En sann påskhistoria

onsdag, april 12, 2006

 Idag har det varit halvmulet och runt 6-7 grader, men i morse var det kallt, -2,5 grad. Jag satte penséer igår,  men de hade inte tagit någon skada. De brukar tåla en hel del kyla.

Måndag och tisdag har varit ganska sköna. I måndag bakade jag påskkakor  och igår var vi uppe på gravarna och planterade påskliljor och så blev det ett besök på handelsträdgården för att få penséer. Jag har några i växthuset, men de har angripits av mögel, så jag tror inte att det blir något av dem. Det hade nog varit bättre att ha dem kvar i trädgårdslandet.

 Nu på eftermiddagen har jag varit ute i trädgården och räfsat upp kvistar från björkarna. Egentligen ska man ju inte göra något arbete alls på dymmelonsdagen, för det betyder otur. Men jag trotsar häxorna!

Jag tänkte berätta en sann påskhistoria nu när helgen närmar sig.

När Krister var liten hade jag ett dagbarn för att han skulle få en lekkamrat och första påsken den lille gossen var vid oss, fick han vara med när Krister skulle leta reda på sitt påskägg. Vi hade höns på den tiden och barnens påskägg med godis gömde vi i ett äggrede och sa, att det var tuppen som värpt. Och att tuppen bara kunde värpa en gång om året, eftersom ägget var så stort och fullt med godis.  Naturligtvis hade tuppen värpt ägg till dem båda två.  

Dagbarnet, som var i 4-årsåldern, var stum av förvåning när de hittade det fina påskäggen i hönsredet och när han kom hem med det  till sina föräldrar, slog han näven i bordet och sa med eftertryck och mycket "manhaftigt". "Nu djävlar, ska vi ha höns!"

    

   GLAD PÅSK!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Helger, Humoristiskt, Påsk och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.