Med dödsförakt…

….kastade vi oss nerför den här branta backen, Kyrkbacken, när jag var barn. Det är kyrkan som skymtar mellan träden till höger i blid. Om man hade riktigt bra glid…
…kunde man åka nästan ändå ut på landsvägen, fast så långt kom vi nästan aldrig. När vi blev äldre och den här backen inte längre var någon större utmaning, åkte vi ner för Kalkugnsbacken på andra sidan av Klinteberget. Den var ruskigt brant!

Jag har med andra ord varit på ett besök på Klinteberget idag och friskat upp gamla minnen. Jag hade ett ärende hos ”Gamens i Fardhem” och på hemvägen fick jag för mig att jag skulle ta en titt på berget. När jag var barn var vi jämt där både på sommar och vinter, men kanske allra mest på vintern och ofta var hela familjen med då och åkte skidor.

Idag var det väldigt gråbrunt överallt, men bland de torra, prasslande eklöven fanns det vackert gröna blåsippsblad. Jag var där och petade lite, men det syntes inte till några knoppar ännu, men det ska nog inte mycket värme till så kommer marken att prunka i härliga färger.

Härliga färger har de här små pilarna som visar vägen till olika motionsrundor. Jag gick en liten bit, men det var så slipprigt och halt, så jag ville inte utmana ödet och riskera att halka där uppe på berget i min ensamhet, men jag ska absolut försöka utforska de här rundorna när det torkar upp och blir lite varmare. Man behöver omväxling och jag börjar tröttna på vägarna jag går här runtomkring.

Nu är det dags för lite eftermiddagskaffe med en kanelbulle till och i kväll är det ett medarbetarmöte på Kupan i Klintehamn.

Trevlig fortsättning på dagen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Klintehamn, Nostalgi. Bokmärk permalänken.

24 svar på Med dödsförakt…

  1. Vilka mysiga ställen du lekte på som barn! Det låter härligt, så som man önskar att alla ungar ska ha det! Det blir roligt för dig att utforska de områdena mer nu som vuxen, allt verkar ju lite mindre än när man var barn!
    Grått och kallt här idag igen…
    Kram, Monica

    • Ingrid skriver:

      Allt tycks mindre idag mot när man var barn. Tänk vilket äventyr den där backen var. En vinter var det någon som byggde en liten ramp där också så man kunde leka backhoppare. Kram

  2. Corina skriver:

    Härligt med minnen som man hela tiden bär med sig ! Länge sedan jag besökte min hembygd kan jag ju säga. Har inget där att besöka längre. Kram

  3. Gunnel skriver:

    Härligt att besöka barndomstrakter. Jag har lite långt till mina tyvärr, men det händer nån gång då och då att jag åker dit. Visst är det kul att upptäcka lite nya promenadslingor. Alltid dyker det upp något nytt. Kram

  4. Znogge skriver:

    Vilken härlig backe och jag kan tänka mig att den var stor då en gång. I parken i stora staden finns en backe som kallas för ”Himlabacken” och jag kom ihåg den som gigantiskt men inte var det det 😉

    Kram och trevlig kväll!

  5. Anne-Lie skriver:

    Ha,ha..det där känner jag igen. Jag går ofta förbi den ”branta” backen jag åkte skidor i när jag var barn. När jag ser den idag, kan jag inte förstå hur jag kunde tycka att den var så brant när jag var liten.
    Idag har jag sett trana – ett riktigt härligt vårtecken (tycker jag)

    • Ingrid skriver:

      Oh så härligt! Tranor brukade jag se på åkrarna alldeles intill vår gård. Det ligger en myr en bit upp i skogen och där håller de till, men flyger ner och betar på åkrarna. Sånt saknar jag här på Odvalds…..
      Kram

  6. Elisabeth skriver:

    Tänk att backarna ändrar höjd med ålder! Har precis samma erfarenheter från backarna som var så höga, när jag var barn! Nu skulle ingen unge åka skidor där. Men då var det bara längdskidor som gällde. Slalom fanns inte hos oss.

  7. Hillevi skriver:

    Jag har också en sån där minnesbacke: från klockstapeln ner mot en liten kyrka. Fortfarande är jag stolt över att min pulka var snabbast! 😀 Att sen ta sig ner på slängiga träskidor med metallbindningar var en väl så stor utmaning som med dyr slalomutrustning.
    Det ser ut att vara ett underbart område för både blå- och vitsippor!

  8. Underbart att se att det är fler som kommer ihåg sina gamla lekplatser. Backen såg riktigt rolig ut, så där lagom lång och brant. 😀
    Själv bodde jag ju i Stockholm, men precis i utkanten (där Liljeholmens T-banestation ligger nu). Och där var det precis som på landet. Vi – ett litet gäng med ungar från 5 till 12 år – hade ett jättestort skogsområde att leka på (där Nybohov ligger nu).
    Områdena var väldigt isolerade så det känns faktiskt som om jag växt upp på landet. Underbart – och kana åkte man hela dagarna! 😆
    KRAM
    Susie

  9. Karin skriver:

    Letade också blåsippor igår men hittade inga! Vi får ge oss till tåls Ingrid, även om det är svårt!
    Kram Karin

  10. Det är trevligt att besöka platser där man var som barn. Backarna verkade ju mycket större då såsom du säger. Allt kan ju inte ha varit landhöjning… 🙂

  11. Musikanta skriver:

    Jag tänker nästan tvärtom när jag åker förbi min barndoms skidbacke. Tänk att jag vågade åka nerför den!
    Det där med att saker och ting blir mindre när man blir äldre känner jag igen. För några år sen var vi och åkte förbi en prästgård där jag vistades mycket som liten flicka men som jag inte hade sett sen jag var 5-6 år. Jag har bara ett minne av att det var ett jättestort hus men det visade sig vara ett ganska anspråkslöst mindre sådant. Det tog ett par förbiåkningar innan jag förstod att det var samma.
    Kram från Ingrid

    • Ingrid skriver:

      Man får lite andra perspektiv på det mesta när man blir äldre. Tänk så urgamla man tyckte 30, 40-åringarna var när man var barn. Nu är de ungdomar nästan…
      Kram

  12. Skogsnuvan skriver:

    Vilken härlig kälkbacke. Det påminner om backen ner till sjön hos mig men den är inte så lång men rolig att åka i. Vad det ser vårlikt ut hos dig. Här väntas snö idag och det är väldigt gråmulet.

Kommentarer inaktiverade.