkorådet, som bestod av en massa bekanta människor, då kan man verkligen prata om stress. Jag har aldrig upplevt något sådant varken förr eller senare. Hjärtat bankade som en stångjärnshammare, jag blev så torr i munnen att jag inte kunde prata och jag kunde nästan inte uppfatta frågorna som kom från än den ena än den andra. Att jag inte fick det jobbet är verkligen inte konstigt, jag måste ha gjort en synnerligen slät figur. Då var stressnivån hög, men så fort jag gick därifrån sjönk pulsen och det hela var över.

Den inre och negativa stressen, är det värre att tackla. Tankarna på allt det man skulle ha gjort, men inte gjorde, allt det man skulle ha sagt, men inte sa och tankarna på vad som väntar bakom knuten? Funderingarna på hur barnen har det, om jag varit en mamma som gett dem en bra grund att stå på, eller om jag är skulden till deras eventuella tillkortakommanden?

Jag är nog lite av ett kontrollfreek och förut kände jag att jag hade kontroll och att jag kunde påverka min tillvaro, men så känns det inte längre och det får mig att känna stress och frustration och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Långa skogspromenader brukar psykologerna rekommendera, så det brukar jag ta till när det känns tungt. Och jag känner stor tacksamhet att jag kan ta mina vändor ner till stranden, det är inte allom förunnat.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Veckans bloggtema. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *