Någon har trampat mig på tårna

Jag läste i DN i morse om att många barn nu börjar må dåligt när skolstarten nalkas och de måste tillbaka och tampas med sina mobbare.

Det mobbas inte bara i skolan, det mobbas på arbetsplatser också och det mobbas i det sociala livet. Vi människor är ofta väldigt nedriga mot varandra, vare sig vi är barn eller vuxna.

Jag känner mig rätt ofta, om inte mobbad, så kränkt och ledsen över hur jag blir bemött nu när jag är pensionär och alltså en tärande individ, en som inte längre bidrar, en som inte har något större berättigande.

Jag tycker inte om att bli kallad – tant!
Jag tycker inte om att bli – niad!
Jag tycker inte om när man gör – anspelningar på mitt mentala tillstånd!
Jag tycker inte om när jag blir kallad för – liten gumma!
Jag tycker inte om när jag får höra – oj vad du är liten!

Jag är snart 72 år, böjd i ryggen och ser visserligen ut som en vithårig liten gumma, men jag vill påstå, att även om jag krympt från ståtliga 159 cm till knappt 150, har intelligensnivån inte minskat i samma omfattning, utan den är fortfarande ganska konstant.

Jag vill inte bli trampad på och jag vill kunna känna att jag fortfarande har en möjlighet att leva ett värdigt liv och att jag kanske till och med kan vara någon att räkna med.

Åtminstone några år till!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Det här inlägget postades i Känt, Sorg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

37 svar på Någon har trampat mig på tårna

  1. Birgitta skriver:

    Nä men fy. Jag förstår dig verkligen. Jag önskar du hade fel, men vet att du har det inte. Mobbning i alla former är av ondo. Vi är alla människor och skall visas och visa respekt. Däremot har jag väldigt svårt för vissa människor tränger sig före i busskön. Och, tyvärr, är det företrädesvis pensionärer som gör det. Åtminstone så som jag upplevt det. Men här handlar det om individer, inte just pga ålder.

    Ingen kommer nånsin kalla mig liten gumma. Inte med mina 175 cm 😀 .

    Sträck på ryggen och vet med dig att du efter ett strävsamt liv ha rätt att bara få vara. 🙂

  2. Siv-Britt skriver:

    Känner igen det………
    Efter en trafikolycka på 90-talet har jag vart pensionär, och ”levt” på samhället!
    Man känner att man inte är ”lönande” och påminns tyvärr emellanåt.
    Ingrid, vi låter ingen trampa på oss, vi kämpar stolta vidare!!
    Kram o tack för att vi får dela din vardag!

  3. Hejsan Ingrid !
    Fullträff.! Precis så känner jag också. Utsattes faktiskt för en
    kränkning av en flicka på 11 -12 år .Hon frågade hur gammal jag var, då sa 69 år o.fem mån.Då kan jag kalla Dig lilla gumman. NEJ TACK ! Det får Du inte.Usch göra narr av mig, barn mest pojkar räcker ut tungan åt mig när jag stavgår.Jag bor ju här också.Ska vi behöva gömma oss. ALDRIG i livet Ingrid, vi ska armbåga oss fram. Tycker Du ska ha ett program i lokalradion.Eller skriva i lokalposten.Ja Du vet vad jag menar.Hellre för kort än för lång.
    Ja nog får vi kämpa vidare,med hugg o.slag.Ska nog aldrig fästa blicken på dem man möter allra mest barn.De vill ogärna flytta på sig när jag kommer, helst cykla mot mig, så jag ska snubbla.Usch.Det kryllar av ungar under 6 år i mitt område.Och fler blir det, syns på de putande magarna.

    Jag som tyckte det var skönt att bli lite äldre.Lugnare på sätt och vis. Och visst behövs vi.För de som inte vet ett skvatt om livet.Till dem kan vi tala om hur det är på ett ungefär.

    Här skiner solen. 3m/sel.NO vind. 21,7 C

    Kram Majsan

  4. Rigmor skriver:

    Det var bra rutet, eller hur det nu heter!! Nu kan jag intyga, ju mindre man är, till växten alltså, på längden, så ju mer måste man hävda sej!! Så är det bara…jag med mina 1,59 i strumpläst, känner ofta att man klappar mej lite leende på huvudet, och det gillar jag inte!! Sen mobbning…det förekommer mer än man tror, vi har tydliga exempel på min arbetsplats, och även om det inte drabbat mej personligen, det är inte acceptabelt. Vi är flera som påpekat det för ledningen, men vad händer…inte ett dugg känns det som. Lite omplaceringar, sen är snart cirkusen igång igen. Ett av skälen till att jag nu tittar efter nytt jobb, ibland är det nån mening med att bli uppsagd tror jag…
    Ha en bra dag!!
    Kram kram

  5. Znogge skriver:

    Bra sagt! Stå på dig! Alla ska visas respekt oavsett ålder.

    Kram

  6. Iréne skriver:

    Visst måste vi mogna kvinnor stå på oss, annars gör någon annan det
    När jag fyllde 50 med nytaget busskörkort, sökte jobb, fick jag inget fast jobb med schemalagd arbetstid för jag var för kort med mina 150 cm, men jag fick timanställning, och fick ställa upp på alla omöjliga tider, då dög jag, gissa hur det kändes.
    Under mina 20 år som busschaufför, han jag genom upphandlingar fått 4 olika arbetsgivare, och fick ju så småningom fasta tjänster, men fick sluta när jag fyllt 70 på grund av åldersskäl, det känns också som diskriminering tycker jag.

    • Ingrid skriver:

      Nog är det märkligt att du inte kunde få fast jobb, men att dina 150 cm räckte till för timanställning.
      Busschaufför måste vara ett rätt tufft jobb!
      Och du har varit riktigt tuff som startade i den branschen vid 50 års ålder.
      Det kanske finns någon dum regel som säger att man inte får köra buss efter en viss ålder?

  7. Lambergsfrua skriver:

    Alldeles utmärkt bra skrivet, Ingrid! Detta är något som behöver uppmärksammas mycket mer. Mobbning i sig får visserligen uppmärksamhet, men inte åldersmobbning eller ålders
    diskriminering i samma utsträckning – ålderism kallat.

    Det tanklöst sagda, en nedlåtande attityd eller annat som man som äldre upplever kränkande – det skär i hjärtat.

    Man blir inte mindre vetande för att man går i pension, men vårt samhälle är ofattbart åldersfixerat. Man ska vara ung, rynkfri och under 25 för att räknas med. Såg att Pernilla Wahlgren med sina 44 år ratats för huvudrollen i musikalen ”Legally blond” för hon var för gammal! Häromdagen fanns en annons i vår tidning, där man sökte en person mellan 25 och 40 med lång yrkeslivserfarenhet. Men hallå! Hur ska man kunna ha lång yrkeserfarenhet som 25-åring? Annonsen var nog hoptotad av någon person i 30-årsåldern , som ansåg att 40-åringar var i det närmaste fossiler.

    Jag tror ju att de ungdomar som niar oss silverpantrar anser anser att de är artiga och väluppfostrade, men jag upplever det som rent avståndstagande. Tant tycker jag är ett klart nedsättande ord, även om man nu gör tappra försök att popularisera ”Tanten”.

    Jag hörde förresten att man i Stockholm har startat en arbetsförmedling för 65+ för man vill ta tillvara på all den kunskap och yrkeserfarenhet som finns i den målgruppen. Bra initiativ och mycket positivt, tycker jag.

    Önskar dig en bra dag – utan inslag av mobbning eller ålderism.
    Varm kram,
    Lambergsfrua 🙂

    • Ingrid skriver:

      Tack för uppmuntrande och förstående kommentar!

      Min svåger som är 76 år och är målare har efter att ha varit pensionär något år börjat jobba igen vid den där arbetsförmedlingen för 65+are. 😀

      • Lambergsfrua skriver:

        Det tycker jag är toppen! Jag kom att tänka på en god vän, som haft kontakt med mycket folk i sitt yrke och saknade det efter pensioneringen. Hon tog taxikort strax innan hon fyllde 70 och har kört i Stockholm nu några år. Ingen har knystat om hennes ålder (så hon hört det i alla fall) för de vet att hon kan formulera sig väl och har en vass penna… Oavsett penna eller inte, tycker jag det är strongt både av henne och arbetsgivaren.
        Varm kram,
        Lambergsfrua 🙂

  8. Corina skriver:

    Vet du, du skriver väldigt bra ! Det är väl klart att man inte blir mindre vetande bara för att man går i pension och blir lite äldre snarare tvärt om ! Vi yngre har massor av lärande att ta del av från er som blivit pensionärer och fått gå livets skola under lång tid. Jag är väldigt glad över alla mina äldre vänner både i livet och via mitt bloggande, alla är värda sin vikt i guld !! Kram !

    • Ingrid skriver:

      Tack Corina!
      Det känns gott att veta att du känner förståelse för oss lite äldre.
      Vi måste försöka umgås över åldersgränserna och inse att vi har mycket att ge varandra. 😀

  9. Gunnel skriver:

    Jättebra inlägg! Visst blir man ibland behandlad som mindre vetande p.g.a. sin ålder. De skulle bara veta vilka smartingar vi pensionärer är. Något som kan reta gallfeber på mig är när jag går in i en elektronikaffär för att handla. De verkar tro att man var med när hjulet uppfanns. Kram

  10. Berit skriver:

    Hej Ingrid!

    Så bra detta var skrivet av dig, jag har också upplevt det lite så emellanåt och man blir ju ledsen såklart, vi har så mycket att ge ännu och tänk bara det här med datorer, ibland kan jag mer än mina barn 😉 .

    Du är så duktig på att skriva, en fröjd att läsa Ingrid!

    Ha det så gott och stå på dig!
    Kramar
    Berit
    Lennart hälsar

    • Ingrid skriver:

      Visst gör det här med datorerna att man måste anstränga sig lite för att hänga med och det är ju så roligt! 😀
      Jag blir så glad att du tycker om att läsa det jag skriver Berit. Ha det så gott och hoppas att det ordnar sig med din mamma.
      Du får ta Lennart med dig och komma hit till Gotland. 😀
      Varm kram!

  11. Inger Johansson skriver:

    Hej!
    Vad ledsen jag blir att folk behandlar Dej nedrigt! Jag är så glad att jag hittat till Dej, tycker så mycket om Din blogg och Dina åsikter och inlägg 😀 Du får sträcka på Dej och säja som jag (159 över havet), ”liten men naggande god” eller ”jag räcker i alla fall ner till marken” 😆
    Kram Inger

    • Ingrid skriver:

      Så glad jag blir Inger!
      159 cm – då är du lika lång som jag var i min krafts dagar. 😛
      Man får väl försöka räta på ryggen, så kanske man växer någon liten bit. 😀

  12. Raija skriver:

    Förstår verkligen din känsla av att bli trampad på. Samma sak är det när man blivit kroniskt sjuk, för då bidrar man inte längre till samhället. Får många frågor om jag inte skulle kunna jobba deltid eller öppna en affär eller göra något, istället för att leva på sjukpension. Visst önskar jag också att jag orkade med mer och jag blir inte gladare av att bli misstrodd bara för att min sjukdom inte syns på utsidan.

    • Ingrid skriver:

      Nog är man bra oförstående om man tror att någon väljer sjukpension framför att jobba med allt det innebär av sociala kontakter. De fattar inte att det finns människor som inte har något val. 🙁

  13. Beppan skriver:

    Jag blir riktigt ledsen när jag läser om dina negativa erfarenheter.
    Liten till växten – ja men hjärnan är ju inte i miniformat för det….
    Och att vara tant är ngt positivt!! Så mycket erfarenhet och klokskap vi bär på i ryggsäcken. De som inte fattar det är tossiga!!!

    Sträck på dig! Du är en så härlig personlighet!!
    Synd att du bor så ocentralt – hade velat vara granne med dig….

    • Ingrid skriver:

      Det svider när man blir överlägset och förnedrande behandlad 👿
      Jag önskar att jag kunde vara lite argare och ge igen, men jag blir bara ledsen. 🙁

      Det skulle varit trevligt att ha dig som granne – det är jag säker på. 😛

  14. Inger Maryissa skriver:

    Det är lite knepigt det där hur man bemöter äldre här i Sverige…
    börjar känna av det lite själv…
    Jag bemöts annorlunda motför förr, och inte alltid det känns bekvämt…
    och jag har förtidspension i ca.10 år
    det är tråkigt med vissa bemötanden
    kram

  15. Madde skriver:

    You go Ingrid, ge dom vad dom tål, att vara TANT är ju coolt!
    Jag brukar redan kalla mig själv för ”Tant”, tycker jag har nått en mental tant-status.
    Mogen och vis 😕 oftast iallafall.

    Jag blev faktiskt kallad just ”Tant” på Björkis i somras av en man i 70++++++ åldern.
    Han skulle skrämma sitt barnbarn som stojade lite väl mycket och högt för hans egen smak, och då sa han när JAG passerade sällskapet med en kaffekopp i näven:
    ”Se där, nu kommer en TANT som blir JÄTTESUR på dig för att bråkar så himla mycket!!!!
    Jag svarade blixtsnabbt:
    Den här tanten blir inte alls sur, skrik på du bara!
    Och tanten som skriver detta, är ju liksom 41 ;D
    Kram Madde

    • Ingrid skriver:

      Barn får gärna säga tant, det stör mig inte alls, men när en man i 85-årsåldern talar om mig som ”den där lilla gumman” då krymper jag och blir inte mer än 1 m hög. 👿

      • Madde skriver:

        Ja, DET FÖRSTÅR jag!!! Här var det ju samma för mig, en man på 70++++++ som kallade mig tant!
        Annars tycker jag att man ska HYLLA ”Tanten” i min värld har tanter stått för det bästa som finns: Kafferep, marmeladkulor, papiljotter i håret, handarbeteoch listan kan väl göras hur lång som helst.
        Men bli förminskad, det är inte okej <3 KRAMAR

  16. Det är väl klart man ska bli respekterad oavsett vilken ålder man än befinner sig i !
    Mobbing är förfärligt och tärande på självkänslan den kan sabba och förstöra ett helt liv.
    Men hur ska vi kunna få slut på mobbing i skolorna så länge som mobbing förekommer inom vuxenvärlden? Det måste till nolltolerans i hela samhället om det här ska fungera. Man måste då sätta upp lagstiftning och göra handlingen olaglig. Förr fanns något som hette ärekränkande Något man inte hör så ofta om längre .
    Själv blev jag utsatt för grov mobbing som barn och det finns ännu sviter utav den behandling jag då utsattes för !
    Önskar dig en trevlig fortsättning på sommaren gör Kristina

    • Ingrid skriver:

      Jag tror inte att det helt går att komma ifrån mobbning, men ska det bli bättre inom vuxenvärlden måste gränsen för vad som är tillåtet sättas i hemmen och i skolan.

      Det är hemskt när barn får hela sin skoltid och därmed kanske även en del av sin framtid förstörd genom att de mobbas. 🙁

      Jag önskar dig detsamma Kristina!

  17. Ia skriver:

    Jag måste nog börja med att be om ursäkt 😳

    Kanske kan jag skylla på den gammaldags uppfostran jag fått eller kanske på de lärare jag hade när jag gick i skolan där man hamnade i skamvrån om man råkade säga Du till dem. Jag vet att Du-reformen kom på 70-talet men när jag utbildade mig till postkassör 1980 fick vi lära oss att INTE säga Du till äldre människor och det sitter i ryggmärgen även om jag nu inte gör det så ofta men när jag säger Ni så gör jag det av ren artighet men jag lovar här och nu att genast sluta med det för jag har aldrig tänkt på det ur det perspektiv Du beskriver.
    Som Du ser så använder jag också fortfarande stor bokstav i början på Du….vilket jag också fått veta är helt fel i Du-reformens anda…men det är svårt att lära gamla hundar att sitta som bekant 😉

    • Ingrid skriver:

      Inte behöver du be om ursäkt Ia!

      Jag tror också att många tycker att de är artiga när de säger ni till oss lite äldre, men det känns väldigt ovant, för plötsligt verkar det som om yngre människor totalt glömt bort den där dureformen. För det är oftast riktigt unga som använder Ni. Vi behöver kanske påminnas om den där reformen ibland, så att den inte helt faller i glömska! 😉

      Stor bokstav på Du har jag använt länge, men nu har jag slutat med det. 😉

      Kram!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *