Det har varit en tung dag idag, men just nu känns det bättre, så förhoppningsvis ska jag kunna sova i natt. Natten till idag blev det inte mycket sömn och det kanske var anledning till dagens svarta tankar.
I eftermiddag ringde en av våra grannar (jag säger fortfarande våra) och bjöd på eftermiddagskaffe och det var en trevlig stund som skingrade tankarna ett tag och inte brydde hon sig om att jag var lite rödögd och ovårdad i håret.
-Inte orkar man tänka på frisyren, sa hon bara när jag ursäktade mig.
Båda sönerna har ringt i kväll och uppmuntrat mig och så har jag ju er, alla mina goda blogg- och nätvänner från när och fjärran, ni är också ett stort stöd. Visst inser jag att ni alla här rätt i det ni skriver i kommentarerna till mitt förra inlägg idag, men jag har svårt att tänka rationellt just nu.
Jag har läst att sorgen har fyra olika faser och inser att jag nog har lämnat Chockfasen nu och gått in i Reaktionsfasen. Sedan väntar Bearbetningsfasen och Leva-vidare-fasen.
Nu har jag suttit och sett på Pernilla Augusts film Svinalängorna. Jag har läst boken, som är skriven av Susanna Alakoski, så jag visste vad jag gav mig in på. Filmen är en dyster historia, men väldigt bra och den passade min sinnesstämning perfekt.
Det är verkligen bra att Telia och TV1000 har ett programbibliotek där man kan välja filmer och se dem när man vill, för i kväll var det ingenting annat som lockade på TV.
Under reaktionsfasen ska man tillåta sig att reagera. Hur lång den blir är svårt att säga. Det viktiga är att tillåta sig var ledsen, arg och glad. Det är naturligt att vara nedstämd och ha svårt att sova emellanåt. Undvik mediciner som lugnar och dämpar om du kan, sådana fördröjer sorgen.
Att ha vänner runtom underlättar. Att i egen takt bearbeta och ta upp det som kommer är viktigt med någon man har tillit till. Många kramar
Tack för dina kloka ord!
De där fyra faserna gäller även när man blir svårt sjuk. Jag har gått igenom dom. Är inne på den fjärde fasen nu tror jag. Men i slutet av den tredje. De överlappar lite varandra de där två.
Att blogga hjälper massor för att bli av med tankar. Att få rara svar på sina inlägg hjälper också oerhört. Jag tror jag känt mig ensam utan er därute i cyberrymden. Jag har själv ingen släkt nära, förutom en dotter, alla andra är utsprida över hela landet. Lite trist.
Kom ihåg att tillåta dig vara ledsen och sörja. Det måste man få göra. Det måste få ta tid. I vissa fall lång tid kanske. Ibland kanske tårarna kommer bara så där, låt dom rinna. Tårar läker.
Jag minns Svinalängorna. En mörk och dyster bok. Jag vill inte gärna se filmen också. Men visst är det bra med programbiliotek. Önskar jag också kunde förstå hur man gjorde med TV on Demand. Det har jag i mitt abonnemang, men jag har inte en susning hur man gör.
Sköt nu om dig…. nu är det dags för sängen.
Kram!
Jag vet ju vad du gått igenom Birgitta och känner igen mina reaktioner i din beskrivning av hur du upplevde din sjukdom.
Idag mår jag bättre 🙂
Sorgen tar den tid den tar … och man ska nog inte skynda på den eller trycka den tillbaka. Den kommer att blekna så småningom … med tiden … även om saknaden efter Åke kommer att finnas kvar. Jag saknar och tänker mycket på både mamma och Margith, min väninna som gick bort för snart fyra år sedan. Jag tänker på henne nästan varje dag men nu är det oftast glada tankar och minnen som jag har.Och så önskar jag förstås att hon var med mig och fick uppleva det ena eller andra … men jag är också väldigt tacksam för att jag ”haft henne”.
Jag tänker på dig också Ingrid och din svåra tid som kanske kanske blir lättare att bära nu när dagarna blir längre och våren är på frammarsch. Hoppas det.
Kramar!
Sorgen bleknar säkert, men saknaden kommer nog alltid att finnas.
Jag saknar ännu min mamma och tänker på henne nästan varje dag, trots att det i sommar bli 10 år sedan hon dog.
Det är skönt att man har våren att se fram emot, tänk om det vore höst…..
Det finns inget rätt eller fel när det gäller sorg.
Kram
Så är det nog, var och en har nog sin upplevelse av den.
Jag har precis som Birgitta gått igenom sorgens olika faser genom en svår sjukdom. Och skulle vilja ha en fas till som heter Acceptans. Den behövs innan Leva vidare fasen blir fulländad. För det är även viktigt att acceptera att detta har hänt och sen lära sig gilla läget och gå vidare.
Svinalängorna har jag har både läst och sett filmen. Har inte förstått storheten med boken och tycker inte om den eller filmen. Hade hoppats att filmen skulle vara bättre än boken, men det blev en besvikelse.
Jag uppskattar boken och filmen väldigt mycket.
Jag är själv uppvuxen med en pappa som var alkoholist och insåg när jag läste Svinalängorna att jag trots det hade haft en väldigt lycklig barndom.
Tack vare att pappa, trots alkoholen, alltid var snäll och en klok och stark mamma, som såg till att det inte förekom någon sprit hemma, så tycker jag att vi hade det bra.
Men lite socialt handikappade blev vi allt…..
Ja du Ingrid – livet är konstigt med alla de faser man ska knaggla sig igenom – hela livet faktiskt. Det är ok att deppa och vara ledsen. Man måste få känna tristess och mörker någon gång. Så småningom klarnar det ju för det mest upp igen och man går vidare. Just det att gå vidare i livet och finna reda på alla dessa ljuspunkter som finns runt omkring oss. Du besitter den förmågan, Man måste bara få komma till ro först.
Kram min fina vän från
Eleonora
Visst är det så, man kastas från det ena till det andra och som man tror sig ha kommit till ro, så ställs allt på ända igen.
Men jag tar mig nog igenom det här också.
Kram
Tittar in igen…och blir så berörd av dina tidigare inlägg, bl.a. att flytten skulle ha påverkat sjukdomen. Hur kan någon ens nämna det i denna stund?? Att man har varandra och gör gemensamma beslut, det förenar och skapar absolut ingen sjukdom, tvärtom. Så försök lägga folks okunskap bakom dej, de har säkert egna tunga säckar att släpa på som tynger dom…
Sorgen har så många olika skepnader, och som någon skrev, det finns inget rätt eller fel. Rätt tycker jag grannen är som tar emot som du är, det är ju du. Sen att du får prata, om och om igen. Jag miste min närmaste vän, sen femtio år tillbaka, i höstas. Å det vi, mannen i huset och jag, gör nu, det är att lyssna på hennes man. Dela minnen, dela sorg, prata om framtid och leva i nuet. Allt i en salig röra.
Sänder dej många tankar, och en stor kram!
Tack Rigmor!
Prata behöver man verkligen och det är gott att ha grannar som är omtänksamma och frågar efter hur man har det.
Hej Ingrid, det tar ju tid att gå igenom alla faser och de tunga dagarna kommer och går
sorgen och saknaden ligger väl alltid där och gnager. Men det som skett hade ju skett även om ni bott kvar. Att du skriver ner dina tankar är ju bearbetande i sig.
Kramar från Anders
Det är verkligen skönt att ha bloggen och kunna bolla sina tankar och funderingar med er alla bloggvänner.
Kram
Svinalängorna har jag läst, men det har inte blivit av att jag sett filmen. Men tids nog kommer jag att se den.
Det är nog alldeles riktigt att sorgen, och sjukdom också för den delen, har sina olika faser att passera. Det är ”bara” att låta det ta den tid det tar.
Ja, nog har du många vänner på bloggen, men det känns ändå lite futtigt att inte kunna ge stöd och tröst IRL.
Men min dagliga kram har du här/Kicki
Jag är så himla glad för din cyberkram Kicki! 🙂
Hej Ingrid! Egentligen har jag en sådan där dag där jag måste få saker ur händerna men måste ändå inom ditt och vill lämna ett litet spår. Förstår att du har det tufft… att det går i vågor att det mörka kommer då det är stiltje eller de där mysiga och inrotade vanorna ger sig till känna. Som plats vid bordet… tystnaden. Prata du av dig när du känner för det. Jag lyssnar och många andra med mig det är tydligt. KRAM Ingela
Tack för att du tittar in Ingela! All omtanke värmer och lättar.
Kram
Vilken underbar granne. Precis så som de ska vara. För inte ska man bry sig om hur man ser ut i denna stund. Allt har sin tid & vi alla finna här för att stötta dig på din resa.
Jag köpte en bok som heter sorgbearbetning, efter att min älskade mamma somnat in. Trodde ärligt talat inte att den skulle hjälpa mig ett smack. Men va jag bedrog mig. Idag sörjer jag ju fortfarande min älskade mamma, men med mera kärleks sorg eller hur jag ska uttrycka mig.
Jag lärde mig att hitta stegen vidare & fick ett avslut som jag inte trodde skulle hjälpa. Hon finns med ljusa minnen kvar & har nästan lyckats att sudda bort hennes sjukdomstid. Så jag kan varmt rekomendera den boken. Finns säkert att låna på biblioteket också.
Massor av styrke kramar till dig <3
Jag förlorade ju min mamma för snart tio år seden och visst har sorgen bleknat, men saknaden finns nog alltid kvar.
Ännu svårare kommer det givetvis att bli nu, när min livskamrat och bäste vän inte finns hos mig längre, men det måste ju gå….
Allt har sin tid, både glädje och sorg. Tillåt dig vara ledsen Ingrid och tillåt dig se gräslig ut i håret 😉
Hoppas du har orkat komma ut lite i det vackra vårvädret vi har haft idag? Lite sol och ljus brukar kunna pigga upp litegrann. / Kram på di
Idag har det varit en bra dag igen. Känslorna åker berg&dalbana det är tydligt!
Nej det är ju klart att man blir sårad när någon säger något till en. Man är ju inte mer än människa. Men du verkar ha bra stöd i familjen och toppen att grannar hör av sig!!! Å att du accepterar fika inbjudan när du känner för det. Det kommer bra dagar och dåliga, men det är bara att åka med i känsloregistret!!! Vi bloggare finns här, om än lite på avstånd! Kram!
Det är gott att jag har er goda bloggvänner!
http://sacinom.com/wp/ tips på min kompis blogg om hur hon tog sig igenom all byråkrati när hennes gubbe hastigt gick bort.
Tack för tipset!
Jag följde Monikas blogg tidigare, så jag var med på hela hennes tuffa resa. Jag hamnade hos henne innan hennes man dog, hon drev ett fototema, var det Ordlös onsdag kanske?
Kram