Vem tar hand om hunden?

I eftermiddag har jag tagit mig en promenad i Vallekvior och när den svängde upp mot Bönders fortsatte jag fram till Rannarve så långt det gick, för sedan tog vägen slut och då var det bara att vända och gå tillbaka. Det har inte varit många grader varmt idag, men stilla och soligt, så det var riktigt behagligt. Jag mätte sträckan när jag kom hem och det blev faktiskt över 3,5 km.

När jag gick där och tittade på de små ställena kom jag ihåg, att när vi var barn bodde det ett äldre par i ett av husen och de hade en liten vit trasselsudd till hund.

Mina minnen av vilka som bodde i husen i Klintehamn på 40/50-talet handlar mycket om vilka som hade hund och vilka sorters hundar de hade. Småbarn gillade jag också, men hundar var bäst!

Mamma var med i Röda Korset och en viss söndag strax före jul skulle det vara en stor insamling över hela Sverige, där det var dörrknackning som gällde och eftersom vi bodde i Vallekvior fick mamma sig den vägen tilldelad. Jag gick med henne, för det var ju väldigt spännande och jag gillade att ”ränna i stugorna”. På vår insamlingspromenad kom vi bland annat till det här lilla stället vid Rannarve.

När vi kom dit var både hustrun och mannen onyktra, trots att det var söndag förmiddag. Mamma visste att de festade ibland, men trodde väl att det inte skulle vara någon fara så här mitt på dagen. Fulla gubbar hade jag en viss erfarenhet av, men en full tant var väldigt otäckt och när vi gick därifrån grät jag.

-Varför gråter du? sa mamma.

-Vem tar hand om hunden? Jag tycker så synd om hunden, hulkade jag.

Mamma tröstade mig så gott hon kunde och försäkrade att det nog inte gick någon nöd på hunden och att de säkert var snälla mot den.

Inte kan väl någon vara elak mot en liten vit hund?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Nostalgi och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Vem tar hand om hunden?

  1. Momor skriver:

    Nei, det håper jeg da inderlig at ingen var eller er.
    Ha en fin kveld

  2. Lisbeth skriver:

    Det är inte för inte man säger att hunden är människans bästa vän
    Kram

  3. Astrid skriver:

    Men gud så sött, det är klart att det var hunden du var orolig över. Jag hade knappt sett en kvinna ta alkohol när jag var liten. Så jag förstår att det var otäckt.Likör någon gång men aldrig någon som var onykter. Men pappa drack inte sprit heller så det var min morbror minns jag som jag kunde se onykter

  4. Hejsan Ingrid !

    Vilken söt liten berättelse om Din barndom.
    Nej någon full tant såg inte jag heller som barn,fullgubbar fanns det.

    Förra bloggen var det en liten lockig hund på också, Nitida.

    Man kan ju bli less på alla katter som jag skriver om.

    Kanske skulle skriva något om våra boxrar jag växte upp med.

    Kram Majsan

  5. Margaretha skriver:

    När jag var lite fanns det ”fulla gubbar” som gick omkring där hemma och lallade. Men vi var aldrig rädda för dem, för de var snälla tyckte vi. Men mamma hade ju förmanat oss att vi aldrig någonsin fick följa med dem om de bad om det.
    Men vi retade dem lite och sen sprang vi.
    Jag skulle också ha ömmat för hunden. Hoppas de var snälla mot den.

  6. Znogge skriver:

    Vi får hoppas att de var snälla mot den trots allt… Men vem vet?

    Kram

  7. Ingela skriver:

    Säkert har inte alla hundar det lätt… de heller.
    Försvarslösa som med barnen som behöver oss så väl.
    Det tragiska är att en hund välkomnar oss nästan oavsett.
    Hemska tanke!
    Barnet blir också skadat på ett eller annat sätt. Risken är att det ger igen fast då riktat emot någon eller något annat!

    Kram Ingela

  8. Skatan skriver:

    Det gick säkert ingen nöd på hunden … precis som din mamma sa. Man har ju sett många missbrukare med hundar som verkar välgödda och ha det bra … även om en del på senare tid (kamphundar) varit skrämmande.

    Vilken härlig berättelse och vilket härligt minne.

    Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *