Jag skulle ju inte handla någonting….

…på Kupan igår hade jag bestämt mig för, men så fick jag se att det fanns ett bord med Gotlandica, böcker utgivna av gotlänningar eller böcker som handlar om Gotland, och i en av högarna hittade jag den här boken, I Min Backspegel av Birgit Fors utgiven på eget förlag i november 2002 och den kunde jag ju inte motstå. Vanligtvis kostar böckerna på Kupan 10:-, men det var helt andra priser på de här. 100:- fick jag betala för den.

Birgit Fors föddes 1914 vid Korumpen i Sanda och hon var ungefär jämngammal med min mamma och de kände varandra och umgicks lite grann. Jag kommer ihåg att mamma berättade att Birgit höll på att skriva en bok och jag minns henne mer än väl.

I förordet till sin bok skriver hon bland annat:

I min tidiga barndom bodde vi i det röda huset som är avbildat på omslaget av boken. Det står fortfarande kvar, men är renoverat och tillbyggt på ett förtjänstfullt sätt, ser nu för tiden rakt inte ut som en ”fattigstuga”!

När jag var sju år flyttade vi till pensionat Rune, som föräldrarna byggt och startade 1922. Jag hade avverkat sex klasser i Sanda skola och två i Klinte Högre Folkskola och det var tid att börja tänka på framtiden. 1934 sökte jag och kom in vid sjuksköterskeskolan på Västmanlands Läns Centrallasarett i Västerås. Dessförinnan hade jag gjort ett års ”provelevstjänst” på Visby Lasarett och funnit att sjukvården var intressant. Ett minne från lasarettet i Visby kommer alltid upp när jag ser eller hör något berörande. Jag började elevtiden där på Operationsavdelningen. Ny, grön och helt oerfaren stod jag och väntade i förrummet på att få gå in och vara med om min första operation. Den allsmäktige store doktor Sandahl satt och steriltvättade sig. Han blev väl törstig och med tordönsröst beordrades :” VATTEN”. Eftersom jag stod i närheten tog jag ett glas, spolade lite, fyllde glaset och räckte det till honom. Döm om min snopna nuna när han svor till och samtidigt slängde allt vatten över mig. Glaset låg på golvet i tusen bitar. Inte visste jag att ”vatten” är det samma som vichyvatten i högre kretsar. Man lär så länge man lever!

Åren gick , utbildningen var klar, nu skulle man skaffa ett arbete.” Vi” bildade familj 1939.Maken var statsanställd och placerades som ”Statens kontrollant” vid Bicapas gasmaskfabrik i Brastad. Det var hårda tider i Bohuslän eftersom stenindustrin var på retur det följdes av arbetslöshet, så gasmasktillverkningen var nödhjälpsarbete. Jag sökte jobb och hamnade så småningom på Uddevalla lasarett.

Brastad ligger inte så långt från svensk-norska gränsen. Den nionde april 1940 vaknade vi vid fyratiden på morgonen av kraftig åska, som visade sig vara kanonaden från den tyska invasionen i Norge. Hur skulle framtiden nu bli frågade vi oss. Främmande flyg syntes allt oftare och flyglarm utlöstes, mörkläggning påbjöds. Vi flyttade under året till Höganäs, även det var i gränstrakt. Främmande flyg då och då och nattetid var det inte en ovan syn med brinnande flygplan som singlade ner i Öresund som vi ju hade alldeles ”utanför dörren”.

Ett år i Höganäs och ett år för mig, sonen och hunden Tipp hos föräldrarna på Gotland. Maken blev krigsplacerad ett år vid Åkers Krutbruk i Sörmland där han sedan fick ordinarie tjänst och var kvar till pensioneringen.

Vi flyttade till Mariefred 1943. Det var underbart att ha hemmet och hela familjen samlad på en säker och trygg plats i en vacker och trivsam historisk miljö och oräkneliga goda vänner i omgivningen. Så småningom upptäckte jag under mitt arbete att det var ganska gott om gotlänningar i trakterna. Det blev snart dags att planera för ”en träff för gotlänningar och intresserade”.

Jag tog kontakt med Åke Löwenborg , bördig från Hemse, bosatt i Strängnäs och med gemensamma ansträngningar samlade vi ihop ett 40-tal personer med gotlandsanknytning. Det resulterade i bildandet av ”Gutegilde för Strängnäs u Mariefred mä omnejd”. Arvid Ohlsson från Vallstena kom och invigde föreningen, som vi hade stor glädje av med träffar och möten, gutamål, den populära frågesporten, lammskallegask med ”fårskallar” från slakteriet i Visby m.m.

Efter att ha jobbat på Lida Vårdhem ( som det kallades då, sorterade under Stockholms stads Nykterhetsnämnd) kom jag att fortsätta inom nykterhetsvårdssektorn. Det blev sammanlagt 20 år.

De sista 12 åren var jag föreståndare vid Röda Korsets vård- och behandlingshem Stora Fämsbacka i Falun. Pensionering 1979.

Några år senare kunde vi flytta till Gotland, hem ! Hem till Gotland för våra återstående dagar!

Det ser faktiskt ut att bli regn hela dagen idag, så jag har inte kommit mig för att gå ut, utan jag har suttit och läst i boken. Och den väcker många minnen till liv. Där finns många bilder och en del av personerna känner jag igen både till namn och utseende. Det är intressant att läsa om en ”vanlig” kvinnas liv, även om det kanske inte är någon stor litteratur.

När jag var ungdom var pensionatsrörelsen avslutad och området uppköpt av Sven Endre, som tidigare varit handlare i Klintehamn. Senare flyttade han till fastlandet och öppnade flera butiker i Stockholmsområdet och använde byggnaderna på Rune som sommarbostäder åt sina anställda. Nu finns det ingenting kvar av Pensionat Rune och på tomten ligger det nu vanliga sommarhus. (Pensionat Rune låg strax norr om Björkhaga, på andra sidan vägen.)

Ha en skön fortsättning på söndagen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Böcker, Nostalgi. Bokmärk permalänken.

18 svar på Jag skulle ju inte handla någonting….

  1. Det var väl ett fint tvärsnitt av ett liv som börjat och slutat på Gotland !! Bra att du la ut det.
    Hälsningar Britta

  2. Gunnar skriver:

    Jag tycker att det är spännande att läsa historiska berättelser skrivna av ”vanligt folk”. Det ökar förståelsen av hur vårt samhälle ser ut idag. Kul för dig kan jag tänka när det börjar och slutar på Gotland.

  3. Agneta skriver:

    Hej, Ingrid!

    Vad roligt att du lagt ner så mycket arbete på att dela med dig av denna helt fantastiska kvinnas liv! Tack för det 🙂

    Hon gjorde minsann en livsresa som heter duga!
    Helt otroligt vilka liv en del människor har och hinner med. En riktigt bra bok över en del av vår historia som många unga av i dag skulle behöva ta del av, så där gjorde du ett riktigt bra köp som är värd att bevaras för all framtid.

    Jag minns ju att mamma berättade om mörkläggningsgardiner, kaffebrist och att pappa var inkallad på okänd ort och tid bl.a. Min bror är ju född under krigsåren och har minnen, men inte jag.
    Har haft många vänner som bodde nära den norska gränsen när det begav sig och som berättat en hel del.
    Usch ja, sådana tider vill vi inte ha tillbaka men strider rasar lite överallt i vår värld just nu…som alltid 😈

    Funderade i går över vilket år Sanna slog igenom. Minns att hon var väldigt ung och så glad jag blev över att du skriver om just detta i ditt förra inlägg.
    Jodå, Åke fick rätt…med alla rätt, om man säger så 😉

    Nu Ingrid drar det ihop sig till Mästarnas mästare och sedan Poirot på Sjuan…spännande värre!
    Gillar man Father Brown så är han i rutan 19.00 med ny mordgåta.

    Det är minsann packat med spännande program en söndagskväll…tur att vara ”pancho” ibland 😉

    Önskar ”oss” en trevlig Tevekväll 😉
    Kram, Agneta

    • Ingrid skriver:

      Jag gillar Father Brown, så det såg jag minsann och så då Mästarnas mästare. Jag har ju hoppats på Anna Laurell, men alla tre har varit så duktiga och är så enormt sympatiska så det spelade egentligen ingen roll vem som vann. Det är bara att gratulera Thomas Ravelli.
      Ha en fin måndag!
      Kram

  4. znogge skriver:

    Det låter som en mycket läsvärd bok även om priset var högre än vanligt. Spännande när man vet vem författaren är…

    Kram och trevlig start på veckan!

  5. Birgitta skriver:

    Även om det inte är ett enormt litterärt verk hon skrev, så måste det vara vansinnigt skoj att läsa en bok och faktiskt känna människor både till namn och utseende. Och att känna igen bygden hon skriver om:). Härlig läsning du har framför dig.
    Kram

  6. Bosse Lidén skriver:

    Grattis till ditt bokfynd. Perfekt syssla en regnig dag. Extra intressant om man känner till trakterna och annat. Sådana böcker är gjorda för att ta i små doser. Gå och fundera lite mellan lässtunderna. Kram bosse

  7. elisabet skriver:

    Jag har två böcker som heter Från fars och Farfars tid och Från Fars och min tid
    något du skulle vara intresserad av? Handlar såklart on Gotland 🙂

  8. ulla laiho skriver:

    Det måste vara en kuslig upplevelse med kriget så nära. Snart finns de, som kan berätta, inte kvar. Då är det en skatt med en sådan bok.

    Har bara upplevt ”kalla kriget” som liten (född 1947). Jag var tidigt medveten om hotet. Min far arbetade i Bofors och skulle krigsplaceras i civilförsvaret i ”Berget” i Bofors och fortsätta sitt arbete där i händelse av krig.

    Min man, som är äldre än jag, upplevde bombningen av Åbo (Finland) som liten.

    • Ingrid skriver:

      Det måste verkligen varit en hemskt tid och Birgit skriver om alla svårigheter att få tag i livsmedel, ransoneringskorten, mörkläggningen och allt annat.

      Jag och mina systrar är födda 40-44 och kalla kriget påverkades oss faktiskt. Lillsyrran gömde smörgåsar under soffkuddarna, för dem skulle hon om om kriget kom och min andra syster vågade inte ens lyssna på nyhetssändningarna på radio: ”Nu går jag innan kriget börjar”, brukade hon säga.

  9. Mien skriver:

    Åhh, den boken vill jag också ha! Jag känner Torbjörn, Birgits son. Och pensionat Rune, det har man hört talas om, där jobbade min faster en tid.

    • Ingrid skriver:

      Boken handlar till stor del om deras tid i Mariestad, men det gör inte så mycket, för den är ju i alla fall ett dokument från en svunnen tid.

Kommentarer inaktiverade.